Gustaf Geijerstam, af

2 af Geijerstam, Gustaf, sonsons sonson till G 1, f 5 jan 1858 på Jönsarbo, Hed (Vm), d 6 mars 1909 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: seminarierektorn Johan Gustaf (Gösta) af G o Alma Augusta Catharina Möller. Mogenhetsex i Falun 77, inskr vid UU 14 sept s å, FK där 24 maj 79, medarb i Aftonbladet 84–86, litteratör vid S teatern i Sthlm 88–90, ekon: förvaltare o litteratör vid St teatern i Gbg 90–91, med-arb i DN 91–93, litterär chef i C & E Gernandts förlagsab i Sthlm 97–02. – Författare.

G 1) 31 maj 85 i Sthlm (Jak o Joh) m Sofia Eugenia Hortence Valenkamph, f 26 juli 64 i Björneborg, d 3 maj 00 i Nacka, dtr till fabriksidkaren Carl Tomas V o Sofia Ulrika Svensson; 2) 26 jan 02 i Nacka m Maria Ulrika Clementina Biörck, f 6 mars 73 i Sorunda (Sth), d 2 juni 34 i Sthlm (Engelbr), dtr till lantbrukaren Per Wilhelm B o Ulrika Heliana Hvalström.

Uppväxt i bruksmiljö i Närke under lyckliga och harmoniska förhållanden tillbringade G sedan fadern övergått till lärarverksamhet sina skolår i Linköping och Falun. G:s tidiga inriktning på litterär verksamhet dokumenteras av hans insatser i respektive litterära gymnasieföreningar, och liksom många av sina generationskamrater utformade han till en början sin livsåskådning under intryck av dels det Ibsen-Brandska helhetskravet, dels Viktor Rydbergs humanistiskt-liberala religiositet.

Fylld av en idealistisk tro på personlighetens rätt att fritt utvecklas i sitt sanningssökande mötte G hösten 1877 i Uppsala en akademisk värld, till stor del präglad av en snävt bunden auktoritetstro. Reaktionen ledde för hans del till ett avståndstagande från kristendomen, vilket också betydde en brytning med familjen. Ett avbrott i studierna 1880 för att vara informator i en adlig familj öppnade hans ögon för tidens stora sociala problem. När han återvände till Uppsala 1882, hade han slagit alla tankar på en eventuell ämbetsmannakarriär ur hågen; han ville bli en fri litteratör. Detta år tillkom studentföreningen Verdandi, där G var en av de tjugofem stiftarna. Under vt 1883 lämnade han Uppsala för alltid.

Sin litterära debut gjorde G med novellsamlingen Gråkallt (1882), som av samtida meningsfränder uppskattades för den ärlighet och oräddhet med vilken han tog ställning i tidens stora skiljande frågor på de religiösa, moraliska och sociala områdena. Trots att tankarna utformats under märkbart beroende av Kierkegaard, Ibsen, Strindberg, Schandorph, Elster och Kielland tyckte man sig i författaren skönja en »personlighet, tankeklar och känslovarm» (Ola Hansson).

I Strömoln (1883) fortsatte G i novellform sitt angrepp på samhällets hyckleri och konventionalism, men tonen är här mer raljant och ironisk och som helhet är samlingen mindre betydande än debutboken. »Ty jag har ej som till den i åratal sparat ihop vad som tryckt och tyngt mig», säger G själv (odat brev 1883). Vänsterkritiken fann motivbehandlingen mindre engagerande än i Gråkallt, stilen och kompositionen journalistiskt vårdslös, och den konservativa kritiken, som till en del accepterat Gråkallt, fann Strömoln frånstötande i sin hänsynslösa verklighetsskildring.

Georg Brandes, som tagit del av dessa G:s arbeten, fann dem begåvade men uppmanade G att söka sig motiv som krävde större konstnärligt arbete och framkastade som förslag vad han kallade den sv landsortsuniversitetsmiljön. G följde till en del råden i sina härpå följande två böcker, Fattigt folk (1884) och Erik Grane (1885).

