Nicolaus (Nils) Georgii

2 Georgii, Nicolaus (Nils), bror till G 1, f 16 aug 1717 i Sthlm (Ty), d 6 april 1790 där (Klara). Elev vid K ritarakad 34, myntgravör 35–37, vik myntgravör 39–44, medaljör vid ryska hovet 44–46, verksam i Sthlm 46–47, medaljör hos Fredrik II av Preussen 12 juni 48–19 maj 82, bosatt i Sthlm från 82. – FrKA:s GM 38, LFrKA 76.

G 3 nov 54 i Berlin m Maria Schenck, dp 16 dec 20 i Sthlm (Maria), d 8 okt 84 i Sthlm (Klara), dtr till handelsmannen Lars Svensson o Anna Catharina Schenck.

G växte upp i ett bildat hem, där han undervisades bl a i tyska, franska och musik. Vid 15 års ålder sattes han i lära hos den schweiziske medaljkonstnären Johann Carl Hedlinger, som då var gravör vid myntverket i Sthlm. Han fick där lära sig att rita »efter gipser efter runda figurer», modellera och gravera myntstämplar. Vid Hedlingers och hans äldre elev Daniel Fehrmans vistelse i Ryssland fick G ensam gravera myntstämplarna. Hedlingers återkomst till Sthlm blev kortvarig, och från hösten 1739 fram till juni 1744 vikarierade G tillsammans med Fehrman vid myntverket.

Första gången G fick tillfälle att visa sina kunskaper blev i samband med drottning Ulrika Eleonoras begravning 1742. Det gällde då två medaljer och en kastpenning, en beställning som Fehrman på grund av sjukdom ej kunnat fullfölja. Den större medaljens åtsida med Ulrika Eleonora är graverad efter Hedlingers porträtt av drottningen 1734, medan det övriga är G:s verk, utformat i enlighet med rikets råds bestämmelser. Den stora medaljen med dess bild av en solförmörkelse över ett öde landskap fann Hedlinger vara »av bästa invention». Förutom dessa tre skådepenningar gjorde G några ritningar av Ulrika Eleonora på lit de parade, vilka sedan graverades i Paris, men av dessa kopparstick tycks inget ha blivit bevarat.

Dessa förstlingsverk utförde G anonymt, och först 1744 signerar han den jeton som överintendenten Carl Hårleman lät slå vid sin mors död, ett bevis på Hårlemans uppskattning av G:s begåvning vid denna tid. I ett brev till Hedlinger 1743 jämställer han G med Fehrman på tal om Hedlingers efterträdare. Detta år fick G även i uppdrag att göra ett porträtt av den nye arvfursten Adolf Fredrik, som satt modell för honom. Efter detta porträtt fullbordade G sedan medaljstämplarna under sin första tid i Moskva, dit han kallats 1744. Men medan G vistades i Ryssland, ändrade Hårleman inställning och skriver sommaren 1746 till Hedlinger: »Var fågel sjunger efter sitt näbb, men [Fehrmans] näbb är ännu lika mycket över hans gamle kamrat G:s, som Ni själv över honom. Jag vet icke vad det skall bliva av G, om han icke kan få plats i Ryssland.» Vid sin återkomst 1746 blev G snarast utfryst från en karriär i Sverige. Innan han lämnade landet åstadkom han dock en jeton för Vetenskapsakademin med Tröjas palladium och devisen »Quo salvo salva» på åtsidan. Den slogs med anledning av att tronföljaren Adolf Fredrik blev akademins beskyddare 1747. Frånsidan med den strålande femuddiga nordstjärnan inom tre kronor och akademins namn användes senare till ännu några minnespenningar, men akademins beslut att ständigt använda denna frånsida på dylika medaljer frångicks redan vid slutet av århundradet.

G blev mer eller mindre tvingad att söka sig utomlands och verkade i drygt 36 år utanför Sveriges gränser. Men han ville inte bli glömd i sitt fädernesland utan sände från Berlin olika påminnelser om sin existens. I samband med Adolf Fredriks kröning 1751 skickade han t ex stämplar till en medalj, som slogs vid sidan av Fehrmans beställda medaljer. I juni 1771 ansökte G hos K M:t om det genom Hedlingers död lediga arvodet för lärjungars undervisande och medaljers renoverande, men hans ansökan tycks aldrig ha tagits upp till behandling av överintendenten C F Adelcrantz.

