Sigfrid Hansson

1 Hansson, Sigfrid, f 12 juni 1884 i Vellinge (Malm), d 25 mars 1939 i Sthlm (Bromma). Föräldrar: muraren Carl H o Kersti Persdtr. Elev vid tekn yrkesskolan i Malmö 98—02, murarelärling 98—02, muraregesäll 02—05, deltog i bildandet av Soc:dem ungdomsförb 03, ordf där 05—07, medarb i Ny Tid sept 05—aug 08, i Soc-Demokraten aug 08—nov 16, anställd vid Sv telegrambyrån dec 16—maj 18, vid Nord presscentralen juni 18—19, red:sekr i Soc-Demokraten nov 19—okt 20, led av FK 19 B—37 (led av 2:a särsk utsk 19 o 26—27, av 2:a lagutsk 22—27, 29 o 31—37, ordf där 37, v ordf i det s k välfärdsutsk 33), ordf i styr för Sv journalistfören:s sthlmskrets 23—26, studieledare vid LO.s skola 29—37, led av flera statliga kommittéer, ordf i 1932 års utredn ang beredskapsarbeten okt 32—jan 33, led av styr för Fören för sv kulturhist från 34, ordf i 1934 års byggn:industrisakk från 28 sept 34, ordf i Sv gymnastikförb från 37, generaldir o chef för Socialstyr från 37, — Fil hedersdr vid Sthlms högskola 29 maj 36.

G 27 febr 11 i Sthlm (Kungsh) m farm kand Anna-Lisa Mathilda Hedström, f 14 jan 87 i Södertälje, d 25 maj 48 i Sthlm (Bromma), dtr till stadsfiskal Fredrik H o Charlotta Mathilda Trygg.

H kom tidigt i kontakt med arbetarrörelsen och blev redan 1902 sekreterare i Malmö murarfackförening. I samarbete med sin ett år yngre broder Per Albin H var han med vid socialdemokratiska ungdomsrörelsens start 1903 och blev då ledamot av ungdomsförbundets centralstyrelse, sedermera under någon tid dess ordförande. Det var i förbundets tidning Fram som han först framträdde som skribent. Han tillhörde de mot den socialdemokratiska partiledningen lojala elementen och tog avstånd från de oppositionella ungsocialistiska strömningarna, de s k unghinkarna. 1905 och 1908 representerade han Malmö respektive Gbg:s arbetarekommun vid Socialdemokratiska arbetarepartiets kongresser.

H var från början av sin journalistiska bana starkt intresserad av folkbildningsarbetet och sökte genom tidnings- och tidskriftsartiklar, föreläsningsresor, studiecirkelarbete, författarverksamhet och folkhögskolearbete verka för upplysning och skolning av arbetarna. Speciell uppmärksamhet kom han att ägna arbetsmarknadsfrågorna och arbetarklassens sociala villkor. Genom redaktörskapet från 1921 i tidskriften Fackföreningsrörelsen kunde han i de fortlöpande veckoöversikterna kommentera de fackliga aktualiteterna på arbetsmarknaden och den samtida politiska debatten i olika sociala frågor. Hans inlägg präglades av ingående kunskap och klar strävan till objektivitet i bedömningen av stridsfrågorna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Till belysning av den uppskattning han rön- te bland sina publicistiska kolleger kan nämnas, att han 1914—25 var Sv journalistföreningens sekreterare och 1928—37 dess ordförande. Sina tidningsartiklar undertecknade han stundom med pseudonymen »Sig», vilket också blev hans vedertagna namn i journalistkretsar.

H blev en värdefull skildrare av den fackliga rörelsens historia i Sverige. Han utarbetade ett flertal olika historiker över förbund och föreningar: bleck- och plåtslagarna (1918), skoarbetarna (1920), bagarna (1921), Sthlms bokbindare (1922), träarbetarna (1925), murarna (1931) och gjutarna (tillsammans med C E Sandberg, 1924). 1923 utgav han sitt standardverk Den sv fackföreningsrörelsen, som fram till 1938 utkom i sju upplagor. Han var även författare till minnesskriften Landsorganisationens första kvartssekel 1898—1923, som intar en bemärkt plats bland hans arbeten. 1924 utsågs han till ledamot av styrelsen för Brunnsviks folkhögskola, säte för LO:s första skola, där han var studieledare 1929—37. 1926 blev han ordförande i det då stiftade Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och var 1928 —38 v ordförande i ABF. Det var hans uppskattade forskarverksamhet såsom arbetarrörelsens historiker som framför allt motiverade hans hedersdoktorsgrad 1936.

I riksdagen, vars arbete han sedan flera år var förtrogen med från referentläktaren, ägnade han sitt intresse framför allt åt sociala frågor med anknytning till arbetarnas problem. Redan under sin första riksdag, urtiman 1919, var han ledamot av det särskilda utskott som hade att behandla propositionen om förslag till lag om arbetstidens begränsning, den s k åttatimmarslagen. Hans placering i andra lagutskottet, som under hans riksdagstid hade att granska och yttra sig om alla propositioner och motioner av socialpolitisk natur, gav honom rika tillfällen till personliga insatser, även om han inte tillhörde de mera talföra i själva riksdagsdebatterna. H var v ordförande i det särskilda utskott (»välfärdsutskottet») som 1933 behandlade arbetslöshetsfrågan, vilket resulterade i den s k kohandeln.

H togs dessutom i anspråk i olika offentliga utredningar såsom trustlagstiftningskommittén 1920 och kommittén för anställdas arbetsavtal mm 1931 och var ordförande i 1932 och 1936 års utredningar ang beredskapsarbeten, ledamot av 1934 års kommission för utarbetande av förslag till lagstiftning angående tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska konflikter samt ordförande i 1934 års byggnadsindustrisakkunniga. Sistnämnda utredning kom bl a fram till det något — åtminstone med tanke på H:s förflutna såsom murare — egendomliga förslaget, att man skulle motverka säsongarbetslösheten och skapa jämnare årssysselsättning genom övergång från ackordsarbete till tidlönssystem, varigenom man skulle få en utspridning av arbetet över en större del av året.

1937 blev i viss mån en vändpunkt i H:s levnadsbana genom att han då lämnade sina fackliga och politiska uppdrag i och med utnämningen till generaldirektör för socialstyrelsen. Styrelsen var vid denna tid alltjämt det centrala ämbetsverket för arbetsmarknadsfrågorna, vilka omfattade bl a arbetsförmedling, arbetslöshetsförsäkring, arbetarskydd, förlikningsärenden samt löne-och levnadskostnadsstatistik; dit hade då också hunnit överflyttas frågor om fattigvård och barnavård. För intet av dessa om- råden var H främmande. Han var dessutom genom sin tidigare verksamhet personligen bekant med många av verkets tjänstemän, och genom sin sakkunskap och sitt öppna sätt vann han personalens aktning och tillgivenhet samtidigt som han utåt från arbetsmarknadens parter, näringslivets män och olika samverkande ämbetsverk rönte stor uppskattning. Hans bortgång efter endast två år som verkschef beklagades djupt.

H gjorde sin stora insats som den sv fackföreningsrörelsens förste och främste historieskrivare. Från ledande fackligt håll har omvittnats, att H utövat ett stort och bestående inflytande på fackföreningsrörelsens utveckling och inriktning. Han ägde en omutlig rättskänsla, en hög grad av klokhet och en osedvanlig arbetsförmåga samtidigt som han förskaffade sig en omfattande beläsenhet. I sin dagliga gärning var han en sällsynt älskvärd och godhjärtad man.