Katarina Ulfsdotter

Katarina Ulfsdotter (Ulvåsaätten), f 1331 el 1332, d 24 (möjl 22 el 23) mars 1381 i Vadstena kloster. Föräldrar: lagmannen Ulf Gudmarsson (Ulvåsaätten) o Birgitta Birgersdtr (Finstaätten; bd 4). Inträdde i Vadstena kloster 25 mars 75, nämnd som abbedissa där 18 maj 75 o 17 juli 80 men blev aldrig formellt vald eller invigd till sådan.

G 43 el 44 m riddaren Eggard van Kyren, d 50 el 51, son till hertigarna Eriks o Valdemars råd riddaren Lyder van K o trol Nils Kettilssons (Bielke) änka Bengta.

De flesta uppgifterna om K är endast kända genom en biografi över henne av generalkonfessorn i Vadstena Ulf Birgersson (övers av Lundén 50). Den skrevs 1426 eller 1427 (Schück 95) efter meddelanden av henne närstående personer men har ansetts (Stolpe, Birgitta i Rom) vara "osedvanligt osannfärdig o banalt romantiserande även för att vara en legend". Detta gäller väl dock mest detaljer o den allmänna tendensen att framhålla K:s kristliga dygder (jfr Klockars 67). I sina huvuddrag stämmer Ulf Birgerssons biografi med mer samtida källor.

Särskilt skildringen av K:s barndom innehåller emellertid egenartade uppgifter. Hon diade gärna sin mor o andra dygdiga kvinnor men ville inte dia sin amma, vilket tolkas som avsky för dennas lösaktiga leverne. Sedan K blivit avvand, lämnade modern henne för uppfostran till abbedissan i Riseberga kloster, där hon en gång skall ha kastats ur sängen av en oxe, i vilken djävulen ansågs ha tagit sin skepnad. Vid sju års ålder förleddes hon av jämnåriga att leka med dockor, men då hon följande natt drömde om dessa så livligt, att hon ramlade ur sängen, avstod hon från dylik fåfänglighet. Enligt K:s vittnesmål vid Birgittas kanonisationsprocess 1379 skall modem ofta ha tagit henne o hennes systrar med sig, då hon besökte sjuka.

Kort före faderns död blev K bortgift med riddaren Eggard van Kyren. Vid hennes kanonisationsprocess 1477 uppgavs han ha bott på ett nu svåridentifierat o tydligen efter honom uppkallat Eggardsnäs i Hälla, Söd, o enligt ett brev från 1433 skall han ha donerat jord till Hälla kyrka (B 16). Under bröllopsnatten skall K ha övertalat sin make till kyskhetslöfte, o för att kunna hålla detta sov de på det hårda golvet även vintertid, vilket ådrog dem hånfulla förebråelser från hennes världslige broder Karl. K uppges också ha avhållit sig från att bruka praktfulla kläder o skall även ha lyckats förmå broderns hustru att sluta med sådant, vilket ådrog henne ytterligare klander från denne. Han skall även i brev ha hotat Eggard van Kyren till livet, då denne tillät henne att resa till modem i Rom, men morbrodern upplandslagmannen Israel Birgersson (Finstaätten) skall ha ingripit.

Nämnda resa företog K tillsammans med två andra förnäma damer o det gamla riksrådet Gustav Tunesson (Vingätten), vilken som änkling efter hennes faster gift om sig med en syster till hennes man. Färden gick på ett skepp till Tyskland o därefter till lands genom Tyskland o Italien till Rom, dit de anlände en dag i augusti. Efter åtta dagars oroligt sökande träffade de i Peterskyrkan Birgittas biktfader Petrus Olavi. Denne ledsagade dem till Birgitta i klostret Farfa några mil nordost om Rom, o några dagar senare återvände de till staden med henne.

