Samuel Johan Hedborn

Hedborn, Samuel Johan, f 14 okt 1783 i Heda (Ög), d 26 dec 1849 i Askeryd (Jönk). Föräldrar: livgrenadjären Jöns Kolberg o Ingeborg Johansdtr. Inskr vid UU 4 mars 06, prästv 19 april 09, pastorsadj i Normlösa 09, i Hult 10, lär vid k Svea livg:s skola i Sthlm 18 febr 13, pastoralex 15, tjänstg eo hovpredikant 4 aug 15, kh i Askeryd 13 okt 20, prost 38.

G 22 aug 24 i Askeryd m Henrietta Eleonora Gyllenram, f 16 mars 86 på Sätra, Rök (Ög), d 2 nov 53 i Askeryd, dtr till kaptenen Carl Johan G o Catharina Antoinetta Kindt samt förut g m kh Daniel Peter Luthander (1766—1819).

»I barndomen var hela mitt liv en dikt och den allraskönaste», skrev Samuel H i 50-årsåldem, då han såg tillbaka på sin uppväxttid i en naturskön bygd nära Omberg. Barndomens värld kom också att bilda grogrunden för hela hans författarskap. Han ger en förälskad skildring av hembygden och av barnaårens lekar och fantasier, erinrar sig sina intryck av folkmusik och folkvisor. Livet i det fattiga soldattorpet framstår mest som en idyll, även om skuggor inte saknades. Den största olyckan var faderns kommendering till krigstjänst i Finland 1788, varifrån han återkom som en av sjukdom bruten man. H uppfostrades i en ljus folklig kyrkofromhet men kom också i kontakt med herrnhutismen. Redan vid tio års ålder säger han sig ha författat sin första psalm.

Den unge H ansågs ha läshuvud och vara »för god för att följa plogen». Han sattes i sockenskolan och kom som 15-åring in i Linköpings lärdomsskola. Målet var att bli präst. Han drog sig fram genom information och genom att han fick gratis kost och logi hos en av sina lärare. I Linköping knöt han bland skolkamraterna en bekantskap som skulle bli av stor betydelse för honom, litterärt och personligt. På kyrkogården träffade han en yngling, som prydde en dödskalle med blommor. Det var Atterbom. Båda var ännu beundrare av den gustavianska epokens diktare, men det blev Atterbom som senare skulle entusiasmera H för den romantiska diktningen och de tyska idéerna. Under gymnasietiden stimulerades H:s intresse för den klassiska dikten — både den antika och den svenska — av den lärde latinlektorn Per Arenander.

Våren 1806 inskrevs H i Östgöta nation i Uppsala men måste snart avbryta studierna av brist på medel och anta en kondition hos familjen Schmiterlöw i Ydre, vars stora bibliotek främjade H:s tidigare ganska bristfälliga beläsenhet. Under en sommarvandring till Åsbo träffade han åter Atterbom och knöt en vänskap som skulle hålla livet ut. Atterbom säger sig redan nu ha hos H upptäckt »utkastet till den egendomliga förening av bonde, skald och präst, som utgjorde hans personlighet». Sedan båda återvänt till Uppsala bildade de med några andra vittra studenter föreningen Musis Amici, som sedan blev det i sv litteraturhistoria viktiga Auroraförbundet. I dess matrikel har H som valspråk valt ett citat från Lidner, vari han tackar himlen, som givit honom ej guld och anor men »lyran och ett hjärta». Bland de poem H som förbundsbroder författade märks alexandrindikten Återblick på min barndom, vilken i omarbetad form några år senare förskaffade honom ett pris i Sv akademin.

H vacklade vid denna tid mellan sin kärlek till den gustavianska dikten och sitt av Atterbom och Palmblad väckta intresse för den nya tyska litteraturen. Under sin kondition hos familjen Levin på Muskö fördjupade han sig, eggad av en flitig brevväxling med Atterbom, i de tyska diktarnas verk och utvecklas nu alltmer till romantiker med något av Sturm und Drangkaraktär. Inte minst synes Goethe och Novalis ha givit honom impulser.

Återkommen till Uppsala forcerade H sina studier och nådde sina barndomsdrömmars mål att bli präst. Endast ett år fick han verka som sådan, innan han drabbades av en svår depression, som gjorde honom tjänsteoduglig ett par år och synes ha fört honom nära sinnessjukdomens gräns. Sedan han efter en kringirrande tillvaro 1811 återvänt till Uppsala och umgänget med sina litterära generationskamrater, återvann han småningom sin psykiska balans. Det var under konvalescensen från sjukdomen, i vilken han såg »en kristlig korsskola», som han skapade de viktigaste av sina psalmer.

H:s profana ungdomsdiktning hade, i den mån den nådde trycket, publicerats i nya skolans tidskrifter Elegant-Tidning och Phosphoros. Han var en av de första i Sverige som återupptog sonettformen, och han försökte sig också i andra av de romantiska versmåtten. Det var till de längre poemen som H, vilken tidigt ägde en stark tilltro till sin egen betydelse som skald, knöt sitt största hopp om berömmelse. Lärodikten Naturen (senare kallad Skapelsen) har en romantiskt praktfull diktion men stores, liksom flera av H:s dikter, av en tröttande bildanhopning och en affekterad dunkelhet. Det spekulativa låg inte för H:s kynne. Till hans bästa ungdomsdikter hör Vår och kärlek med sin friska naturskildring och äkta känsla.

