Olof d.ä. Celsius

4. Olof Celsius d. ä., de båda föregåendes broder, son till C. 1, f. 19 juli 1670 i Uppsala, d 24 juni 1756 därstädes. Student i Uppsala 9 dec. 1678; disp. 12 nov. 1690 (Dissertatio philosophica de natura avium; pres. J. Schwede); hade anställning som informator i Stockholm; disp. ånyo 1694 (Historia linguae & eruditionis arabum; pres. G. Peringer Lillieblad); fil. magister (ultimus) 11 dec. 1694; företog med K. stipendium en utrikes studieresa jan. 1696–aug. 1698 och inskrevs därunder bl. a. som student i Leipzig 24 apr. 1696. Fil. adjunkt vid Uppsala universitet 13 mars 1699; akademisekreterare 9 maj 1703; professor i grekiska 23 juli 1703; prästvigd 1706; kyrkoherde i Börje prebendepastorat 1707; universitetets rektor ht. 1711, ht. 1718, ht. 1724, ht. 1730, ht. 1737 och vt. 1746; kontraktsprost 1712; utnämndes av rådet till professor i orientaliska språk 12 mars 1712, men måste avträda denna befattning till Mikael Eneman, som erhållit konungens fullmakt på tjänsten; professor i orientaliska språk 21 apr. 1715; preses vid prästmötet 1717; tredje teol. professor och kyrkoherde i Vaksala 9 aug. 1727; kontraktsprost 1727; andre teol. professor 1729; deputerad till kyrkolagens överseende 1729; uppfördes på första förslagsrummet till biskop i Karlstad 15 juni 1730; domprost i Uppsala 4 okt. 1736; uppfördes på tredje förslagsrummet till ärkebiskop 1 sept. 1742 och på andra rummet till samma befattning 4 jan. 1744 och 2 sept. 1747. Teol. doktor 19 mars 1719; LVS 1726; LVA 1739.

Gift 18 jan. 1700 med Margareta Insulander, f. 8 maj 1682, d 15 jan. 1743, dotter till bankokommissarien Bernhard Insulander i Stockholm.

C. drabbades av olyckan att förlora sin far, innan han fyllt nio år. Han hade då redan blivit inskriven vid universitetet och hade börjat med framgång studera för informatorer. Men modern förmådde ej bekosta en fortsatt uppfostran av detta slag, och hans ingenium fick därför »ligga i träda» i nära fem år. Till slut tog emellertid en morbror, Zacharias Figrelius, hand om honom, och då denne efter en tid anträdde en utrikes resa, fick han i sedermera professorn Johannes Palmroot en utmärkt handledare, ej minst i de orientaliska språken. Då även Palmroot 1689 reste utrikes, var C. tillräckligt försigkommen att reda sig på egen hand. Hans studier voro främst ägnade åt filologien, som vid denna tid i den akademiska lärarkåren hade så lysande representanter som Gustav Peringer-Lillieblad och Laurentius Norrmannus. Men hans intressen räckte till för mycket annat. År 1687 spelade han huvudrollen i brodern Johans »Comœdia de Disa», och han försökte sig även själv icke utan framgång i tidens tillfällighetsdiktning både på svenska och de lärda språken. Fadern, liksom Norrmannus en tid assessor i antikvitetskollegiet, hade särskilt genom sina oavslutade runforskningar lämnat honom ett eggande och förpliktande arv inom fornkunskapen. Måhända var det även en levande tradition från fadern, som först riktade hans håg på dennes älsklingsstudium, botaniken. En kombination av filologiska, kulturhistoriska och naturvetenskapliga studier låg för övrigt nära till hands i det Uppsala, där Olof Rudbeck d. ä. var förgrundsmannen. Med Rudbeck trädde C. i närmare beröring, då han av denne anlitades för att rita blommor för jätteverket »Campi elysii». Den strävan att rikta språkstudiet genom reala iakttagelser, som blev den naturliga följden av C:s' bildningsgång, framträdde redan i hans första försök som vetenskaplig skriftställare. År 1690 fick han ett K. stipendium, som satte honom i stånd att fullgöra den obligatoriska exercitiedisputationen. Han skrev då själv en avhandling »De natura avium», ett litet arbete, som utan att i något avseende vara märkvärdigt vittnar gott om hans beläsenhet i den gamla litteraturen och hans strävan att upplösa spekulationens fantasibilder med hjälp av direkt iakttagelse och nykter kritik. Det blev dock icke zoologien, som skulle bli C:s' framtida arbetsområde. Redan mycket tidigt synes han ha ställt sig uppgiften att på ett naturvetenskapligt riktigt sätt bestämma de i bibeln omnämnda växterna, en plan, som i hans ålders höst skulle förverkligas genom hans vetenskapliga huvudarbete »Hierobotanicon».

