Tor H Hedberg

2 Hedberg, Tor Harald, son till H 1, f 23 mars 1862 i Sthlm (Kat), d 13 juli 1931 där (Osc). Inskr vid UU ht 80, FK där 25 maj 83, ordinarie litteratur-, teater- o konstanmälare i SvD 97—07, led av teaterkomm 06, komm ang litt äganderätt 11 o komm för ändrande av Nat:mus konstavd:s stadgar 12, chef för Dram teatern 10—21, konstanmälare i DN 21, litt:anmälare i Idun 23—24, sekr o intendent vid stiftelsen Thielska galleriet från 24. Författare. — LSA 22: fil hedersdr vid Sthlms högskola 27.

G 18 aug 11 i Sthlm (Hovf) m skådespelerskan Amanda Kristina (Stina) Sofia Ulrika Holm, f 21 aug 87 i Sthlm (Hovf), dtr till slottsfogden kaptenen Carl Elof Nicolaus H o Märta Brunau.

Som elvaåring uppvaktade Tor H sin far på födelsedagen med en dikt, där det bl a hette: »Ja, jag skall bli som du, min fader, och följa samma mål som du.» Att han skulle bli författare hade han alltså tidigt klart för sig, men han hade inte samma lätta sinne som fadern, och målet kom därför snart att avvika från dennes. Han var grubblande redan som gymnasist, och hans flitiga universitetsstudier upptog bl a filosofi, vari han för den fruktade och konservative Sigurd Ribbing t o m fick högre betyg än han väntat sig. Den nya determinismen och naturalismen fängslade honom, och uppsalatiden radikaliserade hans idéer över huvud bl a genom hans nära vänskap till Oscar Levertin och Karl Staaff, vilka båda skulle bli föremål för hans beundran och tillgivenhet så länge de levde. Den senare införde honom i sin kamratkrets Radikala klubben och gav honom även äran att få vara med om stiftandet av föreningen Verdandi. I dennas debatter yttrade sig den blyge H dock knappast alls; däremot medarbetade han i GHT med en serie brev om föreningens kamp för framåtskridande. Dessutom debuterade han redan under uppsalatiden som skönlitterär författare.

Efter sin fil kand-examen blev H hösten 1883 informator hos hovmarskalken friherre Axel von Mecklenburg på Högsjö i Västra Vingåker (Söd). Därmed inleddes en period i hans liv som blev av stor betydelse för hans diktning och till en del undanträngde uppsalaintrycken. Han blev nämligen förälskad i den tio år äldre, vackra och religiöst intresserade friherrinnan Sigrid von Mecklenburg, och denna olyckliga bindning, som varade c:a tio år, förstärkte hans medfödda inåtvändhet och böjelse för ensamhet. Vemodsdraget över hans tidigare författarskap kan säkert delvis förklaras av denna upplevelse, liksom de ofta varierade motiven ensamhet, olycklig kärlek och bristande kontakt och förståelse mellan könen, motiv som dock alla var vanliga i den sv åttitalslitteraturen.

Av intresse är också H:s förkärlek för far och sonmotivet. Även detta hörde till tiden, var dikterat av generationsmotsättningarna och fanns bl a hos de av H beundrade stora ryssarna — särskilt Turgenev — liksom hos hans främste läromästare Ibsen och hos Jonas Lie. Om den sistnämnde skrev han i en artikel, att han »blev en skildrare av de olika generationernas kamp med varandra, kampen mellan de gamla och unga, det som levat sin tid och det som ännu icke var färdigt. Han har ofta skildrat den i tragiska och dystra färger, men innerst alltid med sin egen naturs mildhet och optimism» (Ett decennium, 1). H:s syn på kampen var densamma, och han ville själv döma den äldre generationen med mildhet; dels låg det i hans reflekterande natur att döma milt, dels stod han i ett mycket gott och hjärtligt förhållande till sin far. Trots detta måste man räkna med att han å ena sidan känt sig tyngd av krav på eget skapande genom Frans H:s stora framgång som författare och å andra sidan av sitt konstnärliga samvete tvingats att gå betydligt allvarligare till verket. Intrycken av fadern märks framför allt i en del noveller och lustspel. H skrev noveller i delvis samma miljö som fadern och med likartad inriktning men på ett högre plan och med en finare humor. Som dramatiker debuterade han redan i sept 1881, då fadern — då chef för Stora teatern i Gbg — lät uppföra hans anonyma enaktare I lugnet, som trots svagheterna har sitt intresse som realistiskt åttitalsverk om själslig frigörelse.

