S A (Svante) Hedin

2 Hedin, Sven Anders (Svante), sonson till H 1, f 7 nov 1822 i Sthlm (Ad Fredr), d 28 juni 1896 där (Hedv El). Föräldrar: kanslirådet Sven Anders H o Clara Elisabeth Westman. Inskr vid UU vt 40, studier där till 45, debut på K teatern 17 april 45, aktör där 1 juli 45—92, premiäraktör 60, avskedsrecett 8 okt 92. — Litt et art 92. — Ogift.

Det var som uppsalastudent Svante H först upptäckte sin förmåga att roa kamraterna vid festliga kvällar och spektakelaftnar på Sthlms nation, där han gjorde sig känd som lustigkurre, juvenal och spexaktör. Meningen var annars, att han i likhet med farfadern, vars förnamn han ärvt, skulle ha gått läkarbanan, men han ändrade sig snart och slog in på juridiska studier. Inte heller där fann han sig till rätta. Scenen och det publika framträdandet lockade honom mera, och efter några års förberedelser anmälde han sig till debut på K teatern. Han fick pröva i ett fack som sedan knappast skulle bli hans, d v s som den hetsige Tybalt i Shakespeares tragedi Romeo och Julia. De följande åren fick han på grund av sin fördelaktiga figur och vårdade diktion medverka i en rad historiska skådespel.

Kritiken slog dock snart fast, att H:s begåvning snarare låg åt den komiska genren än åt de fadda älskarroller där han först användes. Genombrottet tycks ha kommit i Scribes komedi Charlataneriet, där han löste sin uppgift både med allvar och en glimt av humor. Från 1850 fick han ge fritt utlopp för denna humoristiska talang i pjäser som En bengalisk tiger eller Min hustrus andra man. Carl Strandberg, som då var kritiker i Sthlms Dagblad, framhöll, att H "bildat en liten konstart för sig själv med sitt burchikosmanér" och spelade mera på sin egen typ än försökte ge figurerna en individuell karakterisering. Detta blev med åren allt påtagligare, då han gav en personlig sthlmsk accent åt huvudpersonerna i många franska och tyska lustspel; bland de mest berömda var Champignac i Fjärilsfebern, Bourganeuf i Duvals skilsmässa, Placide i De båda döva och Chamouflet i En kopp the. För Ff var det omöjligt att vara någon annan än sig själv på scenen "men hans oefterhärmliga spelsätt, hans för honom så egna repliksägning" och det glada, elek-triserande humöret, gjorde att man ej ville ha honom annorlunda (J Svanberg). Sär- skilt roande var han i samspelet med Knut Almlöf.

"Vi kunna ej säga något bättre eller sämre om hr H än att hr H är — hr H, dvs trevlig, glad och omtyckt; alltid densamme, trotsande förgängelsen, har han endast avancerat från en glad garcon till — en gammal glad gargon" sammanfattade den mot de K teatrarna starkt kritiske sign Observatör 1874 H:s skådespelargärning. I fyrtiosex år tillhörde H en och samma teater och roade sin publik med sina godmodiga och spontant komiska figurer. Också privat blev han något av legend genom sin kvickhet i sällskapslivet och sitt goda humör. Han tillhörde dem som man berättade anekdoter om och vars repliker citerades i vida kretsar. Han var en publikens gunstling och ett markant inslag i sthlmsbilden under senare hälften av 1800-talet.