Den brinnande iver, varmed C. tagit igen den under gossåren förlorade tiden, skulle bana honom vägen till en stor framgång. För att försörja sig tog han en informatorsplats i Stockholm. Under denna tid, berättas det, kunde han ibland stjäla sig till några timmar i K. biblioteket. En gång, då han satt försjunken i studiet av en polyglott, överraskades han av Karl XI, som iakttog den flitige ynglingen, utan att denne märkte det. Då C. till slut varsnade konungen, for han förskräckt upp men lugnades genast av Karl, som nådigt förhörde sig om hans namn och studier. C. blev emellertid färdig med sin gradualdisputation, »Historia linguæ & eruditionis arabum», liksom exercitiedisputationen hans eget verk och ett gott arbete, som förskaffade honom hedersrum och äran att tala offentligt vid promotionen (1694). För att bereda C. tillfälle att avsluta sina så lyckligt påbörjade studier med en utländsk resa vände sig universitetskanslern Bengt Oxenstierna efter en framställning från Uppsala till konungen. Denne drog sig då genast till minnes episoden i biblioteket och. beviljade utan prut 1,000 rdr åt den unge mannen, vars flit väckt hans uppmärksamhet (K. brev 1 okt. 1695). De anteckningar, C., förde under den resa, han således sattes i tillfälle att företaga, har han, antagligen efter hemkomsten, sammanarbetat till en berättelse, varav den i dagboksform avfattade egentliga reseskildringen blivit bevarad till våra dagar, medan ett bihang med anteckningar om hans samtal med lärda män gått förlorat, Hans vägar förde honom över Köpenhamn, Leipzig, där han studerade i flera månader, en rad tyska städer, Holland och Paris, där ett nytt halvårslångt studieuppehåll gjordes, till Italien och därifrån över Wien tillbaka till Sverige, dit han efter två och ett halvt års bortovaro återkom i aug. 1698. Att här närmare redogöra för resans förlopp är så mycket mindre behövligt, som viktiga delar av reseberättelsen äro tillgängliga i tryck och väl förtjäna att studeras. Med samma mångsidiga kulturintresse, som burit hans universitetsstudier, iakttog C. allt det nya, som mötte honom. Mot katolikernas »vidskepelser»reagerade han med protestantisk troskyldighet, mot söderns lätta kärleksliv med ärbar men därför ej ointresserad förtrytelse. Till de mera personliga drag, som ge liv åt de korta notiserna, höra en frisk glädje över livets måttligt njutna goda, ej minst i mat och dryck, och en munter ungdomlig humor. Det hade varit C:s' avsikt att utsträcka resan till Arabien, men det turkkrig, som slutade först med freden i Karlowitz 1699, stängde vägen för honom. Fastän han därför hela livet bittert måste sakna den autopsi, som hans naturvetenskapliga studier lärt honom att eftertrakta, fann han rikliga tillfällen att utvidga sina kunskaper i de österländska språken och lade även grunden till en samling av orientaliska handskrifter, som sedermera skulle bliva ett oumbärligt hjälpmedel för honom i hans forskningar. Av största betydelse för hans utveckling var naturligtvis även, att han fick tillfälle att stifta personlig bekantskap med sin samtids främsta lärda. Här må antecknas, att han i Leipzig förtroligt umgicks med Arne Magnusson och under lärda samtal med denne befäste eller grundlade en nykter syn på fomsagorna, som stålsatte honom mot de i hemlandet omhuldade antikvariska fantasterierna — ett sunt kritiskt åskådningssätt, vilket han sedan ytterligare utvecklade genom brevväxling med likasinnade lärde såsom Hans Gram i Köpenhamn och G. S. Bayer i Petersburg. I Florens, där C. omhändertogs av den svenske läkaren Magnus Gabriel Block (se denne), gynnades han av storhertigens bibliotekarie, den ryktbare Antonio Magliabecchi. Han gör sig litet lustig över dennes bibliotekarielärdom — cognitio librorum et auctorum mer än annan erudition — men erkänner samtidigt sin tacksamhetsskuld för hans uppriktiga välvilja och hans tungt vägande rekommendationer. En frukt av deras diskurser blev en liten skrift »De runis helsingicis ad... Antonium Magliabechium... epistola», som C. 1698 tryckte i Rom för att hävda faderns prioritet i fråga om hälsingerunornas läsning.

