Carl G Helvig

1 Helvig, Carl Gottfried, f 7 sept 1765 i Wolgast, d 11 maj 1844 i Berlin. Föräldrar: åldermannen i timmermansskrået i Stralsund Caspar Christian H o Maria Sofia Peters. Artillerist i Gbg 28 nov 81, furir 14 mars 82, sergeant 13 april 86, underlöjtn vid Hälsinglands frikår 8 mars 89, vid art 13 maj 89, adjutant vid art:bataljonen i Stralsund 24 april 91, löjtn 2 juli 93, stabsadj hos konungen o kapten i armén 20 juni 94, kapten vid andra batteriet av ridande art:brigaden 22 sept 94, överadj hos konungen o major i Wendes art:reg 2 nov 95, reg:kvartermästare där 4 dec 97, led av art:komm 29 sept 02— 4 maj 07, generaladj av flygeln hos konungen o överstelöjtn vid Göta art:reg 9 dec 02, generaladj o överste i art o inspektör för art 11 april 05, adlad von H 6 febr 07, generalfälttygmästare o chef för art 4 maj 07, avsked 11 juli 15, generalmajor i preussisk tjänst 16, avsked m generallöjtms titel 26. — Stiftande led av Sv krigsmannasällsk 96 (LKrVA 05), LVA 04.

G 30 juli 03 i Weimar m förf frih Anna Amelie (Amalia) von Imhoff (H 2).

Carl H är jämte sin landsman och medtävlare C F v Cardell det sv artilleriets nydanare efter en markant nedgångstid under senare delen av 1700-talet. Hans märkliga karriär från menig artillerist till chef för hela vapnet grundades på en järnhård energi och en sällsynt teoretisk begåvning. Under hela sitt liv sysslade H med avancerade tekniska problem och han gjorde sig tidigt gällande som konstruktör av nya vapenmodeller. När Cardell på 1790-talet införde det ridande artilleriet, övervakade H gjutningen av de tillhörande kanonerna. H:s inflytande växte snabbt på Cardells bekostnad och i 1802 års artillerikommitté fick han med stöd av ordföranden Bror Cederström och ytterst av Gustav IV Adolf själv tillfälle genomdriva flera av sina idéer. Successivt organiserades de åkande batterierna. Pjäserna gjordes lättare och göts av järn i stället för som tidigare av brons. Ett antal kanoner och haubitser, som fastställdes 1808, bär H:s namn. Pjäserna kom till användning i krigen 1808—09 och 1813—14. Ett viktigt resultat av kommitténs verksamhet var inrättandet av artilleristaben 1807. Samtidigt utsågs H till innehavare av de båda sedan länge åtskilda ämbetena som generalfälttygmästare och chef för artilleriet.

H var i hög grad Gustav IV Adolfs man. Han synes tidvis ha stått kungen ganska nära och sändes upprepade gånger utomlands på kombinerade militära och politiska uppdrag. En beskickning till Turkiet 1795—96 slutade äventyrligt genom att han på återvägen i Italien för en kort tid råkade i fransk fångenskap; han frigavs på order av Napoleon Bonaparte, med vilken han sammanträffade. Vid en skjutolycka i Karlskrona 1799 skadades H mycket svårt; sviterna följde honom genom hela livet. Gustav IV Adolf sände honom efter tillfrisknandet på en lång permissionsresa till Tyskland, som sträckte sig över hela tiden 1800—02. Det var då han träffade sin blivande maka i Weimar.

Förhållandet mellan Karl Johan och H blev aldrig gott. Cardell fick nu fritt spelrum för intriger mot sin gamle medtävlare. När Suremain utnämndes till generalinspektör för artilleriet, hade H svårt att underordna sig. Hans missnöje med den nya regimen röjdes i frikostiga militära informationer till den danske diplomaten Wolf Baudissin 1812, och det var säkert inte utan skäl han en tid stod under polisuppsikt. En anhållan om sex månaders permission för utrikes vistelse hade på våren 1811 avslagits men i nov 1812 beviljades en ny framställning och H lämnade plötsligt Sverige utan att ta avsked av någon eller ordna sina affärer. Han återvände aldrig. Antagonisten Cardell fick ledningen av artilleriet.

H är av samtiden mycket olika bedömd. Av somliga ansågs han vara en opraktisk projektmakare utan sinne för realiteter. Andra och bland dem t ex Berzelius uppskattade honom mycket och beundrade hans mångsidiga tekniska och naturvetenskapliga begåvning. Starkt hypokondrisk till sin läggning kunde han växla från en nästan frånstötande svårtillgänglighet till en öppen och smittande charm, som inte minst kom till uttryck vid de H:ska mottagningarna i Sthlm och senare i Berlin. Med sin maka delade han rika litterära och konstnärliga intressen. H samlade böcker, manuskript, kartor, kopparstick m m. Efter H:s avsked besökte Amalia v H Sverige för att bl a reda upp hans affärer och lyckades till staten för artilleriets räkning sälja det vackra vetenskapliga biblioteket, som nu till stor del finns i KrA. H har trots sin hastiga avresa till Tyskland dit medfört även sv tjänstehandlingar, som tillsammans med annat handskriftsmaterial överlämnades till kungen av Preussen (se förteckn i Depescher från beskickn i Berlin 8 febr 1847, Kab för utrikes brevväxl, RA) men som inte kunnat återfinnas.