Å Hugo Hammarskjöld

4 Hammarskjöld, Åke Hugo, bror till H 3, f 20 jan 1845 i Tuna (Kalm), d 3 juni 1937 där. Elev vid katedralskolan i Uppsala jan 57, studentex där vt 63, elev vid FrKA 7 okt 63, utex arkitekt där maj 69, led av Kalmar läns n landsting 84—87, 90—01, 04—05, 10—19 (v ordf 97—01, 04—05, ordf från 10), led av samtl kyrkomöten 93—25, led av AK 94—96 o 03—08, av FK 09—18, v ordf i Kalmar läns n hushålln:sällsk 99—00, ordf där 01—07, ordf i styr för Hultsfred—Västerviks järnväg 00—15 (led från 82), i skogsvårdsstyr för n Kalmar län 05—07, statsråd o chef för ED 29 maj 06—11 juni 09. — LLA 02, HedLLA 21.

G 11 jan 70 (—15) i Tuna m Lucie v Krusenstjerna, f 24 dec 44 i Karlskrona, d 15 febr 33 i Tuna, dtr till kaptenen Gustaf Filip v K o Fredrika Vilhelmina Danielsson.

Hugo H genomgick konstakademins byggnadsavdelning och utexaminerades 1869 som arkitekt. Då fadern dog 1878, delades det gamla släktgodset Tuna mellan den äldre brodern Carl H (H 3) och H, som redan dessförinnan satt sig in i vad lantbruket krävde och nu bosatte sig på gården. H blev undan för undan en betrodd man i sin länsdel både i landsting och hushållningssällskap, småningom också i skogsvårdsstyrelsen.

Som ledamot i AK 1894—96 för Sevede och Tunaläns domsaga räknades H till de konservativa och som anhängare av lantmannapartiets sparsamhetstendenser. Även av motståndare betecknas han som utrustad med framstående och vinnande egenskaper och kom som skicklig talare och debattör snart att spela en politiskt betydelsefull roll. Vad som särskilt intresserade H under hans första riksdagsperiod var skogsvårdsfrågorna. Han var utpräglad protektionist men motsatte sig fläsktullen och blev därför inte heller omvald under nästkommande period. Härtill bidrog hans restriktiva hållning i flottanslagsfrågan, ehuru han allmänt sett var försvarsvänlig.

H återvaldes till AK 1902. Vid remissdebatten 1903 höll han ett uppmärksammat, stort anlagt anförande om Sveriges ekonomiska och finansiella ställning, där han uttalade sin betänklighet mot »sporten att rulla med millionerna». Vid remissdebatten under första urtiman 1905 klandrade han skarpt Ramstedtska ministärens förslag till unionsavveckling. H tillhörde lantmannapartiets förtroenderåd men intog en hållning, som något avvek från den övriga partiledningens. Sverige borde protestera, uppställa villkor för upplösningen och driva dem igenom, i yttersta nödfall under trycket av maktmedel. Hans hållning i Norgefrågan utsatte honom för ett skarpt men ovederhäftigt angrepp av Frithiof Nansen. H hörde till dem, som Chr Lundeberg upptog på sin förslagslista till regering, och en förhandling ägde rum på f m 29 juli, då Lundeberg erbjöd honom ecklesiastikministerposten, som han dock avböjde. Under regeringskrisen okt—nov var H åter aktuell som eventuell ecklesiastikminister.

Vid Lantmannapartiets sprängning 1906 var H en av initiativtagarna till det nybildade Nationella framstegspartiet. Jämte T Adelswärd framlade han nu motion om proportionella val till båda kamrarna. Då Arvid Lindman i maj s å bildade sin första ministär, gav H efter för de redan tidigare gjorda övertalningsförsöken och övertog som statsråd ecklesiastikdepartementet. Han hade redan varit ledamot av tre kyrkomöten 1893—1903, och det var särskilt åt kyrkliga frågor och religionsundervisningen, som han ägnade sitt intresse. Under hans korta ecklesiastikministertid genomfördes också flera för folkskolan viktiga beslut. En av hans första åtgärder var att tillsätta en länge planerad kommitté för reformering av folkskoleseminarierna. Vidare genomfördes nya bestämmelser för högre folkskolor och en höjning av småskollärarnas löneförmåner. Förslaget om att folkskolans angelägenheter i vissa större städer, liksom fallet redan var i Sthlm och Gbg, skulle handhas av stadsfullmäktige i stället för av kyrkostämmorna stötte på starkt motstånd 1908 men gick igenom i riksdagen 1909. Med Gottfrid Bil-ling, som tydligen tidigare värdesatt honom, kom han i skarp konflikt vid en FK-debatt 1908 angående de s k prästerliga privilegierna, som H ansåg otidsenliga. Då propositionen om löneregleringen för prästerskapet föll på grund av avslag i FK, avgick H i juni 1909. Under sin sista riksdag 1918, då han satt i FK, uttalade han sig mot förslagen att utvidga rösträtten.