Anders Fryxell

1 Fryxell, Anders, f 7 febr 1795 i Edsleskog (Älvsb), d 21 mars 1881 (enl dödbok för Sunne, Värml) i Sthlm. Föräldrar: kontraktsprosten Mathias F o Eva Lovisa Ekman. Inskr vid Uppsala univ 26 febr 1813, lär i A A Afzelius' ensk skola i Sthlm 1817, fil kand i Uppsala 9 juni 1819, vik lär vid K Djurgårdsskolan i Sthlm 1 nov s å, ord 12 okt 1820, prästv 3 juni s å, mag i Uppsala 14 juni 1821, kollega vid Maria h lärdomsskola i Sthlm 4 juli 1822, pastoralex 11 dec 1824, led av kommittén för överseende av rikets allm undervisningsverk 1826, rektor vid Nya elementarskolan i Sthlm 27 dec 1827, vik rektor vid Maria h lärdomsskola där 29 jan 1828, ord 15 april s å, rektor vid Wallinska flickskolan där 1831, erhöll årl statsanslag för fortsatt utg av »Berättelser ur sv historien» 1831–36, prof:s n h o v 1833, kh i Sunne 19 juni 1835 (tilltr 1 maj 1836), prost över Fryksdals kontrakt 1 juni 1836 o därjämte över Älvdals kontrakt 1 febr 1837, teol dr 14 juni 1845, uppförd i 2:a rummet vid biskopsval i Karlstads stift 1859 men avböjde. – Led av dir för Sällsk för växelundervisningens befrämjande o dess arkivarie 1823–35, led av sällsk Pro Fide et Christianismo 1830, SA:s stora pris s å, KorrespLSkS 1831, LSkS 1832, LVHAA 1834, LNO 1839, LSA 1840, LVA 1847, KNO1kl 1850.

G 24 juni 1825 i Hallsberg (Ör) m sin kusin Juliana (Julia) Lagergren, f 17 nov 1804 där, d 19 febr 1868 i Sunne (Värml), dtr till assessorn Alexander L o Andréetta Ekman.

F härstammade från en genuin prästsläkt, där många medlemmar skaffat sig aktningsvärda lärdomsmeriter. Han valde också själv den lärda banan och började 1813 efter skolgång i Karlstad sina akademiska studier i Uppsala. Trots att han vid faderns död 1817 avbröt universitetsvistelsen för lärarverksamhet i Sthlm, fullbordade han studierna, prästvigdes 1820 och tog året därefter sin magistergrad efter att ha författat en avhandling, »De situ Reidgothiae», vars första del han försvarade under Geijers presidium.

Under tjugotalet ägnade sig F främst åt pedagogiska uppgifter. Alltifrån slutet av 1810-talet var han framför allt lärare, från 1827 rektor, vid olika läroanstalter i Sthlm. Först 1836 avbröt han skolmannakarriären för att ägna sig åt prästerlig verksamhet såsom kyrkoherde och prost i Sunne, men efter ytterligare elva år fick han en sedermera ständigt förnyad tjänstledighet även från denna befattning.

Som pedagog framträdde F inte bara som skolchef utan han var också i hög grad verksam som teoretisk propagandist. Redan 1823 framträdde han som en skicklig förespråkare för tidens nya pedagogiska idéer i programskriften »Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken», vars innehåll delvis vidarefördes delvis nyanserades i »Försök att närmare bestämma frågorna om undervisningsverkens reform» (1832). Grundtanken – klart utformad endast i den förra skriften – är en politisk-pedagogisk värdering. Att låta barnen känna gemenskapen i att alla fick gå i en och samma skola i stället för att, som då var brukligt, redan från början splittras på olika skolformer borde enligt F:s mening vara ett verksamt medel att bryta ned klassbarriärerna och inge barnen kärlek till andra medborgare och till fosterlandet. Hur han tänkte sig själva skolorganisationen, förtydligade han 1832. Skolans första stadium, folkskolan, skulle ge en oundgänglig allmän medborgerlig bildning. Därpå skulle två alltmer specialiserade stadier följa, utmynnande i en lämplig grund för akademiska studier. Mot det dåvarande från grunden specialiserade skolväsendet ställde alltså F i anslutning till tidigare pedagogiska reformivrare en enhetsskoletyp.

Framför allt var F:s pedagogiska program inriktat på praktiska mål och metoder. Den av skolan förmedlade kunskapen borde vara en nyttobildning. Studiegångens tre stadier borde vara inrättade efter vad det praktiskt inriktade borgerskapet samt de lärda och ämbetsmännen kunde ha nytta av. F tog med obönhörlig konsekvens upp striden mot latinherraväldet, eftersom endast fåtalet kunde ha något gagn av latinet, vilket F också underkände ur bildningssynpunkt. Denna kamp hade också sina rötter i hans strävan, att så många som möjligt skulle delges skolbildning.

