Axel Hamberg

3 Hamberg, Axel, son till H 1, f 17 jan 1863 i Sthlm (Klara), d 28 juni 1933 i Djursholm (Danderyd). Mogenhetsex vid h latinlärov på Norrmalm 18 maj 81, inskr vid UU 21 sept 81, vid Sthlms högskola 5 okt 81, FK vid UU 26 maj 88, FL där 31 maj 93, doc i mineralogi o kristallografi vid Sthlms högskola 19 okt 93, disp vid UU 28 maj 01, FD där 31 maj 01, eo prof i geografi vid UU 31 dec 07, ord 09— 28, led av Sv nationalkommittén för geodesi o geofysik 29. — LVA 05, LVS 16, LFS 29.

G 16 dec 12 i Uppsala m Sigrid Magdalena Nordlund, f 24 nov 85 där, d 17 juli 59 i Djursholm, dtr till prof Gustaf Adolf N o Agnes Kristina Lundström.

Redan som student deltog H som hydrograf i A E Nordenskiölds expedition till Grönland 1883 med uppgift att undersöka vattnets kemiska och fysikaliska egenskaper i polarströmmen längs ostkusten. Hans fortsatta studier i Uppsala ägnades framför allt åt mineralogi och resulterade åren 1889—94 i ett 30-tal skrifter. Härtill kom hans 1914 utgivna undersökning om de radioaktiva ämnenas betydelse för den geologiska forskningen.

1892 medföljde H en fångstskuta från Tromsö runt Spetsbergen. Då den avgick redan i maj, mötte snart drivisen, som han sedan närmare studerade under hela sommaren. De få gånger han kom i land under denna färd ägnade han främst åt iakttagelser om isens struktur i glaciärernas branta fronter. Därmed inledde han ett studium som han ofta återkom till och slutligen sammanfattade i sin sista vetenskapliga skrift 1932.

1898 blev H anmodad deltaga i A G Nathorsts expedition till Spetsbergen. Under denna genomförde han en serie astronomiska och jordmagnetiska mätningar, av vilka de förra utgjorde ortsbestämningarna till G J O Kjellströms kartläggning av Björnöya och Kong Karls land. Hans egna fotogrammetriska arbeten ledde till en noggrann karta i skala 1: 100 000 över s delen av Bellsund. Mest omfattande var emellertid hans hydrografiska arbeten, vilka ledde till en karta över temperaturen och salthalten i havets ytskikt omkring Spetsbergen ned till Nordnorge, som väl kompletterar Nansens och andras tidigare arbeten. För att erhålla en orientering om strömförhållandena inom samma områden utkastades 922 flaskposter, av vilka 89 återfanns.

Hemkommen från Spetsbergen var H:s viktigaste uppgift att fullfölja de arbeten i Sarekmassivet som han på initiativ av geologen F Svenonius inlett 1895 och fortsatt påföljande år. Hans utförliga skildringar av dessa båda företag vittnar om hans starka inlevelse i områdets natur och hans förståelse av dess rika möjligheter till vetenskaplig forskning. Under 35 år — med undantag för två — besökte H Sarek under längre eller kortare tid. Få om ens någon enskild person har i lika hög grand som han gjort så stora insatser i ett naturvetenskapligt utforskande av ett sv område. Han planlade mycket noggrant sina strapatsrika färder och fullföljde ihärdigt sitt arbetsprogram.

Behovet av en noggrann topografisk karta över hela området (2 000 kv km) tvingade honom att under flera år nedlägga stor möda på triangulering och fotogrammetrisk bildtagning (sammanlagt 1 800 glasplåtar). Redan sommaren 1897 besteg han för detta ändamål ett 20-tal av de högsta fjälltopparna i Sarek. Vad han dessutom skriver om fältarbetenas praktiska genomförande gör honom också till en föregångsman inom sv fjällsport. I H:s doktorsavhandling 1901 ingår bl a den första geologiska kartan över Sarek och en topografisk i skalan 1: 100 000 över det centrala fjällpartiet. De åsikter han där framför om utformningen av områdets topografi och kvartärgeologiska historia har efterhand blivit alltmer vedertagna. Glaciärerna fängslade honom särskilt, och han berör väsentliga frågor angående deras natur.