I en samling litteraturstudier, Ur samtiden, publicerade 1883, redovisade G sitt estetiska tänkande. Närmast influerad av Herman Bang anslöt han sig till den riktning bland decenniets författare som mer fordrade realism än tendens av litteraturen. Zolas naturalism och de stora ryssarnas realism blev hans ledstjärnor mer än de nordiska genombrottsförfattarnas idédebatt. Litteraturen skulle bygga på och vara en hyllning till livet, ej till teorierna. Kallelsetanken borde leda till vördnad för arbetet, oavsett på vilken plats i samhället man fann det, och kanske särskilt när det utfördes under omständigheter som var »gråkalla». Som god Zola-lärjunge tillbringade G sommaren 1883 ensam i en fiskarfamilj i Sthlms skärgård och sökte genom att dela dessa människors liv förstå det väsentliga däri. Resultatet av studierna blev berättelserna i Fattigt folk. I samlingen ingår också några brottmålsnoveller från Öland, även de med autentisk bakgrund, bl a novellen Förbrytarblod, av många bedömd som G:s bästa och förebådande hans senare Dostojevskij-inspirerade studier i brottspsykologi. När G senare såg tillbaka på sitt författarskap, sade han om denna tid, att han funnit att lösandet av samhällsproblem inte var hans sak. Han ville »utan bitankar skildra människor för deras egen skull» (När vi började, s 128, 129). I själva verket slog G genom Fattigt folk in på en genre, där han enligt både samtid och eftervärld lyckades bäst, nämligen en folklivsskildring, som byggde på verklighetsstudier och psykologisk analys.

Emellertid skulle G i sitt författarskap dessförinnan återvända till universitetsmiljön i och med romanen om Erik Grane. Med bokens hjälte som språkrör ville G, själv med ungdomens konflikter bakom sig och räddad in i ett lyckligt äktenskap, visa hur han kommit till rätta med sturm- och drangtidens klyfta mellan ideal och verklighet och nått fram till en i vardagslivet hållbar attityd: att finna livsglädje i sin dagliga gärning och i relationen till medmänniskorna. Boken innebär alltså ett avståndstagande från den ibsenska hyperidealismen med dess åtföljande asketism till förmån för ett accepterande av en relativistisk, livsbejakande etik. Att vara åttitalist betydde för G i och med denna bok att känna livsglädje i dagligt arbete och kärlek och att – om än motvilligt – försona sig med samhället. I fråga om äktenskapsdebatten medförde detta, att G låter Erik Granes äktenskap uppfattas som ett »sant» äktenskap, trots att det enligt sedlighetsivrarna inte kunde uppfattas som ett »rent» äktenskap enligt den Björnsonska idealistiska »hanske»-moralen. Beroendet på denna punkt av Giftas I är otvetydigt. Förmodligen hade G känt det som ett stöd att ha Strindbergs syn på kvinnan och äktenskapet bakom sig, när han skildrade romanhjältens lyckliga äktenskap – en skildring som enligt G:s biograf Melker Johnsson bör uppfattas starkt självbiografiskt.

Erik Grane blev en av åttitalets mest omdiskuterade böcker och på sätt och vis en vattendelare i G:s egen produktion. Den konservativa kritiken upprördes över författarens sätt att behandla universitetskulturen, medan kritiker som Georg Brandes ansåg att en svaghet i romanen var ett bristande samband mellan tolkningen av huvudpersonens utveckling och skildringen av den andliga brytningen i Uppsala. Hos Ellen Key och Sophie Adlersparre och den riktning inom kvinnorörelsen de representerade väckte äktenskapsskildringen ovilja och avsky; en sådan bok kunde inte anses sedlighetsfrämjande. Men de flesta av genombrottsgenerationens författare hälsade boken med glädje; den blev enligt Herman Bang »själva det unga Sveriges roman».

I Pastor Hallin (1887) återknöt G till ett av problemen i Erik Grane, konflikten mellan sanningskravet och den officiella kristendomen. Boken, en prästsatir, tillkom enligt G mer av tvånget att över huvud vara med i bokfloden än av inre inspiration. I sitt beroende, idémässigt av Kierkegaard och litterärt av Kielland, gör den ett relativt osjälvständigt intryck och lider också av en viss bristande balans i kompositionen.

Till bilden av G:s verksamhet under åttitalet hör i hög grad hans journalistiska och organisatoriska insatser inom den grupp unga författare som brukar benämnas Unga Sverige. Behovet av en sammanslutning bland de unga radikalerna framför allt för att skapa ett publicistiskt organ för att bekämpa det konservativa Sverige uppfattades kanske starkare av G än av någon annan. I arbetet att skapa en organisation mötte han dock svårigheter som blev oöverstigliga, beroende på att den tilltänkta gruppens medlemmar visade sig representera tämligen skilda åskådningar i avgörande sociala och litterära frågor. Det största problemet för G erbjöd Strindberg, som han i längden hoppades få räkna in i gruppen. G:s största framgång var när han lyckades samla Unga Sverige till ett upprop med anledning av åtalet mot Strindberg för Giftas I, och kanske upplevde han aldrig så starkt känslan av solidaritet och kamratskap som under Giftasåtalets dagar. Någon tidning som språkrör för sina idéer lyckades man dock inte förvärva; G fick inskränka planerna till en revy, som utgavs 1885 och 1886 och där man bland medarbetarna förutom G själv finner bl a Oscar Levertin, Hellen Lindgren, Bernhard Meyer, Georg Nordensvan, Pehr Staaff, Anne Charlotte Edgren-Leffler och Ellen Key. För G:s personliga del betydde arbetet i Unga Sverige också vidgade och fördjupade kontakter med de nordiska författarna och kritikerna.