Den bokliga debuten skedde med berättelsen Högre uppgifter (1884), en typisk åttitalsprodukt i skuggan av Zolas både determinism och livsdyrkan, och detsamma kan sägas om genombrottsromanen Johannes Karr (1885), en regelrätt analys av »en uppkomlings historia», som undertiteln lyder. Den börjar med ett kapitel som betitlats Far och son och slutar med ett med samma rubrik; motivet har upprepats sedan sonen Fattig-Johannes blivit fadern Penning-Karr, den ensamme genom hela livet, bestämd av det öde som ingen kan komma undan, hård och häftig i ungdomen men i bokens slut i ångerfull längtan efter den döda hustrun, med vilken han aldrig haft kärlekskontakt. Också bonderomanen På Torpa gård (1888) behandlar denna ensamhet i brist på kärlek. Den verklighetsbundne huvudpersonen Torsten Ek har haft dålig kontakt med sin romantiska hustru, men efter hennes död skimrar en tanke fram för honom att i dottern återerövra vad han förlorat. Om en annan av romanens personer sägs — säkert djupt känt av H själv — att »hennes kärlek var av det slaget, som blott växer genom att försmås», och om ensamhet, inbundenhet och försmådd kärlek handlar också den komplicerade passionshistorien Judas (1886) och den diskuterande romanen Ett eldprof (1890), ytterligare bekräftelser på att H som åttitalist framför allt var psykolog och inte social problemdebattör eller stridbar partiman. Ändå var det H som i den lilla skriften Glädje! En fantasi (1889) reagerade mot Heidenstams rop på glädje i både Renässans och Endymion; han gjorde det genom att framhålla att morgondagens glädje är viktigare än nuets och att »lidandet är skönt genom det mål det bär inom sig».

H intog en förmedlande ståndpunkt mellan åttital och nittital. Det framgår bl a av hans skrift De viktigaste strömningarna i den nutida sv litteraturen (1891) och av hans brev till Levertin 6 mars 1890, där det t ex heter att det finns »ingen verklig författare utan fantasi, — men heller ingen verklig författarfantasi som icke har livets eget innehåll». Och han tillägger: »Låt oss stryka ett streck över våra dumheter men icke över vårt strävande, ty det var gott och det ska vi hålla fast vid med allt större frisinthet och kärlek, — och då får nog fantasin sin rätt och sin plats, det är det ingen fara för.» Fr o m 90-talet sköt H emellertid prosaberättelsen åt sidan för lyriken och framför allt dramatiken, som han alltmera kände som sin naturliga uttrycksform, också när den ledde till symbolik och nationellt patos. Sin första framgång som dramatiker vann han med enaktaren Nattrocken (premiär på Dramaten i dec 1893), vari han bl a respektlöst gycklade med det sanningssägande som Ibsen och Strindberg krävt. Två år senare slog han igenom med Guld och gröna skogar, en festlig salongskomedi, och s å trycktes hans femaktsskådespel Judas, som blev mycket diskuterat men uppfört först 1927. »Man skall icke förbanna den som är olycklig, — man skall — förlåta!» hade H skrivit i novellen Långfredag, som också behandlat Judasmotivet, och det är en bärande tanke i dramat; en annan är den ibsenska motsättningen mellan ideal och verklighet, en konflikt som ofta återkommer i H:s dramer och som också kan gälla tankeliv och kärleksliv, medvetet och omedvetet, handling och dröm, mannens verk och kvinnans kärlek. Därom resoneras mest i Faustdramat Gerhard Grim (1897), medan den lyriska och symboliska utformningen möter i de båda smärre renässansdramerna på välljudande blankvers Giorgione och Antonios frestelse (1901).

Mest känt och spelat och även mest prisat bland skådespelen har det realistiska Johan Ulfstjerna (1907) blivit. H hade länge tänkt skriva ett drama om åldrandet och konstnärskapets gåva och hans favoritkonstellationer handling och dikt, far och son, men det var Eugen Schaumans mord på Bobrikov 1904 som gav honom den avgörande impulsen att med en effektfull ram samtidigt skriva sitt mest patriotiska drama. Omedelbart efter Johan Ulfstjerna skrev H ett nytt skådespel om faderskapets problem, Mikael (1908), som tillika är det sjuka snillets tragedi. När han sista gången behandlade far och son-motivet förbundet med en offertanke, i Rembrandts son (1927), hämtade han uppslaget till tolkningen av Rembrandt som det ensamma och misskända geniet från Axel Gauffins då aktuella uppsats om Claudius Civilis.