Efter hemkomsten började C. som adjunkt vid akademien (1699) en lärarverksamhet, vilken i impulsrikedom, mångsidighet, outtröttlig flit och långvarighet har få motstycken. Han inledde den med föreläsningar om kyrkostatens geografi, politik och historia och lät med ännu friska intryck dessa mynna ut i en skildring av det dåtida Roms storhet och glans. En annan frukt av hans resa var, att han (1700) kunde i en försumlig språkmästares ställe övertaga; undervisning i franska och italienska. Som han nu gifte sig, oaktat hans lön endast utgjorde 300 dlr kmt, såg han sig nödsakad att förbättra sina inkomster genom att antaga ett par unga adelsstudenter som disciplar. Hans ekonomi led ett hårt slag, då hans fäderneärvda gård med allt vad han ägde lades i aska vid 1702 års brand, men det dröjde sedan ej länge, innan han fick ordinarie tjänst. Först kastade han sina blickar på bibliotekariebefattningen — hans svärfar bjöd fältsuperintendenten Joh. Thingvall 50 rdr »till en liten begynnelse», om mågen fick platsen —, men han måste till en början nöja sig med akademisekretariatet (1703), en syssla, som icke blott skänkte honom tillfälle att visa sin administrativa förmåga utan även gav honom impulser till forskningar i universitetets historia. På sin rätta plats kom han, då han strax därpå (1703) blev professor. Det var lärostolen i grekiska, han närmast fick övertaga, men hans håg stod till professuren i orientaliska språk, som han också till sist erhöll 1715.

Johan Ihre har tecknat C. som professor. Hans glada iver (alacritas) ryckte alla med. Då han undervisade i grekiska, voro Homeros och Hesiodos i var mans hand, då han senare föreläste de orientaliska språken, samlades kring hans kateder en åhörarskara, lika talrik som den efter hans tid, under ett enligt minnestalaren ytligare sekel, blev gles. Som lärare var C. mycket nitisk. Han drog sig ej för den elementära undervisningen, ännu 1715 ledde han exercitia stili i latin och grekiska och höll särskilda kurser i hebreiska för nybörjare. Så länge han hade den grekiska professuren, föreläste han både profana och bibliska skrifter; utanför de dåtida allfarvägarna gick han, då han föredrog Demosthenes (förut en gång behandlad av Norrmannus) och, ensam under hela tidevarvet, Aristophanes. Som orientalist intresserade C. sig för talmudisk och rabbinsk litteratur och läste även arabiska men ägnade sig självfallet företrädesvis åt undervisning i de gammaltestamentliga böckerna. I verkligheten betydde det därför knappast något tvärt avbrott i hans lärarverksamhet, då han (1727) övergick till den teologiska fakulteten. Den exegetiska undervisning, som han där meddelade, gav honom tillfälle att göra hela sin rika kännedom om orienten och antiken fruktbärande. Han nöjde sig ej med den språkliga tolkningen utan lät texten belysas av historien och kulturhistorien; att han därjämte utlade dess betydelse för den kristna lärobyggnaden (dogmata) är utan vidare klart. C:s' arbetskraft tycktes räcka till för allt och alla. Han gav enskilda lektioner, presiderade för ej mindre än 136 dissertationer, ivrade som inspektor för Upplands och Värmlands nationer för att nationssammankomsterna fingo ett ideellt innehåll genom orationer och övningar, skötte själasörjarens kall i sina prebenden och undandrog sig ingalunda de administrativa uppgifter, som följde med ledamotskap i det akademiska konsistoriet och domkapitlet samt det ambulerande akademiska rektoratet. En tid såg det visserligen ut, som om den starka hälsa, varmed han av naturen utrustats, ej skulle stå emot en sådan påfrestning. Men han fann snart bot för sitt onda, »kolik», vid Sätra hälsobrunn. Det var säkerligen icke brunnskuren enbart, som hjälpte honom, utan även det friska friluftsliv, vartill botaniken lockade. I några latinska verser, som C. skrev i Sätra vid feriernas slut 1706, inflätar han bland hyllningar till den hälsobringande källan erinringar om sommarens strövtåg, växtsamlandet och vilan i trädens skugga. Och en hans minnestecknare räknar honom till förtjänst, att han genomvandrat Upplands »vidsträckta parker, krupit i dess snår och besökt dess lundar».

Något samlat material för en skildring av C:s' verksamhet som ledamot av det akademiska konsistoriet föreligger ej. Hans namn möter givetvis i samband med alla små och stora frågor under hans långa professorstid. Att hans personliga auktoritet med åren måste ha blivit mycket stor är klart, och hans ställning stärktes än mer genom de fränder och vänner, som stodo vid hans sida, främst brodern Nils, brorsonen Anders och systersonen Magnus Beronius; en kort tid (1730–33) innehade jämväl hans svärson Johan Landberg den viktiga räntmästarbefattningen, och under 1740-talet förhjälptes hans son Olof (se denne) med hänsynslöst utnyttjande av relationer och partiförbindelser till vicebibliotekariatet och historieprofessuren. Det var ingalunda utan skäl, man i de alltid brännande befordringsfrågorna talade om det Celsiska partiet. Celsierna och deras vänner utgjorde konsistoriets till antalet underlägsna men stridbara och genom det härskande partiets gunst mäktiga hattfraktion. C. återfinnes också regelbundet på hattarnas sida i de partisöndrande frågorna, t. ex. tvisten om Petrus Ullens riksdagsmannaskap 1740, striden om poeseosprofessuren 1743 och framför allt det celebra kanslersvalet 1747, då hattarna hemförde segern genom att rösta på Adolf Fredrik.

