Johan Göstaf Hallman

1 Hallman, Johan Göstaf, f 26 juni 1701 i Sköldinge (Söd), d 23 aug 1757 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: kh Gustaf Samuel H o Margareta Elisabeth Wildhelm. Inskr vid UU 30 jan 19, prästv i Strängnäs 14 maj 23, disp pro gradu 25 maj 25, mag vid UU 8 juni 25, brukspredikant vid Dylta bruk (Ör) 26, komminister i Hedvig Eleonora förs i Sthlm 21 maj 30, kh där 4 nov 37 (tilltr 1 maj 38), TD i Uppsala 15 juni 52.

G 1) 22 sept 26 i Sthlm (Nik) m Margareta Cornelia Cloppert, d 11 sept 43 (trol där, Hedv El), dtr till mäklaren Cornelius C o Margareta Guthrie samt förut g m auditören o riddarhusfiskalen Johan Henrik Hörling (d 24); 2) 4 nov 44 i Sthlm (trol Hedv El) m Agneta (Agnes) Regina Christiernin, f 19 mars 18 i Björskog (Vm), d 6 april 54 (trol i Sthlm, Hedv El), dtr till kh Christian C o Beata Gyllenhöök samt förut g m notarien Samuel Buschenfelt (d 40).

H betraktade sig trots födelseorten som närking, och sina egentliga studier ägnade han efter prästvigningen åt Närkes historia och topografi. 1725 försvarade han en magisteravhandling Nericia under Olof Celsius d ä. Den innehåller bl a en värdefull beskrivning av landskapets städer, men avsåg endast att vara inledningen till ett större arbete, Nerike, thet nya, gamble, öfwer- och underjordiska (otr). Sex år senare utgav han visan om nunnan Elisif i Riseberga kloster, som han uppgav vara skriven av biskop Nicolaus Hermanni i Linköping. Den räknades fram till 1870-talet som en av klenoderna i vår medeltida diktning men är med all sannolikhet ett falsarium. Hur ansvaret skall fördelas mellan utgivaren och historieförfalskaren Nils Rabenius är oklart. Utgåvan flödar av lärda kommentarer. Redan tidigare hade H låtit trycka en levnadsbeskrivning över bröderna Olaus och Laurentius Petri, vilka skildras som ädla närkingar och mönster för samtiden. Författaren har här i några sammanhang släppt sin fabuleringsdrift lös och i andra omisstänksamt använt sig av Rabenius samlingar. Som brukspredikant på Dylta svavelbruk forskade H i brukets historia. Resultatet föreligger i ett manuskript (avskr i D Tilas topogr saml, 3, KB), som bär spår av författarens okritiska inställning till sitt källmaterial. Från sthlmstiden härrör hans Urqväde till Nerikes känning, en skildring av hemprovinsens märkligheter och stora män, i vilken hans egen släkt fått ett väl tilltaget utrymme.

Som skald framträdde H redan som ung student med ett patriotiskt sorgekväde vid Karl XII:s död. Mer än 50 tillfällighetsdikter av honom är kända: bröllops- och begravningsverser, dedikationer och lyckönskningar. Några av dem vittnar om att de skrivits med tanke på ekonomiskt utbyte och med vad författaren själv kallar »en trög fjäder». De är ofta moraliserande i tidens stil, men man kan i dem finna oväntade upplysningar om t ex Sthlms topografi, gamla bröllopsseder eller boktryckarkonstens historia. Hans lärodikter gav kanske hans samtida utbyte. I Sunda sellhets reglor meddelar han i 61 fyrradiga strofer allehanda religiösa och filosofiska anmaningar. I hans versifierade skildring av Polens historia, Polska kongars saga och skald, framkommer anmärkningsvärt demokratiska åsikter. H:s formtalang, hans naturmålningar och fantasifulla bildspråk har givit honom anseende som en av de bättre skalderna under den äldre frihetstiden. En viss tankeoreda gör sig dock märkbar bl a i hans på alexandriner skrivna tragedi Erik och Waldemar (renskrift av H i KB), tillägnad kronprins Gustav men tryckt först 1875. Skådespelet skall gömma en politisk bimening och dess onda ande — drottning Märta — åsyfta Lovisa Ulrika. Författaren var hatt och anhängare av det rådande statsskicket, och hans ovilja mot drottningen kan ha sin orsak i statskuppförsöket 1756.

Som kyrkoherde i Hedvig Eleonora arbetade H på en förbättring av fattigvården, som vid denna tid ordnades församlingsvis. I en märklig skrift 1745, fylld av socialt patos, ger han en dyster bild av frihetstidens Sthlm. Hans tes var att enskild välgörenhet inte förslog, och att samhället måste gripa in och utanför tullarna bygga ett för staden gemensamt fattighus. Detta framsynta förslag vann emellertid inte gehör.

Kommen från ett annat stift måste H, innan han erhöll tjänsten i Sthlm, examineras av Uppsala domkapitel. Han befanns då tämligen svag i teologin, men vid Adolf Fredriks kröning utnämndes han till teologie doktor, och hans predikningar uppskattades av samtiden. Hans teologiska kunnande visade sig främst i en grundlig bibelkännedom. Men på 1750-talet ansågs han av Sthlms konsistorium ej fri från herrnhutiska villomeningar. H satte värde på komfort och ett gott bord. Han drogs hela livet med ekonomiska bekymmer, och vid hans död måste husets silver pantsättas i Riksbanken för att stilla ivriga fordringsägare. På hans epitafium lät man rista: Munter i livet. Vitter skald. Frihetens älskare. Sann människovän.