Tillbaka

A Amelie (Amalia) Helvig, von

Start

A Amelie (Amalia) Helvig, von

Författare

2 von Helvig, Anna Amelie (Amalia), f 16 aug 1776 i Weimar, d 17 dec 1831 i Berlin. Föräldrar: majoren frih Christoffer Adam Carl von Imhoff o Louise Constantia Sofie von Schardt. Bosatt i Sverige 04—10 o 14— 16. LFrKA 04. — Förf.
G 31 juli 03 i Ruhla, Timringen m generallöjtnanten Carl Gottfried Helvig (H 1)

Amalia v H:s far var en något äventyrlig officer och konstnär och modern var yngre syster till Goethes stora passion Charlotte von Stein. Familjen var nära allierad med hovet i Weimar; mormodern var gift med hovmarskalken von Schardt, och Charlotte von Steins man innehade en hög hovtjänst. Namnet Amalia erhöll H efter sin gudmor, änkehertiginnan, och hon fick en för samtidens adelsflickor konventionell uppfostran med undervisning i litteratur och främmande språk, sång och musik. Redan tidigt väcktes Goethes personliga intresse för hennes utbildning; i teckning och målning fick hon hans nära vän J H Meyer till lärare, liksom fadern var hon skicklig porträttör. Med Schiller blev H bekant på grund av ett hyllningskväde hon skrivit för en hovfest, och hon tillbringade sedan veckor i diktarhemmet i Jena, samtidens kanske berömdaste universi- tetsstad och säte för den filosofiska idealismen och nyromantiska dikten med namn som Fichte, Schelling, Hegel, Schlegel, Tieck och Novalis. Redan nu trycktes en dei smärre dikter av henne i litterära tidskrifter och kalendrar, bl a i Schillers Musen-Almanach. I dennes ansedda månadsskrift Die Horen kom hennes exotiska idyll Abdallah und Balzora.

Liksom sina släktingar erhöll H en tjänst vid hovet, och hon kom därmed också i nära kontakt med den rad av berömdheter, som flockades kring Weimars mest lysande namn — Goethe. För en och annan blev väl kontakten mer än vänskap; både den berömde naturforskaren Alexander v Humboldt och den sv diplomaten och skalden Carl Gustaf v Brinkman uppvaktade henne flitigt, om också förgäves. Större framgång hade däremot en annan svensk, majoren och överadjutanten Carl H (H 2). Denne anlände i mars 1802 till Weimar på en permissionsresa. H, som var mer än tio år äldre än Amalia, hade gjort en snabb militär karriär. Riktigt lika snabb var han emellertid inte i sina framgångar hos H, det fanns andra som samtidigt tävlade om hennes gunst, och hon tvekade länge inför tanken på att tvingas byta ut ett hemvant och rikt kulturliv i Weimar mot okända öden i Sverige.

I juli 1803 stod dock bröllopet, men först följande år flyttade H över till Sverige, sedan hon fött dottern Charlotte, som vid dopet bars av Schiller med Goethe och Charlotte v Stein som faddrar. Maken hade hyrt en våning vid södra Blasieholmshamnen, och där skapades deras hem med den »blå salong», som blev en samlingsplats för samtidens litterära, konstnärliga och vetenskapliga värld. Under sommaren bodde man på Djurgården i Berghem, som också stod öppet för alla, och från ett besök där berättar F M Franzén i ett brev till sin blivande hustru: »I går var jag till kvällen hos överste H:s på Djurgården. Fru H är en berömd tysk poetissa och målar förträffligt. För övrigt är hon en god, anspråkslös och glad människa. Bägge dagarna var visst sällskapet ganska gott, det bästa jag kan önska mig. För övrigt äro både fru Leopold och fru H och fru Lenn-gren utan all pretention i sitt umgänge.»

Överste H:s karriär fortsatte, och 1807 blev han generalfälttygmästare och chef för artilleriet, men samtidigt stod en vändpunkt i hans framgångar för dörren. Dessa hade till stor del byggt på Gustav IV Adolf:s förtroende, och efter 1809 års statskupp kom han att tillhöra de snabbt förbrukade. Vid denna tid hade makan på grund av sjukdom i samband med sonen Bernhards födelse i nov 1809 återvänt till Tyskland, där hon stannade i fyra år. Färden ställdes efter en tids vistelse i Berlin och Weimar till Heidelberg, som jämte Jena var ett centrum för den romantiska rörelsen, särskilt den riktning inom denna som brukar kallas Heidelbergromantiken. Den senare var mindre intellektua-listisk än den i Jena, mindre filosofisk och intelligensaristokratisk; Heidelbergromantiken visade tillbaka till den tyska medeltidens folkvisor och legender och hade rykte om sig att vara starkt katolskt influerad.

Amalia v H kom nu åter in i en rik kulturvärld och sammanträffade med en Heidelbergromantiker som Achim v Arnim, som vid denna tid gifte sig med diktaren Clemens Brentanos syster Bettina, den tyska romantikens bekanta »sibylla». Här blev hon också vän med bröderna Boisserée, vars samlingar av medeltida konst var berömda i hela Europa och studerades ingående av bl a Goethe. En av Boisserées målningar gav Amalia uppslag till den versifierade legenden Sanct Georg und die Wittwe, som hon tryckte i den tillsammans med de la Motte Fou-qué utgivna Taschenbuch der Sägen und Legenden. Samtidigt utkom ett par andra arbeten av henne, nämligen en samling grekiska idyller på hexameter under titeln Die Tageszeiten och vidare den dramatiska idyllen Die Schwestern von Corcyra. Tillsammans med ett annat av hennes mera bekanta verk, Die Schwestern von Lesbos, utgavs de som volym nr 61 i Uppsalaserien Bibliothek der deutschen Classiker. I Die Schwestern von Lesbos — tidigare tryckt i Schillers Musen-Almanach 1800 — möter man som så ofta i hennes samtid högstämd idealism i antik dräkt förenad med romantisk känsla men också brister i fråga om versifikationens välljud och stringens.

