Pehr d.y. Elvius

2. Pehr Elvius d. y., den föregåendes son i hans 2:a gifte, f. aug. 1710, d. 27 sept. 1749 på Ekolsund, Husby-Sjutolfts sn (Upps.). Student vid Uppsala univ. 30 nov. 1720; elev vid A. G. Duhres läroanstalt i Uppsala; studerade i Stockholm för D. Menlös och vid Fortifikationskontoret; elev hos Chr. Polhem på Stjernsund; auskultant i Bergskollegium 11 okt. 1738; erhöll uppsikt över kollegii modellkammare; uppdrag av rikets ständer att utse platser i Sverige, där vattenkraftverk lämpligen kunde anläggas; LVA 1739 och akademiens sekreterare sommaren (efter 12 juli) 1744: konstitutorial att hålla de Thamiska föreläsningarna i matematik och naturvetenskap på Riddarhuset 20 juni 1746, höll dylika 1746–47; sekreterare i direktionen över Trollhätte kanalverk 1747; LVS. – Ogift.

Pehr E. d. y. tillhörde en släktkrets av kända naturvetenskapsmän och synes därför nästan självfallet ha valt samma bana. E:s far dog 1718, då Pehr blott var 8 år. Han uppfostrades därför av modern, astronomen Anders Spoles dotter. Redan som tioåring inskrevs E. vid universitetet och hade särskild informator, en jämtlänning som senare blev präst. E. fick således, såsom då ofta var fallet, sin högre skolbildning vid universitetet. Karakteristiskt är, att när informatorn ville plåga honom med grekiska, för vilket E. »yttrade lika som en medfödd ledsnad», måste han strax därpå uppmuntra honom med geografi. Som barn var E. på besök vid Drottningholm och förfärdigade vid hemkomsten en arkitekturritning, som röjde hans anlag. Redan vid 14 år hörde han sin kusin Anders Celsius' matematiska föreläsningar, läste även Wolffs filosofi men tröttnade därpå. Han var en av lärjungarna i A. G. Duhres (se denne) skola i Uppsala, där han även knöt viktiga vänskapsförbindelser med andra elever. Jämte bl. a. Mårten Strömer, som sedan äktade E:s syster, bevistade han. D. Menlös' föreläsningar i Stockholm, studerade geodesi vid Fortifikationskontoret och gjorde även själv mätningar. Av väsentlig vikt var, alt E., jämte bl. a. Strömer och J. Meldercreutz, fick höra Klingenstiernas matematikföreläsningar (från 1731) i Uppsala och därmed göra bekantskap med differential- och integralkalkylen. E. studerade Newton under Klingenstiernas direkta ledning. Samtidigt utbildade sig E., i överensstämmelse med tidens ekonomiskt-utilistiska program, till praktiker, bl. a. i smide och snickeri. Han gjorde studieresor till Bergslagen, lärde proberkonsten av Linné, utbildade sig i teckning och erhöll vidare mekanisk skolning hos Polhem på Stjernsund.

E. var således en på en gång teoretiskt-matematiskt kunnig och utövande tekniker. Sin uppfinning av en ny och enklare uppfordringsmaskin för användning vid gruvor anmälde E. hos Vetenskapssocieteten vid dess sammanträde den 4 okt. 1738 och blev efter societetens rekommendation auskultant i Bergskollegium. E. bosatte sig nu i Stockholm, slöt vänskap med Carl Hårleman och samarbetade bl. a. med C. Eliander (se denne) i tekniska frågor. E. hade även börjat publicera matematiskt-tekniska uppsatser i Acta literaria. Vid Vetenskapssocietetens nämnda möte hade E. gjort bekantskap också med M. Triewald och redan vid den nystiftade Vetenskapsakademiens andra sammanträde, den 6 juni 1739, invaldes E. till ledamot, till en början som korrespondent, från 19 mars 1740 såsom sittande ledamot. I akademiens tryckta ledamotlista kallas han »mechanicus». Han sysslade vid denna tid med mångahanda ting: väderkvarnar, torkmaskiner o. s. v. Det första separata arbete, som akademien utgav, blev E:s hydrodynamiska avhandling »Mathematisk tractat om effecter af vatndrifter» (1742). Det var ett försök att på grundval av Newtons mekanik förklara vattendrivna hjuls verkningssätt samt att ge anvisningar om lämpligaste anordning av vattenverk; särskilt intresse tilldrager sig E:s försök att exakt beräkna effekten av de berömda Polhemska uppfordringsverken vid Falu gruva. E. intresserade sig sedan för utgivande av en svensk geometri, men fann därvid lämpligast att översätta en fransk lärobok av A. C. Clairaut. Medan Stockholm vid den s. k. stora daldansen oroades av de upproriska dalkarlarnas inträngande i huvudstaden den 20 juni 1743, varvid det kom till blodsutgjutelse på Norrmalm, säger Dalin, att E. satt, »liksom fordom Archimedes i en dylik omständighet, i sin vrå stilla, begripen just på den oroligaste dagen» i sitt översättningsarbete. Boken utkom 1744 med förord av J. Faggot å akademiens vägnar.

