G Emanuel Geijerstam, af

4 af Geijerstam, Gustaf Emanuel, bror till G 2 o G 3, f 10 aug 1867 på Haddebo, Svennevad (Ör), d 14 maj 1928 i Gbg (Vasa). Mogenhetsex vid Kalmar h a l 8 juni 85, inskr vid LU 15 sept s å, med fil ex 2 april 87, MK 30 maj 92, ML 31 maj 97, leg läk 11 juni s å, praktiserande läk i Gbg från 98.

G 18 nov 99 i Lund m praktiserande läkaren ML Gärda Lidforss, f 11 dec 71 där, d 29 nov 47 i Gbg (Vasa), dtr till prof Volter Edvard L o Anne Marie Swartling.

Under studieåren i Lund tillhörde Emanuel af G kotteriet kring »De unge gubbarne» (D U G) och »Tuakretsen». Han var vän och blev senare svåger med Bengt Lidforss. Efter sin examen slog han sig ned som psykoterapeut i Gbg. Sannolikt hos Otto Wetterstrand hade han lärt hypnos, en metod han flitigt brukade. Sigmund Freuds psykoanalytiska skola medförde en revolution inom neurosläran. G satte Freud högt som forskare men var till en början kritisk mot hans läror. Efter ett besök i Zürich började G själv använda psykoanalys, närmast i den form den mötte hos C G Jung, Herbert Silberer (Wien) och norrmannen Johannes Strömme (»min lärare»). Strömme å sin sida angav, att han lärt av G. Mot Poul Bjerre var G kritisk.

G förde den analoga psykoanalysens talan. Denna skola tolkade iakttagelserna vid analysen friare än vad Freud tillät, bl a opponerade man mot Freuds ensidiga sexualtolkning. Man ansåg, att sexualdriften endast var en del av människans drift att arbeta och vara verksam. Man tillskrev det undermedvetna uppbyggande krafter och lade vikt vid detta moment vid behandlingen (psykosyntes). G:s uppfattning av psykoanalysen var självständig och hans egen; den blev en tro men inte en religion.

G:s många skrifter vänder sig uteslutande till fackmännen. I dem framträder han som en djuplodande forskare, som brottas med problemen inom ett vanskligt och oplöjt idéområde. Han »stred sig fram» till sina uppfattningar och vek inte från sin tillkämpade övertygelse. Hans ärliga strävan var att empiriskt pröva hypnos och psykoanalys och att skaffa psykoterapin en erkänd plats inom medicinsk vetenskap. G var övertygad om att den grund han byggde på var vetenskapligt och praktiskt bärande. Den ortodoxt naturvetenskapliga synen på människan var enligt honom alltför mekanisk och ensidig.

G insåg det ofantliga behovet av bättre vård för de nervöst sjuka och ansåg, att samhället skulle engagera sig för denna viktiga uppgift. Även om kollegerna inte kunde följa hans teorier, hade de förtroende för hans person och för hans praktiskt-terapeutiska förmåga. Som mål i arbetet såg han att hjälpa de sjuka till levnadsmod och arbetsglädje. Personligen var G en allvarets man med en ideell, blygsam och anspråkslös läggning. Han var en frisinnad och fördomsfri människovän. Musiken var hans andra liv; viola och violin var hans instrument och kvartettspel av klassiskt märke hans vila och vederkvickelse.