Under hennes tid i Heidelberg blev förhållandet mellan H 1 och de nya makthavarna alltmer spänt, och han lämnade i vredesmod Sverige och sökte upp hustrun. Trots hennes försök att övertala honom, vägrade han att återvända för att reda upp den tilltrasslade ekonomin och att se till hemmet, som lämnats vind för våg, något som ytterligare framdrev en kris i deras äktenskap. H beslöt då att själv fara till Sverige för att söka reda upp det hela. Hon förde därvid sin makes talan vid en uppvaktning hos Karl Johan och lyckades att med hjälp av sin diplomatiska takt utverka ett förmånligt avsked med pension, något som samtidigt möjliggjorde hans inträde i preussisk tjänst 1816.

H återkom vid sitt Sverigebesök till ett helt annat litterärt klimat än det hon fyra år tidigare lämnat; hos den unga nyromantiska rörelsen igenkände hon tendenser, som hon mött både i Jena och Heidelberg men även i Weimar. Det blev Lorenzo Hammarsköld som introducerade henne i den nya litterära skolan, och det blev också i hans hem som hon träffade Uppsalafosforisternas anförare, Atterbom. Redan tidigare hade vännen v Brinkman väckt hennes livliga intresse för denne, och hon beslöt sig för att genom ett besök i Uppsala lära känna både honom och de övriga fosforistema litet närmare. Detta besök ägde rum 1816 — det polemiska krisåret i rörelsens historia — och hon umgicks då nästan dagligen inte bara med Atterbom utan också med Geijer, vars föreläsningar hon följde tillsammans med Malla Silfver-stolpe. Uppsalavistelsen förlängdes emellertid på grund av en tragisk händelse. Sönerna Bror och Bernhard insjuknade i scharlakansfeber, och den sistnämnde avled och begravdes i Uppsala, besjungen i Atterboms diktcykel Amalia-Minnen.

Amalia v H:s förbindelser med Uppsalakretsen och särskilt då Geijer och Atterbom har varit föremål för en rad undersökningar här och i Tyskland och speglas kanske bäst i deras omfattande brevväxling. För Geijer fattade hon en tillgivenhet, som var fylld med starka inslag av en långt ifrån obesvarad passion vid en tidpunkt, då hennes känslor för maken svalnat och Geijer stod i begrepp att ingå äktenskap. Förhållandet mellan de två saknar inte irrationella inslag, och även om Geijers fästmö inte hade påtagligt fog för sin oro och sin svartsjuka, anade hon med riktig kvinnlig intuition, att Geijer hade mött en kvinna, som genom sin begåvning och sin spiritualitet svarade mot det djupaste i hans eget väsen. Kontakten med Atterbom var av ett annat slag och hade att göra med hennes entusiastiska tro på den Goethe-Schillerska klassicismen och den nyromantiska rörelsen, vilka båda var betingelser för hennes egen litterära utveckling. Hon hade en klar blick för det sammansatta i Atterboms natur och karakteriserar honom som djupt genialisk men disharmonisk. Den polemik han 1816 stod mitt uppe i ansåg hon vara till skada både för hans framtid och hälsa, och efter samråd med Geijer föreslog hon honom att göra den utlandsresa, som skulle komma att betyda så mycket för hans utveckling till större mognad. Hon tvekade därvid inte att använda allt sitt inflytande för att även ekonomiskt säkra hans resa och att med hjälp av sina goda förbindelser låta honom komma i kontakt med en rad av Tysklands ledande kulturpersonligheter. Hennes brev till Atterbom avslöjar en nästan moderlig omsorg för den opraktiske poeten, vars svagheter hon inte drar sig för att visa upp för honom. Hon hade vid tiden för hans ankomst till Tyskland 1817 återvänt dit och bosatt sig med maken i Berlin.

Mannens ekonomi var under Berlinåren allt annat än god, men Amalia fick så småningom av Karl Johan en egen pension för sina insatser som förmedlare av sv litteratur och poesi till tyskt språk. Pensionen var inte oförtjänt; hennes översättningar från Bellman, Geijer, Atterbom och inte minst Tegnér gjorde sv litteratur känd i Tyskland. Mest bekant blev hennes översättning av Frithiofs saga, därför att Goethes intresse därigenom väcktes. I sin berömda tidskrift Kunst und Alterthum skrev han en utförlig presentation och uttryckte sin beundran för »den genialen Tegnér». Det blev också Goethe som tillägnades översättningen, då den utkom hos Cotta 1826, följd av en rad upplagor.

Åtskilliga svenskar har genom H:s alltid beredvilliga förmedling kommit i kontakt med det ledande Tyskland. Så berättar exempelvis Bernhard von Beskow i sina Vandringsminnen om ett besök i hennes hem i Berlin, där han bl a träffade Bettina Brentano, att han fick introduktionsbrev både till Goethe och dennes vän v Knebel. Knappast någon torde hon emellertid ha mött med en sådan värme som Geijer, då han kom i Malla Silfverstolpes sällskap sommaren 1825. Hon sparade inte någon möda att göra hans besök liksom tidigare Atterboms till en verklig bildningsresa. Sedan Geijer återvänt hem, blev hennes ständiga förhoppning att få återse Sverige alltmer ouppfyllbar, eftersom hennes hälsa försämrades genom en svår tuberkulos, som Berlinluften endast förvärrade och som till slut ändade hennes liv.

Holger Frykenstedt


Svenskt biografiskt lexikon