Henrik Tidemansson

Henrik Tidemansson, d 20 dec 1500. Föräldrar: bonden Tideman Didriksson o trol h h Ingrid. Inskr vid Rostocks univ 1 okt 46, baccalaureus där 48, kanik i Linköping 54, electus där 5 okt 65, vigd i Västerås till biskop i Linköping 13 sept 68.

H tillhörde en ursprungligen tysk släkt besutten i Vånga bergslag (Ög), senare i Söderköping. Efter studier i Rostock fick han prebenda som kanik vid Linköpings domkyrka 1454 och assisterade biskopen, Kettil Karlsson, vid en visitation av Vadstena kloster 1462.

Valet av H till biskop efter Kettils plötsliga död måste ses som en domkapitlets viljeyttring. Kristian I ville heller inte låta sig nöja: han försökte hindra utnämningen i kurian, och han sände till stiftet biskop Andreas av Gärdar (Grönland), vilken såsom vicarius in pontificalibus nov 1465—maj 1466 utförde handlingar vilka H såsom oinvigd ej fick befatta sig med. H:s sak drevs energiskt i Rom: 4 juli 1466 providerades han och begynte sin servitiebetalning. Förvirringen inom den sv kyrkans ledning vållade dock, att han invigdes först sept 1468, i Västerås.

Linköpingskyrkans resurser hade av Kettil ställts till Oxenstierna-Vasapartiets förfogande. I gengäld hade Rönö gård på Vikbolandet återvunnits med Östkinds hd såsom underlydande pantlän. H synes ha fått rådets bekräftelse på dessa innehav jämte Linköpings stad, men i samband med Karl Knutssons restitution gick Rönö och Östkind förlorade. Ehuru personligen kritisk förhöll sig H lojal till Karl. Under krisen 1471 företrädde han förhandlingslinjen. Han begav sig till Jakob Ulvsson på Almarestäket och deltog i dennes fåfänga vädjanden till parterna att undvika blodsutgjutelse.

Under det följande fredliga kvartseklet styrde H med myndighet och driftighet sin kyrka. I biskopskrönikans lovordande karaktäristik framställs han som byggherren: i domkyrkan, på biskopsgårdarna och på vägarna kring Linköping. Det sedan ett halvsekel vilande arbetet på domkyrkans nya korparti upptogs 1487 genom att, delvis på H:s bekostnad, »mästare, skulptörer och murare från Köln och övre Tyskland» sattes i arbete. 1498 var kortaket välvt; skulpterade sköldar där hugfäster minnet av H och hans närmaste medhjälpare i domkapitlet, ärkedjäknen Hans Ganzow och kantorn Peder Gotskalksson, H:s brorson. H inrättade en stiftelse, Ny- eller Vårfrukoren, för firande av en daglig morgonmässa.

Biskopsbordet reorganiserades av H. Linköpings biskopsgård och Munkeboda (vid nuv Norsholm) försågs med fasta stenhus, det senare tillsynes inspirerat av Rhendalens borgar; en tredje stödjepunkt blev gården i Vadstena. Klart är att den förvaltning och hushållning inriktad på egen avel i Östergötland, uppbörd i pengar eller säljbara varor i övriga stiftet, som är känd från Hans Brasks tid, i mycket återgick på H:s verksamhet. Likaså kan hans kansliverksamhet ses såsom ett förstadium till Brasks bättre kända; såsom kanslerer tjänstgjorde män som Hemming Gadh, Hans Brask och Verner Nilsson. Brask sändes ut att 1492—93 i Nürnberg ombesörja tryckningen av Breviarium Lincopense, en ordning för tidegärden inom stiftet. H var en ivrig visitator; en text i domkyrkokorets tak erinrade om hans femte Gotlandsresa. Under hans visitation låg även Vadstena kloster, och H visade ett starkt, stundom besvärande intresse för klostret och orden: 93 systrar och bröder skall ha invigts av honom; i tjugo år drev han arbetet på Katarina Ulfsdotters helgonförklaring intill hennes högtidliga skrinläggning 1489. Men H hävdade programmatiskt sitt ansvar också för andra kloster, konvent och hospital inom stiftet.

Det starka engagemanget i det andliga livet i alla dess former förmäldes med en strävan att till det yttersta hävda biskopsstolens fiskala rätt. Företrädarna sedan 1430-talet hade uppnått rätten att uppbära kungsböter av kyrkans och klostrens underlydande samt »spetalstionden», den del av fattigtionden som dittills fått stå inne eller skänkts till hospitalen. Dessa ännu ej fullt godtagna rättigheter kompletterades nu med rätten att uppbära »fodring», dvs underhåll för biskopens hästar av hela det andliga frälset. När härtill kom att H vid sina visitationer och resor till möten hårt utkrävde sin rätt till »gästning», uppstod efterhand ett missnöje i stiftet; klagoskrifter från flera kloster är kända.

Detta missnöje fick sitt utlopp vid 1497 års kris. H hade under 1490-talet råkat i ett sämre förhållande till riksföreståndaren, särskilt som denne genom intriger i kurian sökte ordna successionen på biskopsstolen. Liksom vid tidigare kris höll sig H nära till ärkebiskopen men uppträdde, väl av åldersskäl, sällan på rådsmötena. Samtidigt med att Sten Sture själv övergick till krigshandlingar mot ärkebiskopen, igångsattes (29/6 1497) ett angrepp mot Linköpingsbiskopens fästen. Linköpings gård intogs mot ingången dagtingan, och H sattes i arrest. Rönö, tydligen återförvärvat av H efter Karl Knutssons dotters död, brändes; det synes som om Vikbolandets allmoge var särskilt uppretad genom H:s åtgärder mot Söderköpings hospital och dess folkkäre föreståndare Evert.

För H var dessa våldsamheter av hans egen allmoge en chock. Hans Brask har senare förklarat att H:s ålderdomssvaghet fick honom att upphäva den bannlysning angriparna ådragit sig. Kung Hans tronbestigning medförde upprättelse åt H. Han tillerkändes visst skadestånd från Sten Sture och kunde i Rom utverka bullor till bekräftelse av de omstridda anspråken. Linköpingskyrkans öde tog emellertid en ny vändning i och med att domprosten Hemming Gadh kom hem från Rom sept 1500, rustad med en påvlig rekommendation att successionen omgående skulle ordnas till hans förmån, antingen genom H:s resignation eller hans antagande av Gadh till koadjutor. Under påverkan av den kungafientliga stämningen i rådet synes H ha accepterat en sådan lösning kort före sin död vid årets slut.

Vid domkyrkan efterlämnade H ett vördat namn. En strävan framträdde där att utbreda hans rykte som helgon. Någon nimbus inom stiftet liknande Nicolaus Hermannis torde H dock ej haft. Han framstår såsom en duglig stiftschef med utpräglat praktiskt handlag och enkel gudsförtröstan. Ett didaktiskt drag framträder, antingen han vänder sig till en sockenmenighet, till Vadstena konvent eller till riksföreståndaren. Detta drag, snarare än någon poetisk ådra, gjorde honom till sin generations ende sv företrädare för lärodikten. »Biskop Henriks rim» om en rätt styrelse, om klok hushållning och om tio Guds bud behöll sin popularitet under reformationstidevarvet, medan en senare eftervärld blott kunnat erkänna det kulturhistoriska värdet.