Om C:s' insatser som kyrkoman gäller detsamma som om hans insatser i den akademiska förvaltningen: det material, som hittills framlagts, ger många spridda notiser men knappast någon helhetsbild. Ganska tidigt prästvigd (1706), belönades han med den teologiska doktorsvärdigheten, sedan han fullgjort det hedrande uppdraget att presidera vid den disputationsakt, som anordnades vid drottning Ulrika Eleonoras kröning. Redan långt innan han blev teologie professor (1727), hade han haft att sysselsätta sig med teologiska frågor. Att han med lätthet funnit sin plats inom den traditionella ortodoxiens råmärken, torde utan vidare få anses givet. Han deltog i rannsakningen om pietismen vid universitetet 1706, avstyrkte 1712, att rabbi Kamper skulle få läsa över judarnas ritual, hörde till dem, som 1719 sökte genomdriva, att konkordieboken skulle upptagas bland kyrkans symboliska böcker, deltog aktivt i den ecklesiastika deputation, som arbetade med kyrkolagens revision (jfr K. resolution om hans ersättning 20 maj 1731) och fick sin dryga andel i det ömtåliga arbetet med översättningen av de symboliska böckerna för den av Reinerus Broocman år 1730 utgivna upplagan av dessa. Rätt väl torde C:s' åskådningar karakteriseras av några akademiska program 1737, där han å ena sidan gentemot tidens »novatores», de radikala pietisterna, med hetta bestrider, att vetenskapliga studier i teologien skulle vara skadliga för det kristna troslivet, å den andra anvisar filosofien dess traditionella plats som 'ancilla fidei'. En betydande arbetsbörda har säkerligen ålegat C. som ledamot av domkapitlet, där han, bliven domprost 1736, stundom presiderade i ärkebiskopens ställe. En tid hoppades han nå den kyrkliga karriärens slutpunkt genom en biskopsutnämning och supplicerade t. o. m., ehuru naturligtvis förgäves, direkt hos regeringen om Västerås stift (1733).

C. intresserade sig även för de lärda samfund, som vid denna tid kommo på modet. Sedan han 1726 inträtt i det Bokvettsgille, som snart under hans medverkan skulle ikläda sig Vetenskapssocietetens förnämligare gestalt, blev han en av dess mera aktiva krafter. Bland hans insatser i samfundet bör, vid sidan av hans bidrag till dess Acta, främst nämnas, att han 1730–31 utarbetade bokstaven A för dess tilltänkta svenska lexikon. Societetens verksamhet domnade emellertid av till följd av brist på medel. Måhända var det en känsla av isolering på grund av det vetenskapliga samarbetets svaghet, som fann uttryck, då C. 1737 i ett brev till Gustav Benzelstierna sade sig så mycket hellre söka dennes »käraste omgänge, som jag thet näppl:n kan hafva här på orten af then arten». Ur samma synpunkt borde C:s inval i Vetenskapsakademien (1739) ha varit välkommet för honom, men efter protokollen att döma blev detta ledamotskap i en främmande stad föga annat än en hedersbetygelse.

Ehuru C. framgångsrikt fyllde sina ämbetsåligganden som professor i grekiska, är det hans insatser för de österländska språken, som ge honom ett hedersrum bland svenska filologer. Från studentåren har han utan avbrott ägnat sig åt deras studium, och han har med rätta karakteriserats som en »bland de allra främste av dem, som i Sverige varit de orientaliska språkens målsmän». Redan en flyktig blick på hans ovanligt omfattande och mångsidiga författarverksamhet visar, att det i främsta rummet var realfilologien, som lockade hans håg. På hans tid intog hebreiskan alltjämt hedersplatsen bland de orientaliska disciplinerna, medan studiet av de övriga semitiska språken ännu låg i sin linda. Det är därför naturligt, att han ej blott i sin undervisning utan även i sina vetenskapliga publikationer företrädesvis behandlat sådana uppgifter, som voro av vikt för ett grundligare studium av de gammal testamentliga skrifterna och förhållandena i det forna Palestina från historisk, arkeologisk, geografisk och naturvetenskaplig synpunkt. Också har C. lämnat talrika värdefulla bidrag till kännedomen om det heliga landets historia och geografi, ävensom judarnas kult, författning, internationella förbindelser, privatliv m. m. överallt märker man en omfattande beläsenhet i förening med ett sunt omdöme, även där författaren behandlar spörsmål, som numera icke äro föremål för vetenskaplig diskussion, ehuru de studerades av 1700-talets lärde. Trots sitt livliga intresse för realia försummade C. ingalunda de rent filologiska uppgifterna. Hans översättningar från hebreiska vittna om en intim förtrogenhet med detta språk, och även då han väljer mera avsides liggande ämnen, såsom det äldre grekiska uttalet eller likheten mellan persiskan och gotiskan, röjer framställningen samma egenskaper, som utmärka hans övriga produktion.