Sin största insats inom lyriken gjorde H som psalmdiktare. Som sådan är han den nya skolans främste och Wallins mest betydande medarbetare i psalmboken av 1819 vid sidan av Franzén. H:s första period som religiös diktare inföll 1811, då han stod »under Herrens aga» och i religionen fann »en ljuv tillflykt». Atterbom omtalar, att under denna tid bibeln, gamla psalmboken, Kolmodins, Novalis och Thomas a Kempis verk ständigt låg uppslagna på H:s bord; därmed är några av hans viktigaste litterära inspirationskällor nämnda. Till H:s första psalmer, offentliggjorda i Phosphoros, hör den jublande julpsalmen Nu segrar alla trognas hopp samt en psalm för sjuka med stark prägel av självupplevelse.

H:s genombrott som psalmdiktare kom med det häfte Psalmer han 1812 utgav. I företalet hävdar han att psalmer bör vara rättrogna till innehållet, »kristliga, enfaldiga och sublima». Även om inte alla numren i samlingen fyller de två sista kraven, ingår här några av H:s bästa alster, såsom nyårspsalmen Tidens portar öppnas åter (1819: Än ett år uti sitt sköte), O säg, min själ, vi du förfäras, och framför allt den storslagna Te Deum (Höga majestät, vi alle), i vilken H nådde den stora hymntonen. Uppmuntrad av det erkännande hans psalmer rönte och sedan han på Wallins förord blivit lärare vid Svea livgardes skola och därmed fått en nödtorftig försörjning, utgav H 1813 ännu en samling psalmer. I 1819 års psalmbok intogs ett tiotal av H:s psalmer, flera till hans harm retuscherade av Wallin. Samtliga har fått plats även i 1937 års psalmbok.

Fastän H:s psalmproduktion är kvalitativt ojämn, fann han i sina bästa alster förvånansvärt snabbt en mogen psalmstil. Samarbetet med Wallin var givetvis stimulerande, men H står som religiös lyriker på egen grund. Särskilt Liedgren har påvisat, att H:s betydelse för psalmboken 1819 är större än enbart de medtagna psalmerna av honom utvisar, inte minst genom det inflytande hans föredöme hade på Wallins egen psalmdiktning. H:s psalmer är kristocentriska och bibeltrogna och ger uttryck både åt det högstämt majestätiska och det fromt innerliga med inslag av pietism och mystik; stilen är färgstark och arkaiserande. Genom H:s insats i psalmboksarbetet vann romantiken insteg i det folkliga fromhetslivet.

1812—20 publicerade H en rad dikter i Poetisk Kalender. Flera av dessa har balladstil, som Stjernarpa-fiskare, där han med fint sinne för den folkliga stämningen återberättar en gammal sägen. Det vackraste resultatet av hans förtrogenhet med folklig sånglyrik är den av generationer älskade och sjungna Vaggvisa (Ute blåser sommarvind), som första gången trycktes i Poetisk Kalender 1813. Med sin naiva poesi och sitt älskliga barnperspektiv på tillvaron har denna visa bevarat sin charm och sin friskhet.

Under läraråren i Sthlm vann H också anseende som andlig vältalare. 1815 utsågs han till predikant vid magisterpromotionen i Uppsala, då flera av hans vänner bland fosforistema lagerkröntes. Efter utnämningen till kyrkoherde i Askeryd i en avlägsen trakt isolerades H alltmer från sina litterära kontakter. Hans drömmar om »ett kristligt Arkadien» förverkligades knappast i hans nya verksamhetskrets, och hans vantrivsel de första åren här bidrog väl till att hans vittra verksamhet alltmer avtynade. Mångahanda besvärligheter och konflikter uppstod med ortsborna, som i många fall stod på en låg social och moralisk nivå. H:s häftiga temperament, härsklystnad och depressioner gjorde inte situationen bättre. Han mötte misstroende och motstånd i sin ärliga strävan att förbättra förhållandena i pastoratet. Småningom tillvann han sig dock respekt, och ett lyckligt familjeliv bidrog att göra H:s senare levnadsår ljusare. Han återupptog i viss mån sin lyriska produktion, nu mer frigjord från fosforistiska mönster. Bl a diktade han några realistiska genrebilder med något av bellmansk stil (Mjölkflickan, Slåtterölet), där en ny sida av hans diktartalang framträdde. Hans viktigaste verk från dessa år är dock den 1835 utgivna volymen Minne och poesi, där han samlat de väsentligaste av sina psalmer och profana dikter. Boken inleds med en »poetisk levnadsbeskrivning», där H skildrar sin barndom och ungdom fram till sthlmstiden. Särskilt barndomsskildringen har betydande litterärt och kulturhistoriskt värde.

Med rätta karakteriserar sig H i Minne och poesi som en »ofullkomnad konstnär». Endast i några benådade stunder åstadkom han en handfull lyriska verk av hög valör, då främst några av psalmerna samt vaggvisan, där han verkligen visade sig som »folkvisans son och personliga fortsättning» (Atterbom). Kommen ur folkdjupet hade han en svår bildningskamp att genomgå och hämmades sedan av fattigdom, sjukdom och motgångar. Men han hade lyckan att i ungdomen komma in i en litterär krets, som förstod och uppskattade den lyriska ton som var hans egen. Ungdomsvännernas förväntningar — de hade i honom sett »andra stjärnan i ordningen efter Atterbom» — infriade han dock inte.