Carl G Grimberg

Grimberg, Carl Gustaf, f 22 sept 1875 i Gbg (Domk), d 11 juni 1941 i Djursholm. Föräldrar: folkskolläraren Joel G o Charlotta Andersson. Mogenhetsex vid Gbgs latinlärov 26 maj 93, inskr vid Gbgs högskola ht 93, FK där 10 dec 96, extralärare vid Gbgs reallärov vt 97—ht 99 o ht 00—ht 01, lärare vid Gbgs högre samskola ht 01— vt 03, FL 10 dec 02, disp pro gradu 3 juni 03, FD 6 juni 03, lärare vid Lundsbergs skola 04—07, docent i hist vid Gbgs högskola 20 april 06—18 sept 09, lektor vid h a l i Uppsala i modersm o hist 25 okt 07—22 juli 08, chef för litterära avd hos ab P A Norstedt & Söner 08—18.

G 11 mars 19 i Sthlm (Gustav Vasa) m frih Eva Carlsdtr Sparre, f 11 okt 95 där (Skeppsh), dtr till konteramiralen frih Ulf Carl Knutsson S o Marie Louise Sjöcrona.

I sina historiska studier vägleddes Carl G av professor Ludvig Stavenow. Hans doktorsavhandling De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Preussen 1804—1808 (1903) är såväl till ämnesval som innehåll mycket traditionell och kan närmast karaktäriseras som en redbart utförd studie över det diplomatiska spelet mellan Sthlm och Berlin under nämnda period. I sin bedömning av Gustaf IV Adolfs personlighet var G strängare än Stavenow. Härvid bör dock beaktas, att konungens uppträdande mot Preussen erbjuder särskilt många exempel på hans brist på realpolitiskt sinne.

I anslutning till doktorsavhandlingen publicerade G några smärre uppsatser. Av en studie över krigsbefälet på frihetstidens riksdagar utkom endast ett första avsnitt (1905). G:s vetenskapliga arbete belönades med docentur i historia vid Gbgs högskola. Han undervisade emellertid aldrig och erhöll efter några år på egen begäran avsked från docenturen. G:s vetenskapliga bana blev alltså kort och föga betydande. Parallellt med sin vetenskapliga verksamhet tjänstgjorde han från 1897 som läroverkslärare och kom på det skolpedagogiska området att göra viktiga insatser, vilkas betydelse knappast erhållit full rättvisa. Till största delen var hans lärartjänstgöring förlagd till privata läroverk, vilket gav honom fördelen att mer fritt kunna experimentera med undervisningsformer. Enligt samstämmiga uppgifter från elever var G en synnerligen fängslande historielärare. En frukt av hans verksamhet i skolans tjänst blev den lärobok han började utgiva 1905, Sveriges historia i sammanhang med Danmarks och Norges för realskolan. I jämförelse med den då gängse något torra läroboken av C T Odhner innebar G:s ett pedagogiskt framsteg. G:s skildring var livfull och åskådlig. Situationsbilder och källutdrag konkretiserade framställningen, som dessutom var rikligt illustrerad. I fråga om periodindelningen genomförde G en välmotiverad nydaning genom att frångå den dittills vanliga indelningen i regentperioder till förmån för en efter orsakssammanhanget systematiserad framställning. Läroboken var ett led i G:s strävanden att reformera den sv historieundervisningen. Den rönte ett gott mottagande och vann trots sitt omfång — c:a 4 gånger Odhners — snabbt insteg vid läroverken.

1908 lämnade G sin lärarverksamhet och övergick till ab P A Norstedt & Söners förlag som chef för dess litterära avdelning. Enligt G:s egen uppgift väcktes under överläggningar med företagets dåvarande ledare, häradshövding G B A Holm, tanken på att ge ut en bred skildring av sv folkets historia genom tiderna. Resultatet blev Svenska folkets underbara öden, som utkom 1913— 24 i nio band. Två supplementband publicerades 1932—39.

I »Ödena» tillämpade G sina principer som läroboksförfattare. Historien uppfattas i mycket vid bemärkelse. Kulturhistorien har fått stort utrymme och G följer härvidlag en riktning i tiden, bl a manifesterad i Troels-Lund, Dagligt Liv i Norden (1879—1901). I största möjliga utsträckning fick källorna själva tala. En historiskt tvivelaktig eller tendentiös berättelse med litterära förtjänster fick gärna försteget framför en vetenskaplig rekonstruktion av händelseförloppet. Detta hindrade inte, att G visade en med tiden ökande ambition att söka meddela vetenskapens senaste ståndpunkter i sitt verk. Denna strävan kan främst iakttagas i de två supplementbanden till »Ödena». I dessa rättades detaljer i den tidigare framställningen och redogjordes för senare vetenskaplig diskussion av historiska personer och händelser. Betecknande för G är också att han i supplementbanden utnyttjade den nyare litteraturen för att ge nya bidrag till den berättande framställningen i »Ödena».

Nittiotalets historieromantik bildar bakgrunden till G:s verk. Det genomsyras av ett nationellt patos och en entusiastisk beundran för landets ärorika förflutna. G:s konservativa politiska synsätt färgar vissa delar av framställningen, t ex hans fördömande av staten som företagare och hans oförblommerade ställningstagande för bondetåget.

»Ödena» blev en synnerligen stor framgång och utkom i ett flertal upplagor. Till publikframgången måste ha bidragit — förutom verkets egna kvaliteter — den brist på liknande framställning, som vid denna tid förefanns. Fryxells Berättelser ur svenska historien (1823—79) var den enda jämförliga föregångaren och hade av naturliga skäl börjat bli starkt föråldrad. En delvis nyskriven upplaga av »Ödena» 1959—63 blev utsatt för en viss kritik på grund av olika uppfattningar om lämpliga redigeringsprinciper för en klassiker av denna art.

Medan arbetet på »Ödena» ännu fortgick påbörjade G en världshistoria i samma anda och med samma inriktning som det sv historieverket. Genom överenskommelse med förlaget fick han tillfälle att helt ägna sig åt studier och författarskap. G blev alltså en av de ytterst få sv historiker som helt levat på sin penna. Till stora delar kom det nya verket till stånd under kryssningar på Medelhavet i G:s segelbåt.

G hann ej fullborda sin världshistoria, som vid hans död hade hunnit fram till omkring 1715. De partier han själv utformade äger samma karaktäristiska drag som utmärkte »Ödena»: en livfull och åskådlig framställning underbyggd av omfattande litteraturstudier. Även världshistorien blev en stor publikframgång. De översättningar som under 1960-talet utkom i Danmark och Norge blev verkliga bokhandelssuccéer.