Oförtrutet fullföljde H sina arbeten på en allt bredare bas. Som en av pionjärerna inom fotogrammetrin i Sverige redogör han för sin teknik och den av honom själv konstruerade kameran, diskuterar den viktiga frågan om permafrost i Sverige, utvecklar glaciärmätningarnas metodik och lämnar en utförlig och givande framställning av Luleälvdalens geologi. Han får också nu till stånd en för resultaten från Sarek avsedd skriftserie, där han i fjärde numret bl a publicerade en omfattande undersökning av snötäckets anhopning och smältning.

Till den internationella geologkongressen i Sthlm 1910 utgavs bland mycket annat en översikt av Sveriges glaciärer, i vilken H ger en instruktiv redogörelse för Sareks. I guiden till sin egen kongressexkursion behandlar han Lule älvs topografiska och kvartärgeologiska förhållanden och upprepar bl a där sin åsikt om glaciärerosionens stora betydelse för topografins utformning. Hans vetenskapliga ställning medförde 1913 ordförandeskapet i den internationella glaciärkommissionen, som han behöll till 1927.

H:s allt större fordringar på noggranna meteorologiska mätningar kom honom att sommaren 1911 efter stora strapatser bygga en observationshydda på en för ändamålet synnerligen lämplig plattform i berget vid Pårtetjåkkå (2 005 möh), som utrustades med de bästa möjliga instrument. Unga akademiker — bland dem H Köhler och Finn Malmgren — gjorde där sina mätningar varje timma året runt under tiden 1914—18. En allmän redogörelse för observatoriet lämnar H i Sarekskrifter men inte förrän 1931. Köhler var den som främst utnyttjade det rika materialet och utgav i samma serie tre viktiga arbeten. Där publicerade H 1933 också samtliga observationer under de första 12 månaderna på Pårtetjåkkå och Köhler dem under de följande 12 månaderna. Höjden öh anges till 1864 m. Omfattande meteorologiska mätningar gjordes också vid Pårek (710 möh) till inpå 1930-talet liksom vid Litnok i Rapadalen, där i älven även vattenmängden och slamföringen uppmättes. Förutom de tre hyddor som byggdes där lät H senare uppföra ytterligare två för att underlätta Sareks tillgänglighet. Samtliga tillhör VA.

Med sina alltmer vidgade och fördjupade kunskaper om Sarek fullföljde H sina arbeten och ägnade särskilt uppmärksamhet åt temperaturen och klimatet vid skogs- och andra växtgränser, markens tjälning och upptining och glaciärernas bottentemperatur, närmast med tanke på utformningen av rundhällarna. I den slutliga sammanfattningen (1932) av sina glaciologiska studier behandlar H framför allt isens parallellstruktur och s k blå band. Han diskuterar vidare framsynt temperaturens betydelse för glaciärernas liv, men ännu förelåg inte erforderliga klimatologiska uppgifter för längre gående slutsatser. Sitt mycket omfattande vetenskapliga material från Sarek fick H endast delvis tillfälle att bearbeta. Den naturgeografiska institutionen i Uppsala har med omfattande undersökningar fullföljt H:s arbeten inom det stora området.

Som lärare var H strikt saklig; samarbetet med personal och lärjungar var alltid gott. Särskilt omtyckta var hans exkursioner, då han också kunde släppa sin rika humor lös. I föreläsningarna var han sparsam med hänvisningar till Sarek, och han sökte inte bland sina elever några medarbetare dit. Där var han både den bestämmande och verkställande kraften i fråga om allt naturgeografiskt arbete. Samtidigt utvecklades under H:s tid i hög grad den geografiska institutionen.