Lars Grandel

Grandel, Lars, f 29 okt 1750 i Skara, d 31 maj 1836 i Sthlm (Nik). Föräldrar: lektor Lars G o Caisa Tegnéus. Elev hos medaljgravören G Ljungberger från 71, tjänstgöring vid k myntet 76, erhöll resestipendium 80, förnyat 83, vistades i Paris 80—83, i Italien 83—hösten 96, prof vid FrKA 20 dec 96 (skattmästare där 03, dir 19 okt 16—9 juni 28), medaljör vid k myntet 12 febr 99—13 nov 30. LFrKA 95, LVHAA 13.

G men hustruns namn okänt (Sthlms mantalsl 1800).

G erhöll 1780 det resestipendium, som den s å hemkomne C G Fehrman innehaft. Efter några år i Paris vistades G huvudsakligen i Rom ända till 1796. Hur han försörjde sig där de många åren sedan stipendiet c:a 1786 utgått är ovisst. Han anmodades flera gånger att återvända till Sverige men säger sig inte kunna resa på grund av penningbrist. 1795 fick han k befallning att återvända. Hans liv synes i vissa avseenden ha varit äventyrligt. I juni 1794 fängslades han som en följd av sina förbindelser med jakobinerna i Frankrike och satt fängslad på Sant' Angelo till maj följande år. Sina radikala synpunkter tycks han ha bevarat även under senare år. Arkitekten Sundvall säger i brev 1801 att han har »en fullkomligt republikansk själ».

Efter hemkomsten till Sverige blev G inblandad i skandalen kring köpet av den beryktade Martelliska tavelsamlingen. G hade sett samlingen i Rom och rekommenderade den till inköp. Underhandlingar påbörjades 1797 men samlingen kom till Sverige först i maj 1803. Gustav IV Adolf hade förbundit sig att betala Martelli en årlig livränta för tavlorna. Efter kungens avsättning försökte G få Martellis anspråk erkända och måste till dess samlingen slutligen inlöstes av staten 1828 förskottera denne med egna medel.

G:s konstnärliga produktion är tämligen ringa. Han hade svårt att få någonting ur händerna. Ständiga dröjsmål med leveranser gjorde att särskilt under hans senare år beställningar fråntogs honom och i stället överlämnades åt hans yngre och mer energiska kolleger, så t ex medaljen över Karl XIII:s och Hedvig Charlottas kröning och över Karl Johans val till konung, vilka båda uppdrogs åt G men senare utfördes av Frumerie resp Enhörning.

En medaljör måste förena stor hantverksskicklighet med konstnärlig begåvning men var inte minst på G:s tid hårt kringskuren i sin verksamhet. Ämnet för en medaljs frånsida utarbetades av någon i den invecklade sinnebildsläran bildad person, och förlageteckningar levererades stundom av en uppburen konstnär, under den aktuella perioden huvudsakligen Masreliez. För åtsidornas porträtt har Sergels byster och medaljonger i stor utsträckning tjänat som förebilder. På G:s medalj över Gustav III:s revolution 1772, hans mest beundrade, är sålunda porträttsidan arbetad efter Sergels medaljong av 1784 och frånsidans figurframställning med Teseus befriande Andromeda efter en förlaga av Masreliez. G fick i uppdrag att utföra denna medalj vid Gustav III: s besök i Rom 1784, men den blev färdig först 1790—91. I ett brev från Rom (Ericsbergs arkiv) uttrycker G sin förhoppning om att upphovsmännen, vars verk han utgått från, skall vara nöjda med hans arbete.

G:s medaljporträtt av Karl XIII är utförda efter Sergels medaljong av 1795. Beroendet av denna förlaga har han likaledes själv erkänt genom att signera en av sina medaljstampar med både Sergels och sitt eget namn. Hans porträtt av Gustav IV Adolf finns i flera varianter, vilka nära ansluter sig till Sergels byster av 1798 resp 1805. Till den äldre typen, där kungen bär långt i nacken hopbundet hår finns pousseringen bevarad (Gbg). Gustav Adolfs kröningsmedalj med dubbelporträttet av, honom och drottning Fredrika uppdrogs åt G 1800 och blev färdig 1803. Också det eleganta porträttet av drottningen visar stora likheter med Sergels byst, utförd 1800.

