Anders Hellant

Hellant, Anders, f 30 nov 1717 i Torneå, d 23 nov 1789 där. Föräldrar: köpmannen Anders Henriksson H o Brita Kempe. Inskr vid UU 27 okt 33, landskanslist vid Västerbottens landskansli 35, extra kanslist o auskultant i kommerskoll 37, v häradsh i N Lappmarken 41, astronomisk observatör vid Norska gränskommissionen 48, kommitterad till reglerande av gränserna i lappmarkerna mellan Sverige o Norge 52, ekonomie direktör 22 dec 56. — LVA 50. — Ogift.

H var norrlänning, bosatt i Torneå nästan hela sitt liv, och det vetenskapliga utforskandet av de norrländska lappmarkerna fattade han som sin egentliga livsuppgift. Någon amatör var han inte. Han hade studerat i Uppsala, när han sommaren 1736, som kanslist återbördad till Torneå, förenade sig med den ryktbara franska gradmätningsexpedition, som under Maupertuis ledning skulle uppmäta en meridianbåge i sv lappmarken. Som astronomisk expert deltog Anders Celsius i expeditionen, och H, vilken tjänstgjorde som dess finske tolk, fick nu smak för astronomin. Han återvände till UU för att utbilda sig under Celsius, disputerade 1738 för denne på en avhandling om det norrländska fisket och utgav s å en sv översättning av Maupertuis arbete om den lapska gradmätningen.

Någon akademisk bana öppnade sig dock aldrig för H. Sedan han återvänt till Torneå, verkade han där till sin bortgång som kronans förtroendeman, från 1756 med titeln »ekonomie direktör». Under årliga vinterfärder ända upp till ishavskusten uppbar han lapparnas och nybyggarnas skatter och ägnade sig dessutom åt olika former av privat företagsamhet, arrenderade bl a kronans laxfiske i Torne älv, odlade sibiriskt bovete och beredde renhorn till lim i en liten fabrik i Jukkasjärvi.

Men det vetenskapliga arbetet gav hans liv dess innnehåll. H var en entusiast, gripen av tidens hänförelse för naturvetenskapliga rön och försök. Redan 1739 trädde han i förbindelse med den nystiftade Vetenskapsakademin. Med dess sekreterare, Elvius och sedan Wargentin, stod han på förtrolig fot; han brevväxlade flitigt med dem och invaldes 1750 i akademin, i vars Handlingar han publicerade inalles arton uppsatser. Akademin stödde och uppmuntrade H, lånade honom astronomiska instrument och lättade hans villkor med penningunderstöd, ännu i hans ålderdom; 1786 erhöll han en årlig pension om 50 rdr för att utredigera sina meteorologiska journaler. Han intresserade sig litet planlöst för allting som gällde Norrlands fysiska beskrivning, men hans egentliga områden var astronomin och meteorologin. I Vetenskapsakademins handlingar meddelade han rön om islossning, köldgrader och vattentemperaturer, oavbrutet genom åren förde han sina väderleksjournaler. Intresserade lappmarkspräster försåg han med termometrar och andra instrument och mottog deras rapporter. H studerade även norrsken, samlade material rörande vattuminskningen och ägnade sig under senare år målmedvetet åt magnetiska observationer, i synnerhet av den magnetiska missvisningen.

Lika flitig var H som astronom. På 1740-talet utgav han två almanackor för Torneå horisont. Som astronomiskt biträde vid den norsk-sv gränsmätningen 1748—49 gjorde han vidsträckta resor, bestämde talrika polhöjder och började arbeta på en karta över Torne lappmark. I sitt lilla »Observatorium Tornense» hade H nödtorftiga astronomiska instrument. Med dem observerade han sol- och månförmörkelser och deltog i det av "Wargentin organiserade internationella samarbetet vid Venuspassagerna 1761 och 1769, i förra fallet tillsammans med »alla ortens nympher». Som observatör hörde H kanske inte till de alldeles pålitliga. Uppsalaastronomen Mallet hyste föga förtroende för honom, kallar honom t o m en »charlatan», men den tillit Wargentin alltid visade H tyder på att hans insatser dock ansågs värdefulla. 1758 framförde han den framsynta, först långt senare förverkligade tanken, att en ny gradmätningsexpedition borde göra om Maupertuis arbete. Trots vissa amatörmässiga drag gjorde H en verkligt betydande insats som pionjär för den norrländska naturforskningen.

H, som var ungkarl, tycks med åren ha utvecklats till något av ett original, munter i sällskap men också ovårdad och bekant för misantropiska och frispråkiga yttranden. Den livslånga isoleringen i det lilla Torneå kände han i längden tryckande. Till Vetenskapsakademin testamenterade H huvudparten av sina manuskript och sin privata egendom, vilken dock först efter processer kom akademin till godo.