Tidens folkbildningssträvanden kanaliserades i det 1822 stiftade Sällskapet för växelundervisningens befrämjande. F har ansetts som en drivande kraft i dess arbete. I likhet med andra ledande personer där var han dock inte okritisk inför växelundervisningsmetoden men fann den under rådande omständigheter vara det effektivaste medlet för att uppnå folkbildningsmålet. Även statsmakterna uppmärksammade hans pedagogiska reformsträvanden och han utsågs till medlem av den stora undervisningskommittén av 1825. Han utsågs också 1827 till rektor för den på undervisningskommitténs initiativ startade försöksskolan Nya elementarläroverket, men F undandrog sig denna post för andra rektorat, först vid Maria skola, sedan vid Wallinska flickskolan.

Som pedagogisk teoretiker och som skoladministratör gjorde F alltså betydande insatser. Han framträdde också som läroboksförfattare. Inom ramen för växelundervisningssällskapets verksamhet utgav han räknetabeller, och 1824 presenterade han en »Svensk språklära», som fick stor framgång och ännu 1865 utkom i sin trettonde upplaga.

Även F:s största arbete, »Berättelser ur svenska historien» (1823–79) hade sin upprinnelse i bildningsarbetet. Verket var avsett som lärobok, men för att undvika den vanliga kompendiestilen valde F att ge det en huvudsakligen biografisk form. Berättelserna motsvarade också i sin ursprungliga uppläggning de pedagogiska idéer, som var gångbara i den miljö, där F hörde hemma vid tjugotalets ingång. Stockholmsvistelsen under studietiden hade fört F in i Manhemsförbundets krets. I förbundets program kombinerades romantiskt fornintresse med vissa pedagogiska idéer, som bl a innebar, att en lämplig studieväg gick från saga till historia. Så var också F:s arbete från början upplagt.

Från anspråkslösa historieberättelser förvandlades F:s historiska arbeten till forskningsprodukter med vetenskapliga anspråk. Omvandlingen skedde successivt under en tämligen lång tid. Materialsamlingen ökade snart men omfattade ännu för Gustav Vasas och Erik XIV:s historia enbart tryckta skrifter. Företalet till del fyra antyder, att F i fråga om beläsenhet satte sig själv över dilettanterna. Han hade då också – från omkring 1829 – börjat använda otryckt material, som tidigare förbigåtts av forskningen. Han hade blivit arkivforskare.

Betoningen av forskningsempirin hängde nära samman med F:s allmänna utveckling. Om uppväxttiden saknas i stort sett andra uppgifter än den bild han själv önskade ge i »Min historias historia», men i synnerhet från tjugotalet finns ett rikt material i dagböcker och almanacksanteckningar. Gripen av den romantiska strömningen umgicks F vid tjugotalets ingång med litterära koryféer som Hammarsköld, skrev dikter och författade ett sångspel, »Värmlandsflickan», där »Ack Värmeland du sköna» ingår. Romantikens esteticism och spekulation, som han också visade sig förtrogen med, övergav han mot slutet av decenniet. Han blev som vetenskapsman en praktisk empirist. All historisk kunskap måste hämtas ur det skrivna materialet. Romantikens historiespekulation underkändes. Att samla fakta och på dem bygga nya åsikter blev för F huvudsaken i historieskrivningen.

Resultatet av den empiristiska vetenskapssynen blev en banbrytande samlargärning. F började med studier i riksarkivet och fortsatte snart med en successivt utvidgad genomgång av offentliga och privata arkiv. Som en naturlig konsekvens följde en första stor inventering främst av 1600-talsmaterial i utländska arkiv under en resa 1834–35, som F då sedan flera år planerat. Under utlandsvistelsen kom F i kontakt med tysk historievetenskap, och därifrån tycks han ha hämtat inspiration att ägna sig åt en i Sverige föga uppmärksammad materialtyp, diplomatrapporterna. Resans samlarresultat publicerades jämte en reseberättelse i »Handlingar rörande Skandinaviens historia ur utrikes arkiver» (1836–43). Under 1850–60-talen fortsatte F sina excerperingar av ministerrelationer i utländska arkiv.

