Johan Tobias Geisler

Geisler, Johan Tobias, f 20, dp 23 febr 1683 i Sthlm (Ty), d 29 maj 1729 i Falun. Föräldrar: handlanden o bruksdirektorn Christian G o Barbara Lawe. Inskr vid UU 18 mars 98, guvernementssekr i Bremen 09, auskultant i bergskoll 24 nov 11, stipendiat i mekaniken 19 okt 13, undermarkscheider 27 mars 14, markscheider 8 nov s å.

G 23 febr 1716 i Falun m Emerentia Sohlberg, f 4 mars 1697 där, d 20 nov 1727 där, dtr till konststatsinspektoren Erik S o Brita Catharina Lybecker.

Redan innan G inskrevs vid Uppsala universitet femton år gammal, hade han ett par år vistats där och bedrivit övningar i mekaniken för Olof Rudbeck, som lät tilldela honom ett stipendium för mekaniska studier. G ägnade sig under studentåren även åt musik, porträttmåleri, kroppsliga exercitier och svarvarkonsten och uppges dessutom ha hjälpt Rudbeck att ordna hans herbarium. Sedan han, tydligen 1706, lämnat Uppsala, tycks han ha tvekat om sin levnadsbana, tjänade en tid som informator och därefter som guvernementssekreterare i Bremen.

Efter hemkomsten inträdde G i bergskollegium, där han gjorde sin karriär och 1714 utnämndes till markscheider med säte vid St Kopparberget. Med sina rika tekniska och konstnärliga gåvor blev G en av de främsta gruvmätarna i sv bergshistoria. Han förfärdigade en mängd minutiösa gruvkartor, särskilt över Falu gruva. De är alla utsökt vackra, men praktnumret i G:s produktion är den stora kopparbergskartan 1718, smyckad med ett ståtligt panorama över hela gruvområdet. Inte bara kartritningen utan också markscheideriets teknik bragte G till stor fullkomning. Hans i flera handskrifter bevarade lärobok, De förnemsta styckerna af markschejderiet (1725), studerades länge av markscheiderlärlingarna i vårt land. Han förbättrade instrumentutrustningen, konstruerade sålunda ett nytt matbord och en kvadrant med dioptrar, och undervisade även utländska bergsmän i markscheideriet. Som skicklig mekaniker och byggmästare förestod G dessutom från 1721 sysslan som Bergslagets byggmästare vid garmakeriet i Avesta.

Men G förvärvade också som poet ett inte obetydligt rykte i samtiden och den närmaste eftervärlden. Han tillhörde den karolinska barockens många skrivglada tillfällighetsdiktare, verksam vid bröllop, begravningar och patriotiska evenemang. Hans dikter, av vilka några omtrycktes i Carlesons och Sahlstedts antologier, nämndes med lovord ännu av fru Nordenflycht. Märkliga är de inte, men de vittnar om formell färdighet och en inte obetydlig uppfinningsgåva; annars tenderar de snarare åt det triviala än det svulstiga. Ännu läsvärd är den lilla bagatellen Bästa årstiden till giftermål, medan det långa och livliga poemet om St Kopparberget (1719) äger intresse genom sitt ämne. G översatte också Guarinis herdedrama Il pastor fido. Enligt samstämmiga vittnesbörd efter hans alltför tidiga bortgång var han en ovanligt omtyckt och älskvärd människa; »saktmodigheten», sades det, »hade lika som tagit sitt säte hos honom».