Carl Johan Schlyter

1 Schlyter, Carl Johan, f 29 jan 1795 i Karlskrona, d 26 dec 1888 i Lund. Föräldrar: fältkamreraren Carl Johan S o Lovisa Maria Hjelm. Studentex o inskr vid LU 4 sept 07, kameralex 4 dec 11, ex till rättegångsverken 19 dec 12, kansliex 21 juni 13, jur-fil ex 15 dec 13, allt vid LU, mag vid univ i Rostock 18 aug 14, förklarad äga samma rättigheter som sv prom mag 22 maj 16, doc i juridik vid LU 16 aug 16, juris utriusque kand 20 juni 18, juris utriusque lic 12 april 20, juris utriusque dr 22 juni 20, allt vid LU, eo kanslist vid justitiekanslersexp 9 aug 20–22, även auskultant vid Svea hovrätt 23 nov 20, e o notarie 29 mars 22, v notarie där 27 febr 23, utgav på k uppdrag Sveriges gamla lagar aug 22–77, adjunkt i juridik vid LU 23 sept 22, prof:s n h o v samt förordn att förestå en tillämnad professur i laghist vid UU 10 jan 35, tf prof i allm lagfarenhet vid LU 16 febr 37, ord 26 okt 38, prof i laghist där 8 sept 40–76 (tjänstl från nov 52), led av lagberedn maj–dec 44, av nya lagberedn jan 45–sept 48. – LVHAA 37, LSkS 42, LVA 56, LMA 69, led av flera utl akad:er o lärda samf.

G 6 okt 1835 i Uppsala m Carolina Christina Liljesköld, f 15 sept 04 (LUM) i Näs, Jämtl (fdb saknas), d 24 mars 1883 i Lund, dtr till kaptenen Jakob Georg L o Anna Margareta Sellin samt tidigare trolovad m uppfinnaren John Ericsson (bd 14, s 94).

Efter privata studier i Karlskrona avlade S studentexamen och fortsatte i Lund under inseende av sin svåger adjunkten, sedermera biskopen Vilhelm Faxe (bd 15) att studera sv språket bl a för Esaias Tegnér och algebra för C A Agardh (bd 1). Sedan han avlagt kameralexamen 1811 började han läsa juridik och tog året därpå examen juridicum och påföljande år kansliexamen. Efter en studieresa till Greifswald, Berlin och Rostock, där han erhöll magistergraden i matematik på en avhandling om de högre ekvationernas transformationer, återvände han till Lund. I Tyskland hade S tagit intryck av de idealistiska filosoferna, främst Schelling, och tillsammans med sin kollega, adjunkten i juridiska fakulteten Ebbe Samuel Bring (bd 6) tillhörde han dem som med "orubblig tvärsäkerhet höll på Schellings 'absoluta'". S ägnade sig åt att studera Kant, Fichte och Schelling, och han vidgick också, att han av Bring "tillägnat sig något av det diktatoriska sättet att resonera, vilket han då ansåg höra till saken, och han blev därför också räknad till 'de absolute'... Helt visst hava 'de absolute' varit föremål för månget uddigt skämt i de akademiska kretsarne"(Wisén, s 145). Tegnér kallade S för "fosforisternas byfogde i Lund" och häcklade honom i flera brev; "Käringarna ta pojkens parti, men jag skall hudflänga honom inför deras ögon", skrev han i ett brev till C P Hagberg (1819).