K har själv under Birgittas kanonisationsprocess intygat, att hon kom till Rom för att besöka modern o erhålla jubileumsavlat "in anno jubeley", dvs 1350, vilket stämmer med Ulf Birgerssons uppgift, att hon då var aderton år. Vid kanonisationsprocessen uppgav hon också, att hon i Rom fått budet om makens död — av tidpunkten att döma möjligen i digerdöden —, vilket även skildras i en av Birgittas uppenbarelser. Då hon ville återvända till hemlandet, övertalade Birgitta henne att stanna i Rom, o senare anfall av hemlängtan botades på modems o K:s egen begäran av biktfadern genom slag med ris.

K:s fägring tjusade italienarna, o enligt Ulf Birgersson måste hon ofta under moderns utflykter till vallfartsorter o avlatskyrkor i flera dagar sitta ensam hemma för att inte råka ut för deras närgångna uppvaktning. Både frierier o enleveringsförsök skall ha förekommit, o den förnäma romarinnan Francesca Papazuri nämnde i sitt vittnesmål vid Birgittas kanonisationsprocess, hur ynglingar i Rom följt efter K o antastat henne vid Castel Sant' Angelo.

K kom under mer än tjugo år att vistas hos modern i Rom. Av hennes vittnesmål vid kanonisationsprocessen framgår, att hon 72 följde Birgitta till Neapel, Cypern, Jerusalem o Betlehem, o i samma vittnesmål ingår även hennes skildring av moderns död 23 juli 73. Hennes o brodern Birgers (bd 4) ekonomiska bekymmer lättades genom att de 14 okt fick en större penningsumma av påven. 13 nov 73 utfärdades i Rom det ännu i sv riksarkivet bevarade passet för K:s o hennes broders hemresa. I Florens förefintliga avskrifter av ett brev från 15 dec s å vittnar om att de lämnade Rom 2 dec. Medförande moderns kvarlevor tog de sig via Montefalco i Umbrien, Ancona vid Adriatiska havet o Brno (Brunn) i nuv Tjeckoslovakien till Danzig. Därifrån seglade de till Sikavarp på Ölands ostkust, dit de anlände 28 maj 74. Via Broms vid gränsen mellan Blekinge o Småland samt Ålem fortsatte de sedan till Söderköping, dit de kom 29 juni (Lindblom 55 och 62). I Linköping mottogs liktåget av präster o munkar i procession med Nicolaus Hermanni i spetsen; denne hade varit informator för K:s bröder i sin ungdom o hade nyligen blivit vald till biskop i Linköping, varpå påvlig bekräftelse utverkades i början av följande år, enligt hans kanonisationsprocess delvis genom K:s inflytande. 4 juli kom de till Vadstena.

25 mars 75 inträdde K som en av de första i moderns klosterstiftelse, dock utan att någonsin bli vigd till nunna (klostret invigdes först 84), o hon donerade dit vissa uppräknade gods i Uppland, Södermanland, Västmanland o Närke. Hon blev aldrig formligen abbedissa men namnes med denna titel bl a i ett brev av konung Albrekt 18 maj s å, genom vilket hennes bror Birger förordnades att förestå klostret, då hon farit utrikes i viktiga ärenden å klostrets vägnar. Ulf Birgerssons biografi uppger, att K avrest redan i påskveckan, alltså 22−29 april, men en av ärkebiskopen samt flera biskopar o riksråd beseglad berättelse om moderns underverk, vilken hon förde med sig, är daterad först 2 maj.

Resans mål var även denna gång Rom, o ärendet var att verka för Birgittas kanonisering o för generell stadfästelse av hennes klosterregel. Kanonisationssträvandena resulterade i en påvlig order hösten 75 till ärkebiskopen i Lund o biskopen i Odense att anställa undersökning med vittnesförhör om Birgittas levnad o underverk, o K vistades själv hösten 76 i Neapel för att samla berättelser om moderns underverk där. Sedan påven Gregorius XI återvänt från Avignon till Rom i början av 77, framlade hon Birgittas klosterregel o uppenbarelser för honom. Ett brev från sommaren s å (tr av Ekwall 65) från K till ärkebiskop Birger Gregersson (Malstaätten), som ekonomiskt understödde henne, vittnar om att hon framgångsrikt agerat i den då aktuella frågan om tillsättande av ny biskop i Växjö, o enligt Ulf Birgerssons biografi skall hon även ha arbetat för konfirmationen av den nyvalde strängnäsbiskopen Tord 78.

