Sven A Hedin

1 Hedin, Sven Anders, f trol 19 aug 1750 på Huseby bruk, Skatelöv (Kron), d 19 okt 1821 i Sthlm (Hovf). Föräldrar: bruksinsp Fredrik H o Brita Helena Åhman. Skolgång i Växjö 61—69, inskr vid UU 1 aug 69, disp pro exercitio i fil fak 8 april 72, MD vid UU 14 dec 75, k hovmedikus maj 78, läkare vid Drottninghuset 78, assessor i collegium medicum 15 maj 81—13, studieresa till utlandet 81—82, intendent vid Djurgårdsbrunn 83—85, förste hovmedikus 85, förste fältmedikus i Karlskrona 89, provinsialläk i Svartsjö o Drottningholms distr 92—10, förste livmedikus 98, intendent vid Medevi brunn 98—08, läk vid fältsjukh på Drottningholm 08—09, led av komm rör allm läkarvården 10—12, medicinalråd i Sundhetskoll 27 jan 13. — LKrVA 99, LVA 04, LLA 12.

G 18 dec 85 i Sthlm (Hovf) m Elisabet Charlotta (Lisa Lotta) Hellman, f 22 okt 52 i Sthlm (Ridd), d 6 jan 12 i Lovö (Sth), dtr till hovkamreraren Anders H o Catharina Margareta von Langenberg.

Som gymnasist i Växjö intresserade sig Sven H för botanik och entomologi. I Uppsala studerade han både humaniora och medicin och blev en hängiven lärjunge till Linné. Dennes ordinationer och en stark kroppskonstitution hjälpte honom att övervinna en allvarlig lungtuberkulos. När arkiater Abr Bäck bad sin gode vän Linné om anvisning på en lämplig vårdare för sin lungsiktige son, rekommenderade denne H, som 1775 och 1776 följde den yngre Bäck på vidsträckta resor inom Sverige. Arkiatern blev hans gynnare, betalade hans pro-motionskostnader och hjälpte honom att öppna läkarpraktik i Sthlm. Hans relationer till Bäck öppnade vägen till inflytelserika kretsar — han blev husläkare hos riksrådet C F Scheffer — och skaffade honom befattningen som lönlös hovmedikus. Hans praktik blev efter hand mindre lönande, och då hans övriga inkomster var obetydliga, oroades han av fordringsägare under många år.

1783 sökte H en lektorstjänst i Växjö samtidigt som han önskade förena denna med tjänstgöring som lasarettsläkare där. Han bifogade ett ode till Gustav III men gav i detta gliringar åt kungens skaldebelöningar och ansökan lämnades utan bifall. Vid död ville han bli dennes efterträdare som professor i Uppsala men hade en bättre meriterad konkurrent i sin vän C P Thunberg. Vid ytterligare fyra tillfällen sökte han bli professor vid olika medicinska fakulteter och måste se en annan föredragen. Gustav IV Adolf uppskattade H och befordrade honom till förste hovmedikus och föreståndare vid Medevi hälsobrunn, vilket medförde drägliga inkomster. Han blev en initiativrik brunnsintendent och sörjde också väl för de medellösa sjuklingar, som det ålåg brunnsläkare att vårda. Genom sin handbok för brunnsgäster intresserade han allmänheten för kurorten och höjde dess anseende.

H följde omsorgsfullt den samtida medicinska litteraturen och stod som utgivare av inte mindre än tre olika tidskrifter, i vilka han själv medarbetade både som översättare och artikelförfattare. Tidvis stöddes han ekonomiskt av myndigheterna och tidskrifterna fyllde en viktig uppgift särskilt under början av 1800-talet, då i allmänhet sv läkare var hindrade att ta del av utländska erfarenheter. I broschyrer propagerade H för bröstuppfödning och vaccinering. Han gav ut en läkarhandbok till handledning framför allt för prästerna, vilka liksom klockarna enligt H:s åsikt borde vara kunniga i elementär hälsovård. Hans goda förbindelser med hovet gjorde, att församlingarna ålades att skaffa handboken till kyrkornas arkiv.

H var varsam i sina politiska ställningstaganden men fällde ofta skarpa omdömen om enskilda personer, vilket skaffade honom arga fiender. Detta bekymrade honom dock inte. "Jag känner mina antagonister. De kunna tilltyga mig, men jag kan ock tilltyga dem igen" skrev han till C P Thunberg, som jämte Samuel Ödmann hörde till hans pålitliga vänner. Han mötte motstånd även från dem, när Uppsala akademi på hans initiativ genom ett k påbud ålades att fira hundraårsminnet av Linnés födelse. Man mindes i Uppsala alltför väl den äldre, knarrige och ärekäre Linné och var ovillig att göra något för att hylla honom. I ett brev undrar H själv om hans entusiasm för denne "kanske gränsar till ett slags galenskap". En delvis parodisk minneshögtid kom till stånd i Uppsala. På Växjö gymnasium föredrog H till jubileet ett av honom själv författat alltför blomstersmyckat äreminne över Linné. Allt vad denne sagt och skrivit var kungsord för H. I sin skrift om sjukdomsförhållandena i Svartsjö län bekräftar han t. ex Linnés teorier om svalornas övervintring genom att påstå sig själv vintertid ha från sjöbotten tagit upp svalor, som "sedermera yttrat liv, då de inburits i varma rum". Fantasifull är också hans tanke (Vetenskapshandhar för läk o fältsk, 7, 1803), att männens vana att raka skägget skulle vara orsaken till mycket ont, bl a starr, röda ögon och bortfallna tänder. Å andra sidan var H skeptisk mot företeelser avhängiga av naturfilosofin och dess avarter. På hösten 1782 avslöjade han för Gustav III svindlaren G Björnrams förberedelser till "andebesvärjelser" i Lovö kyrka, vilket ledde till andeframkallarens fall. Brownianism och mesmerism hade i H en nitisk vedersakare. Mesmers magnetiska kurer förlöjligade han i en tryckt men aldrig spelad pjäs, i vilken samtiden bland de 26 högsinta män och stora skurkar, som där figurerar, anade nidporträtt av kända sthlmsläkare.

H var en flitig skribent. Man har hans privata anteckningar och brev att tacka för många upplysningar rörande tidens historia, kanske med huvudvikten lagd på skandalkrönikan. Hans vän O af Acrel hade föreslagit honom till inval i Vetenskapsakademin 1793, men han hade mäktiga ovänner och intogs först 11 år senare. Av akademin anlitades han vid olika tillfällen som författare till åminnelsetal, för vilket hans stora personintresse gjorde honom lämplig. Han efterlämnade en välordnad samling kopparstick och biografica över sv läkare, vilken han donerade till Läkaresällskapet (nu i Medicinhist mus i Sthlm).

H:s självständiga insatser inom den medicinska forskningen var obetydliga, men som fältläkare och chef för krigssjukhus visade han sig vara en god organisatör. Han var en skicklig kompilator och förstod att göra medicinska frågor begripliga för lekmän. Tidigt var han en förespråkare för skyddskoppympningen, och hans insatser bidrog till att denna blev lagstadgad 1815.