Engagemanget för Giftas I och äktenskapssynen i Erik Grane gjorde att den konservativa sidan identifierade G:s åsikter med Strindbergs även i Giftas II, därigenom tvingande in G i en position, som krävde en öppen deklaration. G gjorde denna i en uppmärksammad broschyr, Hvad vill lektor Personne? (1887), där han ärligt och övertygande men kanske något övertydligt sökte klarlägga, att Giftas I fortfarande hade hans varma sympati men att Giftas II på flera punkter väckte hans indignation och avsky. Tillfällig brytning med Strindberg och delade meningar inom Unga Sverige gör att man fr o m 1887 inte längre kan tala om en åttitalsgrupp. Mot slutet av decenniet kände sig G tämligen ensam. Han fann att de idéer han kämpat för nu ansågs föråldrade; vän efter vän tog avstånd från dem, och själv tvingades han till en omprövning. De närmaste åren skrev han i mycket av tvång att försörja sig och sin familj.

Att G fortfarande dock kunde arbeta efter sina gamla ledstjärnor och hade material kvar från sina naturalistiska studier visar de samlingar folklivsskildringar han nu publicerade, Fattigt folk, 2 (1889) och Kronofogdens berättelser (1890). Som Melker Johnsson visat, torde flera av de nu publicerade novellerna förelegat tidigare – materialet samlade G under resor om somrarna – och såväl i fråga om teknik som stil utgör de en direkt fortsättning på Fattigt folk, 1. Gemensamt för dem är att G efter mönster från de franska naturalisterna velat skildra fattigdomens psykologi, därigenom markerande ett avstånd till äldre sv, idealiserad folklivsskildring. En grupp för sig utgör berättelser med kriminella motiv. Inspirerad av Zola – främst av dennes Thérése Raquin – skildrar han hur en primitiv människa styrs av sina drifter och inför ett motstånd reagerar brutalt och våldsamt. Så är fallet i novellen Förbrytare, senare dramatiserad. Inspirerad av Dostojevskij, främst Raskolnikov – recenserad av G redan 1883 – sökte han förstå brottslingens psykologi; gränsen mellan själssjukdom och brottslighet är flytande, och brottslingen måste behandlas som en sjuk människa i behov av kärlek och omvårdnad.

När G under nittitalet skönlitterärt slog in på andra vägar, ställde han sina kunskaper på dessa områden i den socialvetenskapliga forskningens tjänst. På uppdrag av Lorénska stiftelsen gjorde han 1893–97 fältstudier, publicerade som Anteckningar om arbetarförhållanden i Sthlm och Anteckningar rörande fabriksarbetarnes ställning i Marks härad. I linje med G:s intresse för skildringar ur folkets liv ligger också hans upptäckt av Pelle Molin, vars produktion på hans föranstaltande utgavs 1897 under titeln Ådalens poesi.

Nittitalet kunde inte stimulera G till litterär förnyelse, och därmed följde också att den estetiska kvaliteten på det han skrev sjönk påfallande. Den livstro han byggt på hade egentligen haft sin grund i övertygelsen att arbetet skulle leda till ökad lycka för individ och samhälle. Även litteraturen skulle göra nytta. Detta stämde inte med det heidenstamska programmet. G:s personliga situation talade inte heller för hans teoriers riktighet. Han hade ständiga penningbekymmer och harmonin i hans hemliv var bruten, framför allt genom hustruns sjukdom. Men G – den kanske trognaste åttitalisten – uppfattade inte ett accepterande av de nya idéerna som en utveckling utan som ett nederlag. När inte verkligheten stämde, sökte han sig till det mystiska och irrationella. I romanen Medusas hufvud (1895) skapade G åter en åttitalshjälte, som denna gång i sin oförmåga att finna en kompromiss mellan ideal och verklighet begår självmord. Bakom huvudpersonens gestalt skymtade samtiden Ernst Josephson. I kampen för tillvaron går alltså den »starke» under, medan den som förstår att anpassa sig överlever. Det är en mycket desillusionerad författare som står bakom detta arbete. Med Medusas hufvud upphörde också G:s produktion att ha betydelse för den litterära utvecklingen.