Så länge Hedlinger höll sin framstående position i dåtidens medaljkonst, var det svårt för någon annan att kunna hävda sig. Detta hade G fått röna i Ryssland. Hans medalj av Elisabet I, gjord efter levande modell, ratades till förmån för Hedlingers mera eleganta studie av den unga Elisabet Petrovna. Den provmedalj, som G fick göra före anställandet som preussisk medaljör – nämligen medaljen över Fredrik II:s justitiereform 1748 – står nära Hedlingers porträtt av konungen 1747. Men det blev G:s ambition att frigöra sig från denna bild, och året därpå hade han gjort en byst, som godkändes av konungen och sedan användes av G som förebild. Detta antyder G:s arbetssätt. Han tycks ofta först ha gjort en byst av sin modell och efter denna rundskulptur sedan utarbetat medaljen eller medaljongen. I sin självbiografi nämner G, att han utfört flera sådana byster.

I allmänhet förmådde G återge god porträttlikhet. J P Tassaert använde sig av G:s medaljong över fältmarskalken James Keith som förlaga för sin staty på Wilhelmsplatz i Berlin. G räknade Keith som sin mångårige vän och gynnare och hade säkert lagt ned speciell möda på dennes porträtt. Hans framställning av hertig Peter Biron av Kurland ansågs däremot vara »ganz verfehlet» (Bernouilli). Men denna medalj utformade G efter en tillsänd teckning och kan därför inte tadlas för misslyckandet. Inga av G:s byster eller medaljonger tycks emellertid ha blivit bevarade. Endast ett par efter dödsmasker utförda teckningar över kurfursten Fredrik Wilhelm av Brandenburg och konung Fredrik I av Preussen (Ateneum, Hfors) ger en antydan om G som medaljongkonstnär.

G:s porträtt är i allmänhet mera alldagliga än Hedlingers. Som en viss motsägelse mot denna realism står hans yviga behandling av hårmassor och draperingar. Han har också ett mycket karakteristiskt sätt att dra ut linjerna diagonalt och horisontalt. Sina uppslag till medaljernas frånsidor sökte G inte endast hos Hedlinger utan även i fransk konst och han var själv samlare av Ludvig XV:s medaljer.

Vid sidan av sina medaljer (27 st) har G lämnat efter sig drygt 300 teckningar. Genom dem kommer man honom långt närmare än genom andra källor. Han återger t ex detaljer från sitt på ostindiskt och sachsiskt porslin rika hem, och på många teckningar ser man G:s hustru sysselsatt vid sitt sybord. Flera teckningar utgöres av motiv från gatulivet i Berlin och Potsdam, endast ett tiotal har direkt anknytning till G:s verksamhet som medaljör. 1786 hade G tydligen planer på att samla ihop sitt oeuvre och tecknade då ett titelblad (i UUB), men mer än så känner man inte till. Däremot finns två bundna volymer i KB med titeln Tanckar, som bör räknas som G:s litterära testamente. I dessa finner man bl a en översättning av Platons Hippias maior (ex i skönskrift i LSB). G har försett volymerna med vignetter i rokokostil, ovanför förordet ett självporträtt. Dessutom innehåller volymerna en del av de tankar kring dagshändelserna, citat från tyska, franska och latinska författare, och kommentarer till konst och arkitektur, som G skrev på baksidorna av många av teckningarna. Dessa baksidekommentarer blev allt vanligare i slutet av 1760-talet och från denna tid tycks G allt mer ha engagerat sig i litterär verksamhet. Hans bok, Något med swaga färgor (1787), är främst en genklang av E v Kleists ord om natur och krig och fred, och tankar från Gellert, La Fontaine och La Bruyère. Gjörwell gjorde 1787 (Upfostr-sälsk:s alm tidn:r, nr 3) en något spydig anmälan av boken: G »har, efter ett mångårigt vistande utur fäderneslandet, här meddelat några övningar till eget tidsfördriv uti modersmålet och svenska vitterheten».

Efter sin återkomst till Sverige 1782 började G bevista konstakademins sammanträden. Han lämnade 1783 in manuskriptet till sin Theorie om zirater (1786), som under ett par år cirkulerade bland akademins ledamöter, innan han fick beskedet, att han själv måste bekosta tryckningen. Denna bok är ett allvarligt försök att åstadkomma en arkitekturteori grundad på studier av främst fransk konstfilosofi, t ex Batteux och pére André. I efterhand tycks G ha influerats av Winckelmanns metafysik. G:s skrivsätt är sentimentalt enligt tidens smak, men mot detta bryter stundom en stoisk syn på tillvaron. Bland akademiledamöterna fanns även C A Ehrensvärd, som s å publicerade Resa till Italien 1780, 1781, 1782, och De fria konsters filosofi. Dessa starkt personliga skrifter kom att ställa G:s arbeten helt i skuggan, i synnerhet som dennes idéer var föråldrade. Även i sin konst hade G stagnerat redan under 1750-talet. När han 1784 till akademin överlämnade en vaxpoussering med Minerva och diverse emblem, återgår denna på verk gjorda 30 år tidigare.