H Adolf Hamilton

14 Hamilton, Henning Adolf, sonson till H 6, f 19 sept 1873 i Södertälje, d 30 jan 1965 i Uppsala. Föräldrar: kammarherren greve Gustaf Axel H o grev Mariana (Marianne) Wilhelmina Ulrika Charlotta Lewenhaupt. Mogenhetsex vid h a l i Örebro 8 juni 92, inskr vid UU 8 dec 92, jur fil ex 30 maj 93, jur utr kand 14 april 98, eo notarie i Svea hovrätt 18 april 98, amanuens i civildep 26 sept 01—30 juni 06, eo tjänsteman i domänstyr med tjänstg som fiskal 30 maj 02—30 juni 06, tf byråchef i telegrafstyr 1 juli 06, ord 1 jan 08—27, led av statistiska tabellkommissionen 1 sept 06 —31 dec 19, ordf i dir över telegrafverkets pensionsanstalter 1 juni 09—27, sekr i telegrafverkets lönekommitté 11, led av centralupphandl:sakk 13—21, sekr hos ab Sthlms spårvägar 15—20, led av dir för k teatrarnas pensionsinrättn 16 (ordf 39—43), generaldir:s vid telegrafverket ställföreträdare 1 okt 16—27, led av kommunikationsverkens lönekommitté 18—23 (sekr 18 —19), led av kommunikationsverkens lönenämnd 1 juli 19—27, generaldir o chef för telegrafstyr 1 jan 28—31 dec 38, ordf i 28 års lönekommitté 28—32, för 30 års pen-sionssakk 30—34, i 34 års familjepensionsutredn 34—39, i styr för ab Standard Radio 39—57.

G 17 nov 11 i Sthlm (Skeppsh) m frih Kerstin Carlsdtr Sparre, f 10 juni 92 i Hälsingborg, dtr till konteramiralen frih Ulf Carl Knutsson S o Louise (Lily) Marie Siöcrona.

Adolf H tillhörde telegrafstyrelsen under sammanlagt 33 år, först som byråchef och sedan som generaldirektör och chef för telegrafverket. Under hans chefstid undergick verket en betydande både kvantitativ och teknisk omdaning. Såsom belysande exempel kan nämnas, att antalet telefonapparater under tiden 1928—38 steg från 454 000 till 787 000 eller från 75 till 125 apparater per 1 000 invånare och antalet telefonsamtal från 719 till 1 118 milj. I början av 1928 fanns endast två automatiska telefonstationer, en stadsdelsstation i Sthlm och stationen i Sundsvall. Vid 1938 års utgång hade samtliga lokala stationer i Sthlm och Gbg jämte ett antal förortsstationer till Sthlm automatiserats. I landet i övrigt fanns då ett tiotal automatiska centraltelefonstationer. Med början 1932 hade automatiseringen utsträckts också till mindre stationer på landsbygden. Av hela antalet telefonapparater var 1938 42 % anslutna till automatstationer mot endast 2 % i början av 1928.

Under perioden i fråga utbyggdes också nätet av rikskablar över landet. Därigenom erhölls inte bara rikligare tillgång på riksförbindelser utan också avsevärt bättre ljudöverföring. Då H tillträdde chefskapet, bestod rikskabelnätet av en enda kabel mellan Sthlm och Gbg och påbörjade kabelanläggningar från Sthlm söderut till Malmö och norrut till övre Norrland. Kabeln till Malmö fullbordades 1931, och norrlandskabeln hade 1938 hunnit upp till Umeå. Då hade också utlagts ett antal andra rikskablar i olika delar av landet, däribland en andra kabel mellan Sthlm och Gbg, samt ett betydande antal landskablar. Genom dessa anläggningar steg längden av mellanortsförbindelser i kabel från 35 till 65 % av den totala förbindelselängden. Under H:s chefstid tillkom också den första telefonkabeln över Ålands hav till Finland. Tack vare tillkomsten av bl a fler och starkare rundradiosändare steg antalet ljudradiolicenser under perioden 1928—38 från 328 000 till 1 227 000 eller från 54 till 194 licenser per 1 000 invånare.

De betydande besparingar som gjordes på automatiseringen — främst i Sthlm och Gbg där även lokala samtal förut måst i stor utsträckning handläggas av två telefonister — utnyttjades bl a till avgiftsnedsättningar speciellt för landsbygdens telefonabonnenter för att göra dessa i avgiftshänseende mer jämställda med abonnenterna i tätorterna, vilket också ledde till en procentuellt större abonnentökning på landsbygden än i städerna.

H:s stora sakkunskap i löne- och pensionsfrågor togs av K M:t i anspråk för en rad utredningsuppdrag. Sedan han blivit chef för telegrafverket utsågs han av den Ekmanska regeringen till ordförande i 1928 års lönekommitté, vilken hade till huvuduppgift att inarbeta de då utgående dyrtidstilläggen i lönerna och att revidera gällande avlöningsförfattningar för kommunikationsverken resp den allmänna civilförvaltningen. Det förslag till allmänt avlöningsreglemente för tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen inklusive kommunikationsverken som utarbetades av kommittén ledde dock inte till omedelbart resultat, eftersom K M:t på grund av det besvärliga statsfinansiella läge som orsakades av den ekonomiska krisen i början av 1930-talet och den kostnadsökning som ett realiserande av förslaget skulle medföra blev nödsakad att tillsvidare låta frågan vila. Ett gemensamt lönereglemente för den civila statsförvaltningen, som i flera avseenden byggde på det tidigare förslaget, kom till stånd först 1939.

H fungerade också som ordförande i två pensionskommittéer, vilka framlade förslag till enhetliga bestämmelser beträffande tjänste- och familjepensionering för statstjänstemän och arbetare i statens tjänst. Beslut i dessa frågor fattades vid 1934 och 1936 års riksdagar. Genom det sistnämnda beslutet fick för första gången eo tjänstemän och arbetare i statens tjänst rätt till familjepension.

H var varmt intresserad för sociala frågor och insåg tidigt vikten av ett förtroendefullt samarbete mellan verksledningen och personalens organisationer. Förhandlingslinjen var för honom den bästa vägen till ömsesidig förståelse och samförstånd. Som ordförande i 1928 års lönekommitté fogade han också till betänkandet ett särskilt uttalande, i vilket han i anslutning till de positiva erfarenheterna av överläggningar, som av honom personligen förts med personalens representanter, framhöll vikten av att statstjänstemännen tillerkändes förhandlingsrätt, något som sedermera också genomfördes genom 1937 års kungörelse om förhandlingsrätt för tjänstemännen.