För Vadstena kloster utverkade K två bullor av 1 okt 77 med organisatoriska föreskrifter om val av prior o abbedissa samt uppdrag åt linköpingsbiskopen att vara dess skyddsherre mot stormännens övergrepp. Klosterregeln o uppenbarelserna remitterades till en kommitté av teologer o jurister, men Gregorius dog våren 78 o efterträddes av Urban VI, som tillsatte en ny kommitté. Trots böneskrifter från ledande kyrkliga o politiska kretsar i Sverige liksom från kejsaren Karl IV o drottning Johanna av Neapel samt omfattande vittnesförhör hade emellertid kanoniseringen ej hunnit genomföras, då den stora schismen började o en motpåve valdes i Avignon hösten 78. Under de följande stridigheterna vittnade K 10 mars 79 om Urbans val (Höjer 07) men vägrade resa till Neapel för att påverka drottning Johanna för hans syften (Collijn 29). Stadfästelsen av klosterregeln hade kommit till stånd genom en bulla av 3 dec 78, o Urban utfärdade även 4 jan 79 på hennes begäran tio bullor angående Vadstena klosters förhållanden, varjämte han 20 febr 80 bekräftade sin företrädares ovannämnda bullor för klostret av år 77. Då schismen omöjliggjorde slutförandet av arbetet på kanoniseringen, deponerade K i Rom handlingarna i kanonisationsprocessen o återvände till Sverige.

15 mars 80 utfärdades pass för K:s hemresa (tr av Ekwall 65). Enligt Ulf Birgerssons biografi följde män från kurian henne ända till Alperna, o i Preussen uppges hon med handpåläggning ha botat en tjänare, som blivit överkörd av hennes vagn. I ett brev från K till den sv ärkebiskopen, daterat 18 juli (utdrag tr SRS 3:2, s 261, not m; regester i MRA 3, s 99 f, o hos Liedgren 73), uppger hon, att hon anlänt till Söderköping veckan efter 29 juni. Ulf Birgerssons biografi uppger, att hon 8 juli drabbades av den sjukdom, som följande vår ändade hennes liv. Kräkningar hindrade K från att ta nattvarden, o till sist förlorade hon talförmågan. Enligt Vadstenadiariet o Ulf Birgerssons biografi dog hon 24 mars 81, men vid kanonisationsprocessen uppgavs 1475 hennes dödsdag i allmänhet ha varit 22 mars (ett vittne uppgav 21 mars), o enligt ett kalendarium i en bönbok i Berlin (Geete 1907−09) dog hon 23 mars. Vid hennes begravning skall jordfästningen ha förrättats av Nicolaus Hermanni inför en stor mängd av folk. Konung Albrekt representerades av sin sannolikt ännu minderårige son Erik (bd 14), o ärkebiskopar, biskopar o abbotar hade infunnit sig även från de andra nordiska länderna.

Av Ulf Birgerssons biografi framgår, att K var lång till växten. Talrika målade eller skulpterade bilder av henne finns på olika håll i Sverige, Finland o Norge (Lunden i Credo 50, s 76 f) men torde liksom de medeltida bildtrycken av henne (Gollijn 15 — 18) vara för sent tillkomna för att ha porträttvärde.