I alla de fall där G arbetat efter andra konstnärers förlagor har han på ett i allmänhet lyckligare sätt än sina samtida kolleger förstått att vid överförandet av förlagan i stålstampen bevara sin personliga egenart och ge sina medaljer en personlig touche. Ganska få av G:s medaljer har figurframställning på frånsidan. Till kröningsmedaljen utarbetade han en rad förslag med två kronor liggande på ett altare (teckningar i Myntkabinettet), men den slutliga medaljsidan har endast en inskrift inom lagerkrans.

G:s jämte revolutionsmedaljen förnämsta figurkomposition är frånsidan till medaljen över hertig Karl som kansler vid Uppsala universitet. Den visar en skönt tecknad, lyrspelande Apollon sittande på en delfin. Stilistiskt ansluter den sig till Gustav III-medaljen, men någon förlaga finns i detta fall ej bevarad. Om kompositionen är helt självständig är den ett gott prov på G:s konstnärliga kapacitet. På frånsidan till medaljen över Erik Soop har han på ett litet utrymme åstadkommit en säker komposition, dramatiskt livlig, väl sammanhållen och fint avpassad efter den runda ytan. •

G:s artistiska begåvning kommer kanske bäst fram i hans teckningar och pousseringar. Att han var fullt kapabel att själv teckna utmärkta medalj förslag, framgår av några bevarade teckningar av hans hand till tyvärr ej utförda medaljer. Till en projekterad medalj över Sveriges och Norges förening 1814 har G efter Hallenbergs förslag gjort en skiss med två kvinnofigurer i antika dräkter (nu i ATA). I Konstakademin bevaras en förlageteckning till en planerad medalj avsedd att hugfästa minnet av Gustav IV Adolfs besök på akademin 1797. Till medaljen över den 1814 avlidne Adlerbeth har G levererat en teckning (nu i Myntkabinettet), som tyvärr ej kom att ligga till grund för den slutliga medaljen, som i stället utfördes av Johan Salmson i Paris 1821. Förslaget visar en skickligt tecknad men något överlastad komposition med tre dygder sörjande vid en gravurna. Charmantast är skissen till medaljen över Gustav II Adolfs lärare Johan Skytte med den bågskjutande kentauern Chiron. Medaljen graverades av Enhörning 1813, men i hans utformning har rytmen och spänsten i G:s skiss gått helt förlorade.

G:s teckningar ansluter sig stilistiskt till dem som attribuerats till hans lärare Ljungberger men överträffar dennes i linjens pregnans och säkerhet. Vaxpousseringarna visar känsla för de plastiska kvaliteterna. Den till G attribuerade pousseringen över ärkebiskop Lindblom (Myntkabinettet) visar en kraftfull form med fint genomarbetade detaljer som för tanken till Ljungberger. Porträttypen ansluter sig även i detta fall till en Sergelmedaljong av 1801. G:s intresse för de klassiska ämnena kommer till uttryck också i ett vaxporträtt av Caracalla (Gbg), som tydligt går tillbaka på en antik porträttskulptur.

Under sin långa vistelse i Rom tog G djupa intryck av de nyklassiscistiska idealen, men samtidigt är hos honom traditionen från den äldre gustavianska epoken levande, särskilt i hans äldre arbeten. G:s tidigare medaljer är utförda i en kraftig och rikt differentierad relief. Hans senare verk från Karl Johan-tiden förlorar i konstnärlig kvalitet. Porträtten av Karl Johan efter Sergels medaljong av 1811 är schematiska och torra, det knottriga håret kontrasterar hårt mot de flacka ansiktsytorna. Några medaljer från denna sena tid är utförda i en mycket låg relief och utan uphöjd kant, vilket ger hela medaljen ett mekaniskt, utslätat utseende. G:s myntserier från 1799—1830 är genomgående utförda i en mycket låg relief. Kungaporträtten är desamma som förekommer på hans medaljer.

G har utfört ett 30-tal k medaljer över Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII o Karl XIV Johan samt 4 medaljer över ensk personer (delvis fullbordade av andra konstnärer): A L Lewenhaupt, prägl 1799, E Soop 1800, G A Sillen 1802 (frånsidans inskript av G) o H A v Fersen (besluten 1806, fullbordad 1836 av L P Lundgren). Vaxpousse-ringar o förlageteckn:ar till medaljer, varav flera aldrig utförda, o mynt samt grafiska verk i K myntkabinettet, ATA, FrKA, Nat:-mus o Gbgs hist mus:s myntkabinett.