Det intresse för historiska och kulturhistoriska realia, som grundlades under C: s akademiska studier och framträder i hans forskningar i de orientaliska språken, förde honom långt omkring även på andra områden. Därom erinra framför allt många av de under honom ventilerade avhandlingarna, vilka, vare sig hans eller respondenternas insatser i de särskilda fallen överväga, givetvis bära vittne om den riktning, han gav sina egna och sina lärjungars studier.

C. upptog gärna ämnen ur fäderneslandets fornkunskap, historia och topografi. Sin berömdaste insats på detta vida forskningsområde gjorde han, då han slutförde faderns runforskningar. Han utgav dennes tal »De runis Helsingicis» (1707) och hans skrift »Oreades Helsingicæ» (1710). Då han misstänkte, att de avbildningar av hälsingestenarna, som fadern använt, icke voro fullt tillförlitliga, företog han själv i sällskap med brorsonen Anders Celsius sommaren 1724 en resa till Hälsingland, varunder monumenten noggrant undersöktes och avbildades. På en viktig punkt kunde han komplettera faderns runalfabet, i det att tecknet för R första gången riktigt uppfattades av honom. Han fortsatte till Medelpad, där i sju inskrifter hälsingerunorna förekommo blandade med vanliga runor. Efter hemkomsten offentliggjorde C. sin läsning av dessa medelpadstenar i Acta literaria Sveciæ (1724); de av brorsonen utförda teckningarna utgåvos följande år. Detta gav anledning till en hetsig litterär fejd med fornforskaren E. J. Biörner. Denne, som var bördig från Medelpad, hade själv ämnat behandla detta landskaps runminnesmärken men fann sig nu förekommen av C. I skriften »Prodromus» (1726) beskyllde han C. och dennes tecknare för att ha förvanskat inskrifterna; de hade tidigare lästs helt annorlunda av antikvarierna Johan Hadorph och Johan Peringskiöld. Biörner förkastade C:s' läsningar såsom oriktiga och försvarade Hadorphs. C:s' svar, »Runæ Medelpadicæ ab importuna crisi breviter vindicatæ» (1726), är ett mästerligt prov på lysande stilkonst; i polemisk kraft och skärpa är han sin motståndare vida överlägsen. Biörner har för stimmat att själv taga hembygdens runmonument i ögnasikte; han har okritiskt litat till de gamla antikvariernas ritningar. C. ger en rad prov på hur Hadorph och Peringskiöld felaktigt läst eller naivt tolkat uppländska inskrifter. Deras dateringar äro godtyckliga; en sten förlägges exempelvis till tredje århundradet, fastän den innehåller ett anropande av jungfru Maria. Sådant minskar naturligtvis antikvariernas tillförlitlighet, då det gäller de svårtydda medelpadstenarna. I detalj jämför C. sina läsningar med Peringskiölds och visar, hurusom de ge en ojämförligt bättre mening. Vad som tydligen alldeles särskilt upprört C., är en del försåtliga angrepp i Biörners skrift på M. Celsius' ära att vara den förste, som löst hälsingerunornas gåta. I sitt svar, »Epistola responsoria» (1726), vidhåller Biörner envist sina meningar och försvarar Peringskiölds mest uppenbara misstag. Han framhåller också, att det var han själv, som två år tidigare hade fäst C:s' uppmärksamhet vid förekomsten på medelpadstenama av hälsingerunor. Som vanligt väckte den lärda striden anstöt i de stockholmska ämbetsmannakretsarna. Justitiekanslern fann sig föranlåten att (15 sept. 1726) i ett allvarsamt brev erinra professorerna i gemen och särskilt C. om nödvändigheten att iakttaga ett moderat skrivsätt. Konsistoriet beklagade i sitt svar båda stridskämparnas skarpa stil, och C. föll så till vida undan, som han uppgav det ofruktbara käbblet med Biörner. Men i sakfrågan hävdade han sin ståndpunkt i en »Epistola ad amicum» (1727). Han ger här de gamla antikvarierna full rättvisa; men det är mänskligt att fela, och vetenskapens oavvisliga plikt är att sätta sanningen framför auktoriteten. Energiskt tillbakavisar han beskyllningen att vid tydningen av medelpadstenarna ha utnyttjat teckningar, som han erhållit av Biörner. Dessa utgjorde endast kopior av Hadorphs i antikvitetsarkivet förvarade träsnitt men voro så otympligt utförda, att de icke kunnat vara honom till ringaste hjälp. — Sin egen läsning och tolkning av hälsinglandstenama framlade C. i avhandlingen »De runis Helsingicis observationes quædam», tryckt först efter hans död i Nova acta Regiaa societatis scientiarum Upsaliensis, vol. 1 (1773). Till formen är framställningen ett supplement till Magnus Celsius' »Oreades», men den utgör en klar redogörelse för hälsingerunornas utseende, ålder och förekomst. Med avseende på uppkomsten fasthåller C. alltjämt vid faderns åsikt, att hälsingerunorna äro äldre än de vanliga runorna, som skulle ha utvecklats ur dessa; på denna punkt hade hans antagonist Biörner uttalat en motsatt mening, som visat sig vara den riktiga. C:s' behandling av själva inskrifterna är mönstergill och alltjämt den bästa och utförligaste, som kommit dem till del; den åtföljes ock av förträffliga avbildningar. En del rättelser och tillägg äro gjorda av S. Bugge i Vitterhetsakademiens Månadsblad, 1877.