Tillkomsten av Ulf Birgerssons biografi över K 1426 eller 1427 tyder på att intresset för henne var starkt i Vadstena, o munken Johannes Benekini, som var verksam där från 1416 o dog 1461, skrev ett rimofficium till hennes ära (tr av Klemming, Additamenta). Frågan om hennes kanonisering tycks emellertid ej ha blivit aktuell förrän efter de stora reformkonsiliernas slut. Ett brev av år 1464 från västeråsbiskopen Birger Månsson (bd 4) till Vadstena kloster visar, att denne under sin vistelse i Rom 1463 haft saken i åtanke men måst resignera i brist på pengar och tid (Schröder). 1469 gav biskop Henrik Tidemansson (bd 18) i Linköping fyra präster i uppdrag att uppteckna berättelser om underverk av K. 1471 bad Vadstena kloster den nyblivne ärkebiskopen Jakob Ulfsson att bland biskoparna verka för hennes kanonisering, o på konsiliet i Arboga 1474 skrev de församlade biskoparna om denna sak till påven, som tillsatte en undersökningskommission. Denna remitterade frågan till den sv kyrkan, som 1475−77 gjorde en undersökning, omfattande 200 vittnesmål (utg 42− 46; se nedan; faksimileutg av I Collijn 43), o 1480 trycktes i Rom ett sammandrag av dessa processhandlingar (Collijn 33). 1479 hade det sv riksrådet utfärdat en rekommendationsskrivelse om allmän insamling för de kostsamma underhandlingarna i Rom, o 1482 gav påven de nordiska rikenas befolkning tillstånd att anropa K. Ulf Birgerssons biografi o 1469 års kommissions officiella berättelse om hennes underverk publicerades — troligen 1487 — av den i Sthlm verksamme tyske boktryckaren Bartholomeus Ghotan (fotolitografisk faksimileuppl i 75 ex av G E Klemming 1869). 1488 utvidgade påven K-kultens giltighet till att omfatta samtliga birgittinkloster — alltså även utanför Norden —, o ett långt ben av henne fanns länge i det engelska birgittinklostret Syon (Fogelklou). Samtidigt påbjöds skrinläggning av hennes kvarlevor i Vadstena. 1−3 aug 1489 ägde skrinläggningsfesten rum där i närvaro av riksföreståndaren Sten Sture d ä o riksrådet, varvid hennes ben placerades i det skrin, i vilket moderns legat före tillkomsten av dennas silverskrin 1412 (Lindblom 63); i det 1496 tryckta Uppsalabreviariet o i almanackan bär 2 aug namnet Katarina eller Karin. Någon formlig kanonisering av K kom aldrig till stånd, men ännu sommaren 1520 återvände sedermera generalkonfessorn Petrus Ingemari från Rom till Vadstena med ett gynnsamt påvebrev i detta ärende enligt Vadstenadiariet.

Samma källa uppger, att en Johannes Menss 1513 påbörjade ett fint arbete i silver för K:s relikskrin, men att han föga arbetade o hemligen avvek. Ett avlatsbrev av ärkebiskopen i Trondheim från 1517 vittnar om att insamling då pågick till hennes skrin. Av Vadstenadiariet framgår, att Gustav 118 febr 1524 av Vadstena kloster utpressade fem sidoplåtar av silver, som var gjorda för K:s skrin, och genom brev från honom o biskoparna till dess abbedissa 5 resp 6 mars s å ombads hon att till rikets utgifter lämna det silver klostret hade kvar o var ämnat för detta skrin. Ett särskilt relikkärl av bergkristall med fattning o beslag av guld o silver, vari K:s haka förvarades, försåldes av klostret 1540. I den inventarieförteckning som hertig Karl lät upprätta vid klostrets upplösning 1595 namnes hennes skrin, beslaget med förgyllt silver. K:s ben togs då enligt Messenius ur skrinet o gömdes undan av nunnorna, men dessa tvangs av hertigen att utlämna dem. Skrinet fördes 1598 av Sigismund till Polen o har identifierats (Lindblom 63) med ett där 1656 av svenskarna som krigsbyte taget relikskrin. Detta placerades 1772 i Vadstena stadskyrka som förvaringsplats för K:s och Birgittas ben o flyttades vid denna kyrkas rivning 1829 till klosterkyrkan, där det fortfarande finns. En ännu bevarad inskription ECK på en kalkstenshäll har mindre sannolikt tolkats som "Ecce Gripta Katerine" (se här K:s gravkammare), o hällen har identifierats med stenen över den grav, i vilken K:s ben enligt kanonisationsprocessen legat 1388−1489 (Kjellberg).

Skönlitterärt har K behandlats av bl a V v Heidenstam, Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901) o K Thelander i serien En roman om Katarina av Vadstena (Ingen orm skall skada mig, 1960; Av jordens mull, 1961; Helgonprocess, 1963).