Samlandet av fakta var inte grundat på någon konsekvent kritisk materialvärdering. Endast till ministerrelationerna tog F principiell ståndpunkt, och den var klart positiv. Från mitten av trettiotalet kom F också att i successivt utvidgad skala använda ministerrelationer i sin historieskrivning. Övrigt material bedömde F huvudsakligen från en annan värderingsnorm. Med utgångspunkt i författarens moraliska egenskaper sökte F avgöra hans trovärdighet. Den moraliska ton som genomgår F:s historieskrivning berodde härpå. Däremot saknades hos F på trettio-och fyrtiotalen den värderingsnorm för det politiska handlandet, som var grundläggande hos Geijer och andra historiker, som var influerade av den tyska spekulationen. F:s värderingsprinciper var rent privatmoraliska. Staten, dess värn och nytta, hade för honom inget värde i sig själv.

De privatmoraliska värderingsprinciperna och det nya, i stor utsträckning privata material som F drog fram torde ha bildat grundvalen till den uppfattning av adelsståndets betydelse och insatser under Karl IX och trettioåriga kriget, som F kom fram till och som helt avvek från den sv historieskrivningens tradition, som Geijer i modifierad form anslutit sig till. F blev också i en nedlåtande men positiv recension av den hängivne geijerbeundraren P E Bergfalk 1835 beskylld för överdriven adelsvänlighet. W E Svedelius anslog på fyrtiotalet liknande tongångar men ägnade sig framför allt åt att nagelfara F:s källkritik och bristande förståelse för statsintresset.

F:s mot Geijer riktade stridsskrifter om aristokratfördömandet i sv historien (1845–50) hade dock inte enbart denna vetenskapliga bakgrund. Också det politiska motsatsförhållandet spelade in. F som under tjugotalet intagit en med Argus och riddarhusoppositionen nära lierad hållning speciellt i skolpolitiska frågor, hade redan då blivit bemött med argument hämtade från den konservative Geijer. Sedan hade F alltmer poängterat sin rabulistfientliga och regeringstrogna inställning, medan Geijers åsikter i avsevärd utsträckning radikaliserats. F hade småningom kommit att även politiskt uppskatta adeln som samhällsbevarande element, även om han principiellt tog avstånd från dess politiska företrädesrättigheter.

Striden om aristokratfördömandet gällde formellt tolkningen av en rad mer eller mindre betydelsefulla detaljfrågor. Ytterst rörde den dock frågan, om Geijer med föregångare och lärjungar låtit ideologiska fördomar influera sin historieskrivning, och gav därför upphov till en hetsig debatt. F anklagades för en åt reaktionära tänkesätt lutande konservatism. Hans bristande källkritik och underlåtenhet att bygga sin vetenskapssyn på statsbegreppet påtalades. Omedelbart efter debattens avslutande tog F itu med en omfattande vetenskaplig och politisk självgranskning i en rad uppsatser från femtiotalets första år. En av dem växte småningom ut till den posthumt publicerade »Min historias historia». Dessa skrifter har vissa uppenbara syften. De vill visa, att F länge varit kritisk mot Geijer och att Geijer på alla områden varit överskattad. Denna kritiska linje fortsattes sedan på det skönlitterära planet i »Bidrag till Sveriges litteraturhistoria» (1860–62). I självanalyserna fastslås också, att F egentligen alltid haft samma politiska åskådning – även då han upphöjdes av de radikala tidningarna – och att han åtminstone sedan mitten av trettiotalet varit vetenskapsman även i den mening geijerlärjungarna lade in i detta begrepp.

Det är också riktigt, som F själv påstår, att han inlemmat statsvärderingen och uppfattningen, att det centrala politiska livet skulle utgöra historieskrivningens grundtema, i sin vetenskapssyn. Detta gäller dock inte från trettiotalets mitt, som han själv velat låta påskina, utan från tiden kring femtiotalets ingång. I skildringen av Karl XI :s historia, som F då började syssla med, blev effekterna ur värderingssynpunkt föga märkbara. Däremot kontrasterar värderingen av Karl XII klart mot den som gavs Karl X Gustav. Mot den senare var F strängt kritisk utifrån rent privatmoraliska värderingar. Kungens njutningslystnad och politiska opportunism var de främsta orsakerna till F:s fördömande. I Karl XII: värderingen fanns däremot två element. Mot bakgrund av ett geopolitiskt resonemang om det sv stormaktsväldets orimlighet fick den sv statsupplösningen och folkets lidanden utgöra grunden för en starkt negativ syn på Karl XII:s politik. Samtidigt uppskattade dock F kungens sedliga renhet, avhållsamhet från rusdrycker etc. Den privatmoraliska förträffligheten kunde emellertid inte uppväga de politiska misslyckandena. Det statliga perspektivet blev mindre påtagligt i fråga om frihetstiden. Visserligen såg F konspirationerna för ett nytt statsskick redan under Karl XII:s regering som rättfärdigade ur statsintressets synpunkt men i frihetstidens historia fanns det alltför mycket som engagerade moralisten F, för att den politiska aspekten klart skulle komma fram. Kungliga älskarinnor lika väl som Bellmans dryckesvisor föranledde utvikningar, och även swedenborgianismen behandlades utförligt utifrån en kyrkligt rättrogen men fantasilös åskådning.