Men det var ej endast inskrifter med hälsingerunor, som voro föremål för C:s' intresse. En stor handskriven samling av »Svenska runstenar» med värdefulla kritiska anmärkningar finnes i behåll av hans hand, under anagrammet Josua Cusvells (K. biblioteket, sign. Fm 60). Flera hundra torde sammanlagt de inskrifter vara, som C. själv granskat; genom studenter inhämtade han upplysningar om andra, som han själv ej varit i tillfälle att se. C. är en utomordentligt skarpsynt och saklig runforskare; hans läsningar innehålla i regeln förbättringar av dem, som tidigare utförts av Hadorph och Peringskiöld. En mängd viktiga rättelser till dessa har C. också infört i sitt exemplar av »Bautil» (nu i Uppsala universitetsbibliotek, sign. R. 556 a).

Det mest betydelsefulla verket av C. såsom runforskare är emellertid hans avhandling »Monumenta quædam Sveo-Gothica suis temporibus reddita» (Acta literaria Sveciae, Vol. 2, 3, 1726–1733). Gentemot rudbeckianernas fantastiska och famlande försök att bestämma runstenarnas ålder hävdar C. med klar vetenskaplig bevisning, att de till övervägande del tillhöra övergångstiden mellan hedendomen och kristendomen, dvs. tiden omkring år 1000. Som säkra kriterier på inskrifternas ålder framhåller han bl. a.: om de innehålla böner för den döde med anropande av Gud, Kristus eller helgonen, om de äro prydda med det kristna korset, om de omtala broar anlagda för någons själ, om de innehålla kristna personnamn eller omtala färder till Grekland, Langbardaland eller Jerusalem. De produktiva runmästarna Ybir och Bali förläggas till Olov Skötkonungs regeringstid. C. meddelar läsning och tolkning av 60 inskrifter, som han själv granskat. Han banar här väg för en ny tid. Hans argumentering gjorde visserligen icke stort intryck på vissa av hans samtida; Biörner och Johan Göransson daterade fortfarande — »felices errore suo», som C. anmärker — svenska runstenar till »verldenes år 2000». Men för eftervärlden framstår C:s' verk som en glänsande gärning, helt enkelt grundläggandet av en sund och fruktbärande metod inom den svenska runforskningen.

Bland faderns kvarlåtenskap fann C. ett par märkliga källskrifter till vår medeltidshistoria, Diarium Vadstenense och den handskrift, som tidigare betecknats som Uppsala domkyrkas memorialbok men numera bevisats härröra från Vadstena (sign. C. 92). Ur den senare utgav C. 1705 i tvenne dissertationer den äldre ärkebiskopskrönikan, en konungalängd och »Incerti scriptoris sueci chronicon» 1160–1320. Editionerna »äro förträffliga och hans bifogade noter värdiga en verklig historiker» (Annerstedt). Diarium Vadstenense kom till användning för dissertationen »De coenobiis Birgittinis» (1714, 17) — senare följd av ett par andra svenska klosterhistorier, om Gudhem 1716 och Värnhem 1723. De båda dyrbara handskrifterna såldes sedermera (1718) till universitetsbiblioteket. Sedan han blivit teologie professor, synes C. med förnyat intresse ha återvänt, till den medeltida kyrkohistorien. Men nu mötte han den svårigheten, att filosoferna ej ville godtaga för en teologie professor ventilerade avhandlingar såsom specimina inom sin fakultet. Respondenterna, som skulle bekosta tryckningen, drogo sig därför tillbaka, och C:s' dröm att före sin död fullständigt få utge sina »Observationes in historia veteri Sveo-Gothorum ecclesiastica» gick ej i fullbordan. Uppslaget skulle sedan fullföljas av sonen Olof (se denne). Samlingar i svenska kyrkohistorien av C. förvaras i Uppsala universitetsbibliotek (sign. E. 182). Ett annat ämnesområde, som synes ha legat C. särskilt varmt om hjärtat, var den topografiskt-historiska landskapsbeskrivningen, vilken företrädes av en rad under honom ventilerade avhandlingar samt handskrivna samlingar i universitetsbiblioteket (sign. E. 146). C:s' kyrkohistoriska, historiska och topografiska intressen stängdes emellertid ej inne inom rikets gränser. Att Italien och katolska kyrkan ofta uppmärksammas är en given följd av hans ungdoms resa, och även den urkristna kyrkan låg honom självfallet nära, men han har därjämte sysslat med avlägsnare ämnen, bl. a. Polen (1703; handskr., sign. H. 179, Uppsala universitetsbibliotek), Armenien, Kina och Amerika.