Vid sekreterarskiftet i Vetenskapsakademien sommaren 1744 avgick Faggot, och hans efterträdare blev E., då en 34 års man. Därmed begyntes E:s betydelsefullaste gärning. Akademien var ännu i sin begynnelseutveckling, och E. kom på flera områden att som pioniär förebåda konsolideringen under efterträdaren Wargentin. Bland breven i E:s sekreterararkiv ligger ett från en soldat, som ville uppge ett rön om jäst, därest han antogs till akademiledamot. Man ser, att akademiens dåtida inriktning på tidens älsklingsprogram. ekonomi, således ibland tog sig väl naiva uttryck under samarbetet med den mycket intresserade allmänheten. E. för sin del gillade eljest, liksom senare Wargentin, det ekonomiska programmet för akademien och uttalade 1745, att.man borde ha ett par hushållsrön i varje kvartalshäfte av Handlingarna. Såsom sekreterarlön fick E. räntan av de Thamska donationsmedlen och började därför 10 sept. 1746 sina »Thamiska föreläsningar». Efter fjorton dylika avbröts denna verksamhet, då det visade sig, att åhörarna uteblevo. Tydligen har E. stammat, i varje fall varit dålig talare (O. Celsius, O. v. Dalin). Han fick i stället förvandla föreläsningsskyldigheten till uppsatser om vetenskapernas historia i akademiens Handlingar. Samtidigt fortsatte E. sitt fackvetenskapliga författarskap. Han plägar ej sällan i litteraturen anges som framstående matematiker, men detta kan icke anses vara riktigt. Han var på den rena matematikens område tämligen osäker, åtminstone när det gällde geometriska problem. Hans geometriska teorem att en uti en cirkel inskriven rätlinjig figur har den största area, som kan inneslutas inom samma sidor, ställda uti samma ordning (akad:s Handl. 1741), framkallade sålunda en rättelse från Klingenstiernas sida. På astronomiens område, där E:s studie om Jupitermånarna var inspirerat av Wargentins arbeten, tryckte E. bl. a. »Belägenheten af Götheborg igenom astronomiska observationer» (Handl. 1748). Såsom redan Wargentin påpekade, var denna uppsats emellertid »mycket felaktig». Också som teknisk författare visade E. ibland brister (Hubendick). Vänskapen med Hårleman stimulerade E. till att skriva om de brutna takens konstruktion (akad:s Handl. 1743 och 1747). Ehuru intet tyder på, att E. varit annat än ytterst välsedd i akademien, sökte han sig faktiskt bort 1747. Det gällde platsen som lantmäterichef efter J. Nordencreutz, men det blev Faggot, som fick posten.

Vad angår akademiens egen utveckling må framhållas, att E. hade stor andel i en av de viktigaste vinsterna i akademiens historia: erövringen av almanacksprivilegiet 1747. E. hann dock själv blott påbörja arbetet med almanacksutgivningen, vilket liksom tidigare sköttes av O. Hiorter. Likaledes arbetade E. jämte Hårleman kraftigt för tillkomsten av ett observatorium, en fråga, som dock slutligt löstes först efter hans bortgång.

En av E:s viktigaste insatser gäller befolkningsstatistiken. E. Benzelius hade intresserat sig för denna, och akademien upptog småningom saken på sitt program. A. J. von Höpken och Faggot införskaffade befolkningsstatistiskt material, och det var sedan E., som började bearbetningen därav. Då han i aug. 1744, således strax efter sitt tillträde till sekretariatet, förelade akademien sitt första demografiska försök, en uppsats om nativitetsstatistik för Uppsala under det senaste halvseklet, rönte han visserligen mothugg, då t. ex. Triewald ansåg, att det vore farligt publicera studier, som visade hur folkfattigt Sverige var. Detta blev emellertid ej något allvarligt hinder, utan E. fortsatte med ett försök att beräkna rikets folkmängd. Den av E. uppsatta, av akademien till Sekreta utskottet 1746 överlämnade utredningen är tryckt av Hjelt 1900. Detta jämte J. A. von Lantingshausens bekanta memorial blevo upphov till det betydelsefulla inrättandet av svenska tabellverket från jan. 1749. Här, som på så många andra områden, fullföljde Wargentin E:s verk.

Under sina senare år fick E. biträda de kommitterade för Trollhätte kanalverk, som förordnats 1747, då C. G. Tessin och C. Ekeblad utsågos, E. blev deras sekreterare och företog på» offentligt uppdrag resor 1748 och 1749 för avvägningar, mätningar och utredningar i frågan. E:s resedagbok 1748, som även skildrar annat, men i all huvudsak håller sig till hans egentliga studieområden, utgavs efter hans död av reskamraten Hårleman 1751. Under sommarresan 1749 utförde E. på Lantmäterikontorets uppdrag vissa geografiska ortbestämningar men misslyckades, såsom nämnts, rörande Göteborg. Han utförde mätningar och polhöjdsbestämningar även i Skåne som bidrag till en karta däröver.

Resan 1749 blev ödesdiger för E. Han sjuknade redan i trakten av Örebro men fortsatte. Vid framkomsten till Ekolsund i Uppland fick han läggas till sängs, och i slutet av september kom dödsfallet. – E. har icke personligen satt så tydliga spår i källorna, att man kan få fram starkare drag av hans andliga profil. Han läste Voltaire, var behaglig i umgänget och fri från egenkärlek. Det bevarade porträttet av honom angavs av samtida vara likt; det hänger nu bland sekreterarporträtten i rummet utanför Vetenskapsakademiens sessionssal. E:s bibliotek skänktes av hans anhöriga till akademien, som slog medalj över honom 1749. Hedvig Charlotta Nordenflycht besjöng hans bortgång, Dalin och Olof Celsius parenterade.