Men G måste fortsätta att skriva, och när han väl accepterat sin nya situation blev han en andrarangsförfattare med växande upplagor. Hans utan jämförelse största bokhandelsframgång blev Boken om Lille-bror (1900), skriven sedan han förlorat sin yngste son. Levertin, som i egenskap av recensent i Sv Dagbladet följde ungdomsvännens produktion, beklagade, att G försummade den konstnärliga formen, men, säger han vid ett tillfälle, om man hos G ej finner »något av denna konstens luft, som vidgar lungan», finns dock däri »en rättrådighetens poesi, vilkens inspirationskälla är den flammande sanningen». En annan gång uttalade han sin glädje över att G:s böcker med »deras vackra, djupa livsvördnad» spreds i de breda lagren.

År 1897 blev G litterär rådgivare hos det ombildade Gernandts förlag; detta betydde dels en säkrare ekonomisk position för honom själv, dels återknöt han en nära förbindelse med den nu hemvändande Strindberg, vars förläggare Gernandts blev under några år. »Det finns nu endast Strindberg, och Geijerstam är hans profet – och förläggare», skrev Per Hallström till Georg Brandes (23/11 1899). G kände sig åter i de litterära händelsernas centrum, och enligt K O Bonnier gladde han sig åt att 1908 få fira sin halvsekelsdag med en författarfest i vänners lag, han som själv så många gånger ordnat fester för författarkolleger. Jubileet skulle också enligt G:s planer celebreras med folkupplagor av hans bästa verk. Så blev dock ej fallet. 1907 kom Strindbergs Svarta fanor ut med ett nidporträtt av G som torde sakna motsvarighet i fråga om genial infamitet.

Kärlek och vänskap spelade en mycket stor roll i G:s liv. Han fick uppleva ett äktenskap, där makarna i rik gemenskap upplevde lyckan i arbete, barn och umgänge med vänner. Men detta äktenskap slutade i tragik. När makarnas yngste son dött 1898, ville och orkade hustrun, som i åratal kämpat med ett svårt lidande, inte leva längre. Om sin kamp för att behålla hustrun i livet och sin fruktan för ensamheten berättade G redan i novellen Livets missförstånd.

G var också sina vänners vän. Han kände naturlig samhörighet med den krets av unga författare och konstnärer som arbetade för samma mål som han själv, och i flera fall blev ungdomsvänskapen en vänskap för livet. Att vännerna också varmt uppskattade G omvittnas av korrespondensen mellan honom och t ex Levertin, Ernst Ahlgren, Per Hallström, Georg Brandes och Jonas Lie. Det starkaste vänskapsbandet tycks dock G ha velat fästa vid Strindberg, som han beundrade på gränsen till dyrkan. Denna vänskap kom att innebära slitningar, som slutligen nästan helt bröt ner honom.

G beskrives av sina vänner som gladlynt och jovalisk, Levertin talar om temperamentets sundhet och bredd. Men han var samtidigt osäker på sig själv och ytterst känslig för andras omdömen. Han hörde till de människor som aktiveras i samvaro med andra, men i hans läggning fanns också en stundom påfallande egocentricitet.

Ett uttalande om orsakerna till den egendomliga utvecklingen av Strindbergs attityd till G kan endast bli en hypotes. Man kan lägga märke till att vid några av de mest uppslitande och smärtsamma tillfällena i Strindbergs liv hade G funnits vid hans sida; så var fallet vid Giftasåtalet och vid skilsmässoprocessen med Siri v Essen. G fanns också till hands som vän i bakgrunden under förbindelsen med Harriet Bosse. För Strindberg kan G:s ibland helt säkert beställsamma vänskapsattityd vara förbunden med det han helst av allt ville glömma i livet. Till detta kom att Strindberg, givetvis helt ogrundat, efter det gernandtska förlagets konkurs ansåg, att G bestulit honom på hans arvoden, liksom han ansåg, att G tidigare – skärgårdssommaren 1883 – bestulit honom litterärt. Han »dödar» G genom att låta honom ta gestalt av Lille Zachris i Svarta Fanor. I själva verket fick Zachris-gestalten med sin anknytning till besläktade fenomen i världslitteraturen sådana proportioner att för eftervärlden sambandet med G blir av underordnat intresse. Så var ej fallet för samtiden och minst av allt för G själv; enligt K O Bonnier hämtade han sig aldrig från chocken.