Det återstår ännu att nämna några ord om C:s' botaniska studier, både de naturvetenskapligt-empiriska och de realfilologiska, som utmynnade i hans största litterära verk, »Hierobotanicon». De höra oupplösligt tillsammans. Kärleken till växterna var, som nämnt, ett arv från fadern, och för en filolog med C:s' intresseriktning måste tanken att göra de botaniska insikterna fruktbärande för de heliga skrifternas tolkning ligga mycket nära. Den följde honom under hans stora utländska resa, och några år därefter, 1702, offentliggjorde han en första dissertation med bibliskt-botaniskt ämne. Hans lärare Norrmannus önskade honom i verser — som han senare lät omtrycka i det färdiga verket — lycka, när han nu började frambära rikedomar, som han så länge samlat. Knappast anade då någon av dem, att fulla fyrtiofem år skulle förflyta, innan verket förelåg färdigt. Under hela denna långa tid har det aldrig upphört att sysselsätta C. Han har fyllt sida efter sida med anteckningar om bibelns växter och då och då återvänt till ämnet i akademiska dissertationer och andra mindre skrifter.

C. betonade gärna, att de studier i hemlandets botanik, som han bedrev, voro en nödvändig förutsättning för hans livsverk. Naturligtvis har han också rätt däri. Men då han med detta skäl vill urskulda, att han offrar tid och krafter åt en så världslig sak som »scientia amabilis», hemfaller han nog till ett fromt självbedrägeri. Växtstudiet har otvivelaktigt — och lyckligtvis — blivit ett självändamål för honom. Han samlade två stora herbarier, av vilka han i maj 1730 skänkte det ena, det sedermera s. k. Ulriksdalsherbariet, till drottningen (nu i riksmuseum), medan det andra tills vidare förblev i hans ägo. I sin gård i Uppsala (tomten med nuvarande adressnummer Ö. Ågatan 11) skapade han, följande faderns föredöme, en botanisk trädgård, för vilken han förvärvade frön från in- och utlandet. Han stod i ständig brevväxling med utländska botanister. Redan på 1690-talet hade han upplagt en sedan fullföljd förteckning över de växter, som han påträffade i Uppland, däribland även kryptogamer i så stort antal, att han med full rätt räknas som vårt lands förste bryolog. Det var sålunda en den botaniska vetenskapens veteran, som blev den unge Linnés vän och gynnare. Deras första bekantskap har kanske blivit avklädd något av den romantik, som väl framför allt gjort C:s' namn bekant för en bredare allmänhet. Men i stället framstår deras vänskap, den direkta föreningslänken mellan den botaniska patristikens förnämliga tradition vid Uppsala universitet och den botaniska vetenskapens stora genombrott, i den rikare belysningen allt klarare som ett av de personligt vackraste dragen i vår vetenskaps historia. För C. betydde denna vänskap en frisk impuls, som åter förde honom ut i naturen och bidrog till att han på 1730-talet åtminstone i utdrag offentliggjorde sin uppländska växtförteckning (med tillägg 1740). Av betydligt större intresse än utdraget är originalmanuskriptet (nu i Lund), vilket såsom fyndförteckning f.lltid skall bevara sin aktualitet och betecknats som C:s' för den nutida botaniken viktigaste arbete (Gertz). Linné var ej den ende bland yngre botanister, som fick åtnjuta C:s' vänskap och verksamma understöd. Både Peter Forsskål och Fr. Hasselquist räknade honom bland sina gynnare, och Petrus Kalm gav ofta tittryck åt sin förbindelse till honom.

Allteftersom åren fortskredo, började C. oroa sig för att han ej skulle kunna samla sig till att fullborda sitt stora botaniskt-filologiska verk. Då han i början av 1730-talet strävade efter en biskopstjänst, anförde han som ett huvudskäl härför, att en dylik befattning skulle skänka honom det litterära otium, han aldrig kunde hoppas nå med den akademiska undervisningsbördan och den dubbla konsistorietjänsten. Det blev emellertid på ett annat sätt, han blev hjälpt. Sedan han blivit domprost, utnämndes Beronius över stat till femte teologie professor — det var för C. en särskild tillfredsställelse, att befattningen tillföll hans systerson, och han hade också verkat till dennes förmån — och därmed bereddes C. den lättnad i de akademiska göromålen, han behövde för att föra sitt verk till slut. År 1745 utkom första delen av »Hierobotanicon sive deplantis Sacræ Scripturæ», 1747 den andra. Boken är den mogna frukten av C:s' livslånga vetenskapliga arbete, hans lärdom i de orientaliska språken, de handskriftsforskningar, han började under resan, hans botaniska studier och hans sällsynta förtrogenhet med den klassiska litteraturen. Den förskaffade sin författare stor berömmelse både inom och utom landet och är präglad av en sådan grundlighet, att den ända intill senaste tid anlitats av bibelkommissionen. Trots det stora intresse, arbetet genast tilldrog sig, led C. genom dess tryckning en förlust på över 200 rdr. Redan 1738 hade C. för en summa av 2,000 dlr kmt till universitetsbiblioteket överlåtit sitt botaniska bibliotek, sina orientaliska handskrifter och sitt herbarium (nu i botaniska institutionen). Sina botaniska anteckningar skänkte han 1749 efter fullbordat värv till Linné; numera finnas de i universitetsbiblioteket (sign. D. 52–56).

