Olof N S Hermelin

1 Hermelin (före 1678 Skragge), Olof Nilsson, dp 31 jan 1658 i Filipstad, d 28 juni 1709 vid Poltava eller i fångenskap därefter. Föräldrar: borgmästaren Nils Månsson o Karin Andersdtr. Inskr vid UU 12 sept 77, informator hos Gustav Otto Stenbock 80–84, prof i vältalighet o poesi i Dorpat 87, prof i juridik där 9 juli 95, k sekr o k historiograf 2 mars 99, sekr i k kansliets tyska exp 11 sept 01, adl 15 nov 02, kansliråd o statssekr 9 okt 05.

G 1) 9 juni 89 i Sthlm (Jak) m Helena Brehm, d 22 febr 98 i Sthlm, dtr till kamreraren Jonas B, adl Brehmsköld, o Barbara Wagner; 2) 6 febr 00 m Margareta Åkerhielm, f 14 april 77 i Nijmegen, d 18 maj 17 i Sthlm (Klara) o förut g m prof, k sekr Elias Obrecht, dtr till statssekr Samuel Månsson Agriconius, adl Å, o Catharina Mollsdorff.

H var rikt begåvad och i besittning av en gränslös ärelystnad och kunskapstörst. Efter att ha bevistat Karlstads skola begav han sig till universitetet i Uppsala. Där hade Olaus Rudbeck under sina händer Atlantican, vari han sökte visa, att Sverige var den europeiska kulturens urhem. Rudbecks förkunnelse gav näring åt H:s patriotism och åt hans tro på ett storsvenskt välde. H besatt en lysande formell talang och visade en lycklig fallenhet för den latinska versen redan under skolgången. Nu förvärvade han en god grund i de viktigare antika och moderna språken. Han studerade historia och juridik, och han fattade ett livligt intresse för naturrätten, främst Hugo Grotius och Samuel Pufendorfs nya tankar. Petrus Lagerlöf, den framstående språkmannen, blev en av hans bästa vänner. En annan vän till honom var Johan Bilberg, den cartesianska filosofins förkämpe vid universitetet. Gunno Eurelius Dahlstierna, skalden, var sedan åren i Karlstad hans förtrogne, och nu stiftade han bekantskap med flera pionjärer på språkvårdens område, bland dem Samuel Columbus och Petrus Brask. Han greps av tanken att berika och rena det sv språket samt åt Sverige skänka en nationell litteratur som svarade mot dess storhet.

H finansierade sina akademiska studier och en peregrination i Västeuropa genom att tjäna som informator för Magnus Stenbock. Under vistelsen i det stenbockska huset vann han den unge grevens morbror rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies bevågenhet. Hans framtid skulle otvivelaktigt ha varit säkerställd, om ej denne store mecenat och vän av lärdom mist det mesta av sitt inflytande på högsta ort under 1680-talet. H siktade på en karriär i k kansliet. I andra hand hoppades han på en professur. Hans ideal var den förfinade och högt bildade Erik Lindschöld, vilken utövade ett stort inflytande i kansliet vid denna tid. H:s bemödanden att vinna ett anständigt levebröd kröntes med framgång men först efter många besvikelser, och framgången var inte fullständig. Han fick en professur, dock ej som han hade hoppats i Uppsala utan i Dorpat.

H föresatte sig att göra Dorpat till en plantskola för sv bildning och sv tänkande men stötte på stora svårigheter. Det avgörande hindret var den tyskbaltiska adelns opposition mot Karl XI:s godspolitik. H fann sina ansträngningar fåfänga och återvände till det egentliga Sverige 1698. Petrus Lagerlöf anförtrodde nu åt honom fortsättandet av den oavslutade texten till Suecia antiqua et hodierna, Erik Dahlberghs märkliga bildverk. 1699 blev han med hjälp av sin blivande svärfar Samuel Åkerhielm rikshistoriograf efter Lagerlöf.

H ville göra något stort av Sueciatexten, ett monumentalverk till Sveriges ära, och han gick till verket med stor noggrannhet. Men innan han ännu nått några nämnvärda resultat, utbröt Stora nordiska kriget. Det förde med sig andra mera brådskande göromål. Hans penna engagerades mot tsar Peter av Ryssland och August II av Sachsen-Polen. Hans uppgift var att hävda de sv vapnens rätt. Ehuru han tvangs arbeta anonymt under trycket av en hård och bitter kritik för förmodad försummelse av Suecian från Dahlberghs och arkivsekreteraren S Leijonmarcks sida, nådde han beundransvärda resultat. Med en serie av skrifter, utmärkta av formell elegans, klar logik och bitande sarkasm, firade han stora triumfer i det hänsynslösa propagandakriget. Hans belöning blev en sekreterartjänst i Karl XII:s kansli med placering i fältkansliet, vilket stod under ledning av greve Carl Piper. Han anlände till högkvarteret 1 mars 1702 och blev nu den unge krigarkonungens propagandaminister, orator, latinske sekreterare och expert på östeuropeiska frågor.