Bland H:s övriga dramatiska verk kan nämnas de på antika myter byggda symboliska Perseus och vidundret (1917) och Teseus, konungen (1921), präglade av världskrigets hemskheter men också av ungdomlig idealitet och oförskräckthet och — som H skrev i ett brev till Ellen Key 5 dec 1921 — »av de känslor, som tryckt oss gamla kulturidealister under denna tidernas skymning, då vi setat fängslade i 'svårmodsriket'». Efter dessa dramer ansåg han sig mogen för moderna satirer, som han länge drömt om efter sin stora framgång med lustspelet Karlavagnen (1910), »den sv luffarromantikens apoteos» (Sten Linder), och så tillkom komedierna Nationalmonumentet (1923), Vad kvinnan vill (1924) och Talias barn (1931), av vilka särskilt den förstnämnda är ett inspirerat prov på den kvickhet och den förmåga att utan bitterhet förlöjliga mänskliga svagheter som H förvärvade mot slutet av sitt liv.

Som lyriker uttryckte H i sina första diktsamlingar framför allt sitt främlingskap och tungsinne, men med Vandraren (1910) kommer vid sidan därav en ny och självständigare ton i särskilt de orimmade resedikter han skrivit med italienska och grekiska motiv, medan den ljusa enkelheten och vismelodin vilar över tacksamheten mot hustrun och barnen i Hemmets sånger (1922). Enkelheten, den rakt på sak gående formuleringen och tankens klarhet var vad H också värdesatte i sin måttfulla litteratur- och teaterkritik. Högst nådde han dock som konstkritiker; här blev han sekelskiftets ledande skribent. Av särskild betydelse blev hans engagemang för Konstnärsförbundets nationella anda och allmänna strävanden. Konstverket skulle kunna förstås och förklaras, och han ställde sig kritisk mot en odisciplinerad konst liksom mot ett utställningsväsende som kunde leda till massproduktion och tomt effektsökeri. Saklighet och balanserat omdöme präglar hans monografier över bl a Zorn, Bruno Liljefors, Richard Bergh, Karl Nordström och Oscar Björck liksom artikelurvalen Ett decennium (1912—13) och Konst och litteratur (1939), av vilka det förra behandlar både litteratur, konst och teater.

För eftervärlden har H kommit att betyda mest som dramatiker; i den egenskapen har han blivit en föregångare för både Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist. Som chef för Dramatiska teatern hade han inte samma framgång. Hans psykologiska intresse gjorde honom visserligen till en utmärkt rollanalytiker och personinstruktör, men han hade svårt för att samarbeta med teaterns styrelse och personal och han utsattes i pressen för hätska angrepp för att ha favoriserat sina släktingar vid engagemang och för att själviskt ha låtit spela egna och sin släkts pjäser, medan han annars hindrat framförandet av nyare sv dramatik. Angreppen ledde till att han 1921 tvingades lämna sin befattning. Den svåra bitterhet detta medförde hos honom kunde han aldrig riktigt övervinna, trots att han de närmast följande åren blev både medlem av Sv akademien, föreståndare för Thielska galleriet och fil hedersdoktor.

Några chefsegenskaper hade H heller inte. Han hade egentligen alltid trivts med det allvarliga lugnet i sin ensamhet, och även om han under senare delen av sitt liv rörde sig i sällskapslivet — han stod t ex Ernest Thiel nära och var en hedersgäst på dennes berömda middagar — och inte längre som i ungdomen var »trög och omöjlig» bland främmande, som Levertin tyckte, så var han av naturen reserverad och ville inte ha för många intima vänner. Det fanns en naturlig förströdd värdighet hos honom, men han blev också med åren väl medveten om att han verkligen hade en ställning i sin tids litteratur och kulturliv, och det kunde ibland av omgivningen tolkas som styvsinne och högmod. Själv skrev han om Ibsen, att »han hade den ensamma naturens ömtåliga stolthet och skygghet för att släppa allmänheten in på livet på sig» (Ett decennium, 1, s 213). Säkert var detta en riktig karakteristik också av honom själv.