Annerstedt har i C. framför allt sett en av de sista representanterna för den karolinska tiden med dess storvulenhet och polyhistoriska lärdom. Sant är också, att starka trådar bundo C. vid det tidevarv, under vilket han vuxit upp till man. Men karakteristiken blir missvisande, om den ej fullständigas med andra drag, som höra den nya tiden till, framför allt den i naturvetenskapens stränga skola fostrade empirien och den sunda, nyktra kritiken. Och om en lärdom, som var tillfyllest i tre professurer, och ett vetenskapligt författarskap, som omspänner så vida domäner inom filologien, kulturhistorien, kyrkohistorien och naturvetenskapen, föra tankarna till den tid, som ligger före den vetenskapliga specialiseringen, så får det ej glömmas, att C. på ett personligt sätt sammansmälte dessa olika element och lärde dem att samverka i ett vetenskapligt arbete, präglat av enhetlig syftning i metoden och tillräckligt rikt på fullbordade resultat av stora mått för att förbjuda allt tal om planlös splittring.

C. var, sades det vid hans grav, »en i umgänge ljuvlig, angenäm, fredsam och saktmodig man, vars stadiga och jämna sinne av tidens och lyckans skiften ej kunde oroas eller förändras». Även om särskilt i hans egna och honom närståendes befordringsfrågor mera realistiska drag kunna spåras — han skämtar själv om sin »nepotismus» — är karakteristiken säkerligen riktig. Hans långa bana är anmärkningsvärt fri från de strider, som ofta upprörde det akademiska livet. »Uti oskyldiga umgängen» förde han »ett tal, som var blandat med lärdom, uppriktighet, ro och särdeles fintlighet». Men om någon gick honom för när, »så visste han med mycken fogelighet och något sinnrikt infälle sådant avböja, då hans motståndare måste med blygd draga sig tillbaka» (Baalter). C. hade lyckan att in i en ålder, som vida översteg det vanliga måttet, med en god hälsa bevara även sitt jämna lynne och sin andliga vitalitet. I det sista var han enligt Ihre glad, tillgänglig och lika lärgirig som i ungdomen, med ögon som strålade av glädje vid åsynen av en ny runsten eller en ovanlig växt. Långt utanför universitetsvärlden vördades den gamle domprosten som en den svenska lärdomens patriark. Han hade också under sin mer än femtioåriga lärarbana haft ej allenast sina »värda medarbetare vid thenna Kongl. academi i the senare åren utan ock de fleste riksens så högre som lägre ämbetsmän i något varje stånd» till åhörare och disciplar. C. hörde till de få professorer, som under denna tid nådde ett tryggat välstånd. Hans bouppteckning visar en behållning av över 88,000 dlr kmt; enbart biblioteket skattades till 5,000 dlr kmt.

C:s' skriftliga kvarlåtenskap, som — utom stora samlingar i olika ämnen, frukter av metodiska anteckningar under hans outtröttliga läsning — innefattade jämväl mer eller mindre tryckfärdiga manuskript till åtskilliga arbeten, delades mellan sönerna och vetenskapsidkare, som kunde tänkas vilja fullfölja hans forskningar. Viktiga manuskript ha, såsom synes av nedanstående förteckning, kommit till olika offentliga institutioner. Spillror av hans brevväxling finnas i Linköpings stiftsbibliotek (S. Alfs donation) och Uppsala universitetsbibliotek, vilket förvarar svar å C:s' förfrågningar angående förekomsten av runstenar (sign. R. 554). Brev till Linné från C. och ett par brev från honom till Kilian Stobæus d. ä. äro tryckta. Sävstaholmsarkivet i riksarkivet förvarar ett särskilt för den grevlige amatören karakteristiskt minne av hans tankeutbyte med riksrådet Gustav Bonde i filosofiska och lärda ämnen, i Uppsala universitetsbibliotek finnas strödda brev från honom, däribland ett par brev 25 febr. 1737 med rekommendationer för systersonen Beronius till G. Cronhielm (sign. G. 360 a) och G. Benzelstierna (G. 20 a), ur vilka åtskilliga uppgifter ovan meddelats. I Bergianska brevsamlingen i Vetenskapsakademien ingå avskrifter av brev och anteckningar av C. (Tom. 1, 3, 8, 11).