S:s första disputation i Lund ägde rum vid filosofiska fakulteten i febr 1816 på en avhandling i ett filosofiskt dll lagfarenheten gränsande ämne om principerna för strafflagstiftningen, De principiis legislationis pcenalis (1815). Avhandlingen tjänade också som specimen för en docentur vid juridiska fakulteten under prof Johan Holmbergson (bd 19), på vilken han förordnades efter kallelse 1816. Två år senare avlade S juris utriusque kandidatexamen med det ovanliga betyget egregie laudatur, utmärkt berömlig. S å sökte han en ledig juridisk adjunktur i Uppsala men inkompetensförklarades. Specimentiden utnyttjade han till att 1819 disputera utan preses på en avhandling Tentamina ad illustrandam historiam juris Scandinavici, i vilken några otydliga ställen i Upplandslagen kommenterades. 1820 avlade S jur lic-examen med samma betyg som tidigare och s å promoverades han tillsammans med Hans Samuel Collin (bd 8) till juris doktor vid magisterpromotionen. Det var första gången i universitetets historia som juris doktorsvärdigheten utdelades efter fullständiga lärdomsprov. Deras lärare Johan Holmbergson lär ha yttrat, att promovendi "mer hedrade hatten, än hatten dem". Holmbergson uppfordrade 1821 S att söka den adjunkttjänst vid fakulteten som blivit ledig genom att Bring utsetts till professor i teoretisk filosofi. Då ingen lön var förenad med tjänsten sökte sig S ut i praktiska yrkeslivet men ratades både som notarie i den nyinrättade Hovrätten över Skåne och Blekinge och som kopist i Nedre justitierevisionen.

S lämnade Lund och tjänstgjorde under ett par år i Sthlm vid justitiekanslersexpeditionen och i Svea hovrätt. 1822 utsågs han till juris adjunkt i Lund men då han tillsammans med H S Collin s å erhållit uppdraget att med understöd från K M:t utge en källkritisk edition av Sveriges gamla lagar, blev han kvar i Sthlm och påbörjade i KB det stora projekt i vilket de båda gemensamt publicerade de två första banden: Westgöta-lagen 1827 och Östgöta-lagen 1830. Sedan Collin avlidit 1833 fortsatte S utgivningsarbetet ensam. Det omfattande editionsprojektet, som kom att uppgå till 13 band, utgick från "att vid de gamla lagarnes utgivande ... ej några få utvalda, utan alla manuskripter, som finnas i behåll, äldre och yngre, bättre och sämre" bör begagnas; och att "bland alla dessa utväljes det, som synes äldst eller felfriast, och lägges till grund för texten; olikheterna i de övriga böra anmärkas i noter på vanligt sätt" (Svea 1823). Vid genomgången av det omfattande handskriftsmaterialet i svenska och utländska bibliotek av totalt ca 800 laghandskrifter använde S således konsekvent en ny textfilologisk metod, som vid indelningen av handskrifterna redovisade hur felen fördelade sig mot ett förlorat original. Genom att identifiera felaktigheter kunde han konstruera ett stamträd för handskrifterna, ett stemma, med det förlorade originalet överst och det rekonstruerade grenverket med sina huvudgrenar nedåt. Metoden, som användes första gången i editionen av Västgötalagen, har i den internationella filologiska debatten ansetts så fundamental att den bör kallas S:s metod (Holm 1978). Om S:s noggrannhet berättas, att han läste korrektur genom att flytta två knappnålar från bokstav till bokstav. Det stora arbetet avslutades 1877 med bd 13, det sk glossariet, ordboksbandet till lagutgåvan.

Samtidigt deltog S i den rättsvetenskapliga diskussionen. 1829 publicerade han och Collin i den tyska tidskriften Kritische Zeitschrift fur Rechtswissenschaft und Gesetzgebung im Auslande en uppsats i vilken de i polemiska termer klagade över den sv rättsvetenskapens låga nivå. Följdriktigt reagerade han kraftfullt, när han upptäckte exempel på detta. När juristen J C Lindblad (bd 23, s 284) i Uppsala 1832 disputerade på avhandlingen Om dråp och mord: afhandling i svenska lagfarenheten, skrev S en nedgörande recension. Den resulterade i en utdragen akademisk fejd, som demonstrerade S:s polemiska debattstil.