F:s berättelser är alltså inget enhetligt verk. Forskningarna utvidgades successivt, de vetenskapliga kriterierna förändrades, och den från början rent privatmoraliska värderingsgrundvalen uppblandades med statsmoraliska element. Som en påtaglig föreningslänk går dock genom hela verket en och samma grundläggande politiska värdering. F var konstitutionalist. Kungamakten skulle hållas inom dess lagligen utstakade råmärken, och det var adeln, som hade gått i spetsen för stävjandet av kungligt maktmissbruk. Denna grundsyn är påtaglig i F:s ställningstaganden mot Karl IX :s kamp mot rådsadeln och hans uppskattning av Gustav II Adolfs samarbete med den följande adelsgenerationen i de delar av hans berättelser, som utkom omkring 1830. Den framträder lika tydligt i några principiella uttalanden till L J Hierta från början av femtiotalet och i ställningstagandena för adelsoppositionen mot Karl XII från femtio- och sextiotalen. Det frihetstida statsskicket uppskattades av F, och statsvälvningen 1772 såg han som en olycka.

Den konstitutionella grundvärderingen kompletteras av en utpräglad sparsamhetsiver, som till stor del låg bakom F:s kritiska syn på Kristinas regering, hans halvhjärtade uppskattning av den maktfullkomlige Karl XI, hans avsky mot all sv krigspolitik, inte minst Karl XII:s, och hans negativism mot hattarnas krigs- och näringspolitik. F:s politiska syn har starkt släkttycke, med mösspartiets, och hans berättelser kan ses som en interpretation av sv historia från mösståndpunkt. Inom detta parti hade den av F beundrade morfadern, borgmästare A Ekman, varit verksam.

I början på trettiotalet hade F tänkt skriva färdigt sina berättelser fram till Gustav III och utge en reviderad »normalupplaga» till 1850. Han nådde den kronologiska slutpunkten men långt senare än beräknat. Då hade verket sprängt de dispositionella ramarna, och mot slutet var det inte längre möjligt för F att klart hålla samman stoffet utan han förlorade sig delvis i spridda monografiska undersökningar.

I många hänseenden behöll F under hela sin historikerbana den moraliserande och faktasamlande utgångspunkten. Debatterna om Swedenborg och Bellman belyser detta. Materialvärderingsfrågor kom däremot i centrum i den strid, som B von Beskow upptog mot F:s Karl XII-värdering. I sin motskrift försvarade F konsekvent det privata – även sent nedtecknade – materialets värde men ställde sig kritisk mot det, vars författare varit på något sätt lierade med kungamakten. Samtidigt tillskrev han dock allt material, som tillkommit under ämbetsmannaansvar, inhemska förvaltningsrapporter lika väl som utländska krigsredogörelser och diplomatrapporter, ett speciellt värde. Även i en rad andra specialfrågor uppträdde F som omvärderare och materialkritiker. Han ägnade bl a Karl XI:s död och frihetstidens kulturutveckling speciella undersökningar. Liksom i andra smärre vetenskapliga skrifter 'baserade F där dock inte sina slutsatser på några konsekvent genomtänkta källkritiska principer utan lät i allmänhet »fakta» från annat material av ur källkritisk synpunkt skiftande karaktär motbevisa påstådda sakförhållanden. Utan motbevis ansåg sig F uppenbarligen inte kunna förbigå något historiskt påstående, om än aldrig så misstänkt.

F mötte under sin livstid ett kompakt motstånd från sv historikers sida. Offentligt och privat polemiserade historiker som Bergfalk, Carlson, Styffe, Svedelius, Malmström, Tengberg, Odhner, Weibull, Annerstedt och Forssell mot F:s historieskrivning. Men om motståndet var hårt i fackkretsar kunde F finna viss tröst i publikgunsten. Hans berättelser vann stor spridning. Mer än många av sina vedersakare kom F att forma allmänhetens uppfattning av Sveriges historia både direkt genom sitt verk och genom att han blev de skönlitterära författarnas historiker framför andra med betydelse för t ex Rydberg, Strindberg och Heidenstam.