H:s utrikespolitiska åsikter skilde sig skarpt från konungens. Efter slaget vid Düna 1701 hade han önskat en omedelbar väpnad uppgörelse med Ryssland. Under de långa år den polska kampanjen varade vidhöll han denna sin grundsyn. Han var ingen vän av det polska fälttåget, och från det ögonblick det inleddes pläderade han för dess snara avslutande. När det snart blev uppenbart, att det ej skulle bli möjligt att snabbt förverkliga Karl XII:s främsta mål i Polen, konung Augusts detronisation, rekommenderade han en fredlig uppgörelse med denne furste. Emellertid tvingades han slutligen att acceptera kungens avsättningskrav såsom en mer eller mindre oföränderlig faktor i den polska politiska ekvationen. Härefter arbetade han entusiastiskt för kardinal Mikael Radziejowskijs olika förslag till lösningar, och han välkomnade med stor tillfredsställelse den prosvenska storpolska konfederationen. Helst av allt skulle han ha velat se en enhällig avsättning av konung August, följd av ett obestritt nyval. Detta visade sig emellertid omöjligt att uppnå, och nu gjorde han sitt yttersta för att dra in Preussen i den väldiga östeuropeiska kraftmätningen. Han gick så långt, att han förordade stora offer på det hjälplösa Polens bekostnad för att säkra preussisk hjälp. Preussarna skulle vidmakthålla ordning i Polen och hålla det sv partiet där under armarna under den planerade expeditionen mot Ryssland. Förhoppningarna om en preussisk allians förflyktigades emellertid. I denna situation återstod för H intet annat än att arbeta för den polsk-svenska fredsuppgörelse som omsider kom till stånd i nov 1705.

H:s politiska idéer under de första krigsåren grundade sig på en fast förvissning om de diplomatiska medlens överlägsenhet över de militära. Han såg med skepsis på allt spelande med krigets tärningar, och de mer aktivistiska av generalerna betraktade han som farliga fiender. Hans polska politik präglades av moderation; han förordade en försoningens politik gentemot konung August, och han talade för ett mjukt och förmedlande uppträdande gentemot polackerna. Karl X Gustavs polska fälttåg var för honom ett vältaligt argument mot en de ogarderade utspelens politik.

Efter Karl XII:s intåg i Sachsen blev H mer kongenial med sin herres politik. I likhet med konungen själv och Piper ansåg han det nödvändigt, att Stanislaus Leszczynskis nygrundade välde i Polen och därmed den sv huvudarméns förbindelselinjer säkerställdes genom politiska allianser, innan det som man hoppades avgörande slaget riktades mot Ryssland. Till den ändan förordade han en flexibel politik gentemot de båda besegrade furstarna August II och Fredrik IV av Danmark samt började ånyo verka för tanken på en allians med Preussen. Han önskade — även för mer avlägsna syften — vinna de protestantiska makterna i Tyskland för stöd åt Sverige. Han hoppades, att Karl XII efter seger över tsar Peter skulle återvända till Centraleuropa för att med H som sin främste rådgivare bjuda fred åt de om det spanska arvet kämpande makterna. Det vill synas som om han ansett, att lönen för en sådan mediation borde bli en sv dominans i Tyskland. Han torde ha lekt med tanken på en fullföljd av Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas tyska politik. En förutsättning för att dessa luftiga planer skulle kunna realiseras var, att Frankrike, som var hårt ansatt 1707, fick andrum och kunde hålla ut, tills de sv vapnen fullbordat sitt verk i öster. Karl XII stödde Ludvig XIV:s sak genom att dröja oväntat länge i Sachsen 1706–07 och genom sitt hotfulla uppträdande mot kejsaren. Naturligt nog såg H detta med tillfredsställelse.

Den sv diplomatin förmådde ej bygga upp något tillförlitligt allianssystem under den sachsiska eran. Karl XII och Piper förlitade sig emellertid på hertigens av Marlborough förespeglingar, att England och Holland skulle garantera freden med August II. H var mera skeptisk. Han insåg — och hade länge insett — att Sveriges aspirationer i öster var oförenliga med sjömaktemas intressen. När Karl XII anträdde sitt fälttåg mot Ryssland, rådde honom H att lämna bakom sig väpnade styrkor starka nog att hålla modet uppe hos Frankrike, att vidmakthålla rådande fredliga disposition hos August II och Danmark och att hålla Stanislaus vid makten i Polen. Karl XII lyssnade ej till detta råd. I Sachsen synes H ha hört till dem som talade för ett väldigt samordnat angrepp på flera fronter mot Rysslands hjärta. Men när det under Karl XII:s vistelse i Litauen vintern 1708 blev uppenbart, att sjömaktema inte skulle komma att garantera den polska freden, och Stanislaus välde började störta samman över de sv förbindelselinjerna, förordade han mer begränsade militära mål — i första hand Polens pacificering. Han uppbådade general Adam Ludvig Lewenhaupt till stöd för sin mening. Karl XII lyssnade emellertid ej heller nu utan begynte marschen mot Poltava.

Även om H i fältkansliet huvudsakligen ägnade sig åt utrikes ärenden, tappade han aldrig intresset för de inrikespolitiska frågorna. Han fungerade som Karl XII:s kyrko-och undervisningsminister, och såsom sådan strävade han att kvalitativt förbättra lärarkåren vid rikets universitet. Han närde stora planer på renande och modernisering av det sv språket, och hans dröm var att få fullborda Sueciatexten. Tillsammans med den fanatiske superintendenten i Pommern Johann Friedrich Mayer genomdrev han hårda tvångsbestämmelser mot pietismen, vari han såg ett hot mot den inre ordningen och stabiliteten i det sv kungariket. Det är karakteristiskt, att hans största personliga insats inom utrikespolitikens område ägde rum på det religionspolitiska planet — han stod bakom Karl XII:s aktion 1707 till förmån för protestanterna i Schlesien.

H försvann under mystiska omständigheter vid Poltava, i den stund då Sveriges stormaktsställning störtade samman. Det är en märklig tillfällighet — eller om man så vill ett prov på händelsernas egen logik — att hans karriär slutade på detta sätt. Han tillhörde med hela sin personlighet den sv stormaktstiden.