1835 flyttade S till Uppsala, där han erhållit professors namn och förordnande på en för honom tillämnad professur i laghistoria. Under två år upprätthöll han professuren. Hans föreläsningar i Uppsala innehöll pläderingar för den historiska skolans program samtidigt som de artikulerade skepsis mot lagkommitténs förslag till allmän civillag (1826). Installationsföreläsningen, som formade sig till ett program Om laghistoriens studium och dess förhållande till rättsvetenskapens öfriga delar, höll S 2 mars 1835. Den var främst ett angrepp på rationalismen men visar också S:s förhållande till den historiska skolan, både till K F Eichhorn och F C v Savigny. Med Savigny delade S den kritiska inställningen till lagstiftningsreformer. Främst var S dock influerad av Gustav Hugo. Han ansåg som denne, att bristen på historisk kunskap var det som utmärkte "den mest obildade practicus, som ej kan uppfatta rättsvetenskapen från någon annan än dess lägsta synpunkt, såsom en kännedom av de för ögonblicket gällande lagar". Han hade en närmast kritisk syn på den historiska skolans representanter, av vilka Friedrich Julius v Stahl vann både hans gillande och hans kritik. S var starkt kritisk mot rationalismen, "denna livlösa filosofie" och "förnuftets självförgudning". "Rationalismens syndabörda ökades av att den av kristendomen 'åstadkommit en förnuftsreligion, som med ett annat kallas ateism'". S markerade "den historiska skolans ömma punkt, skillnaden mellan en historisk-empirisk teori och en ofta rent spekulativ praxis, även om hans egen metod, en bokstavlig bibeltolkning ... knappast förmådde skapa en empirisk bas för rättsvetenskapen" (Björne, s 238).

I sina tryckta föreläsningar (Juridiska afhandlingar, 1–2, 1836–79) artikulerar S sin närmast reaktionära kritik av lagkommitténs lagförslag. Han framhöll, att genom "bristande kännedom om rättshistorien och oförmåga att förståndigt tolka även mindre väl redigerade lagbud" gick rättsbegreppens inneboende kraft förlorad. S:s rättsvetenskapliga produktion i övrigt var obetydlig. Alla hans krafter satsades på lagutgivningen.

Samma dag S höll sin första föreläsning i Uppsala kallade Smålands nation honom till hedersledamot. "Denna händelse, ehuru obetydlig den syntes vara, blev dock av ganska stort inflytande på min husliga lycka", skrev S i sin självbiografi. Inspektor i nationen var prof P Sjöbring och i hans hus vistades då Carolina Christina Liljesköld, tidigare trolovad med uppfinnaren John Ericsson, med vilken hon hade en son. 1835 ingick S och Carolina Liljesköld äktenskap i det Sjöbringska hemmet.

Då UU visade sig sakna lönetillgångar för professuren i laghistoria sökte sig S 1837 tillbaka till Lund. K M:t slog fast, att han skulle kunna fortsätta arbetet med lagutgivningen vid LUB. Handskrifterna överfördes dit, och våren 1838 höll han som professorsvikarie föreläsningar i kriminalrätt. Hösten s å efterträdde han sin lärofader Johan Holmbergson som professor i allmän lagfarenhet. 1840 övergick han till en personlig professur i laghistoria, vilken genom k brev 26 nov 1842 tillfördes den fakultetsorganisation med fyra professurer som då fastställdes. Professuren innehade han till 1876, då han avgick med pension. Han tjänstgjorde emellertid som akademisk lärare endast under några år. Från slutet av 1852 åtnjöt han beständig tjänstledighet för utgivandet av Sveriges gamla lagar.

S erhöll också befrielse från administrativa göromål men deltog på 1840-talet aktivt i arbetet i fakultet och konsistorium och var universitetets rektor. Han tog även del i arbetet med revisionen av universitetsstatuterna. S framhöll därvid, att han inte hade någon erinran mot avskaffande av den akademiska jurisdiktionen, men han ville behålla den disciplinära myndigheten och rätten att döma lärare och studenter för tjänstefel.

S deltog också i det rättspolitiska arbetet med en historisk argumentation i två lagberedningar, dels 1844 beträffande kriminallagsförslaget, dels 1845-48 beträffande revision av civillagsförslaget där han granskade giftermåls-, ärvda-, jorda- och byggningabalkarna samt rättegångsbalkens första del. J G Richert (bd 30) hade talat för S:s kandidatur, trots att hans namn var omstritt. I många fall hade S också avvikande uppfattning i förhållande till beredningens majoritet. Han kommenterade detta i en föreläsning i Lund 1849: "Från vetenskapens synpunkt ... kan man tryggt påstå, att dessa lagförslag, med de därvid fogade motiver, höra till det bästa som vår juridiska litteratur har att uppvisa." Han uttryckte även stor respekt för sin meningsmotståndare och vän Richert, "som var själen i detta arbete från dess böljan till dess slut" (Warburg, 2, s 248 f).

Till bilden av S hör hans djupa religiositet. I hans rättshistoriska program ingick följdriktigt "att kristendomens läror må utgöra det högsta rättesnöret för all lagstiftning". Tillsammans med bla Johan Holmbergson tillhörde S Henrik Schartaus (s 466) vänkrets, och efter dennes död 1825 ombesörjde han att Schartaus icke tryckta arbeten publicerades och utgavs i nya editioner. Han deltog också i redigeringen av ett par bibeleditioner (1830, 1843) samt översatte och utgav ett par arbeten av den tyske teologen H W Rinck.

S:s musikaliska intresse hade odlats från barndomen, och det resulterade i en publikation på det musikaliska området: Mozarts stråkkvartett i D-moll arrangerade han 1826 för piano och fyra händer. S tjänstgjorde också som vikarierande organist i Lunds domkyrka och i flera Stockholmskyrkor. Han avsade sig erbjudet ledamotskap i SA 1860. Han ansåg sig för gammal att deltaga i akademins arbete.

S:s sista år kantades av kategoriska utfall mot meningsmotståndare, t ex i förordet till sista bandet av Sveriges gamla lagar (1877). Han ställde höga krav på sin omgivning, både på kolleger och studenter, och han fick aldrig några elever. "... hans utpräglade myndiga personlighet, som ej tålde något inkast, långt mindre en direkt motsägelse, och som nog av den, vilken trädde till honom i något närmare förhållande, fordrade en avsägelse av den egna personligheten väl även på områden, vilka lågo utanför det juridiska studiet, skrämde bort lärjungen, vilken ju i regeln befinner sig i den ålder, då självkänslan är som ömtåligast." I en nekrolog framhölls, att "den vilken ingiver sådana känslor, får knappast några lärjungar" (Sjöberg, s 274). S är emellertid grundläggaren av det sv rättshistorieämnet inom den moderna rättsvetenskapen. Hans utgåva av Sveriges gamla lagar utgör fortfarande (2001) en av de viktigaste källutgåvorna för både filologiska och rättshistoriska medeltidsstudier.

S avled annandag jul 1888 och begrovs på S:t Peters Klosters kyrkogård i Lund. Elof Tegnér sammanfattade: "Schlyters egenskaper voro ej obetingat älskvärda. Men han var dock en utomordentlig man. Sent födes hans like; Lunds universitet kan vara stolt över att ha fostrat honom" (Tegnér, s 27). SA präglade efter hans bortgång (1889) en medalj över honom med omskriften Hic patrii fontes juris adire dedit, S beredde Sveriges forskare tillträde dll den fosterländska rättens källor. "Svensk rättshistorisk forskning har aldrig hämtat sig från C J S. I sin perfekta helgjutenhet har hans verk blivit en stående utmaning. Det har blivit ett slags mandomsprov för ambitiösa rättshistoriker att åtminstone på någon punkt komma vidare, djupare eller riktigare än Schlyter" (Hasselberg, s 300).