Emund Gripenhielm

1 Gripenhielm, Emund, f 24 mars 1622 i Skövde (v Schantz, RHA), d 15 dec, själaringn 23 dec 1675 i Sthlm (Nik), begr 24 aug 76 i Uppsala domkyrka. Föräldrar: kontraktsprosten i Rappestad (Ög) Nicolaus Emundi o Margareta Figrelia. Inskr vid UU 21 mars 40, informator för från hösten 43, prof i hist vid UU 14 sept 50, sekr i kansliet 19 mars 57, sekr vid fredsunderhandlingarna i Danmark hösten 59, av Karl X Gustav utsedd lärare för Karl XI, förmyndarregeringens fullmakt på samma befattning 16 mars 60, adlad 1 mars 60, statssekr 62, hovråd 26 sept 65, hovkansler o president i nedre justitierevisionen 19 dec 71, riks- o kansliråd 8 jan 73, frih 11 jan s å med exspektansrätt till Örneholms friherrskap (Kexh län), häradshövd i Österbotten 10 dec 74.

G 1) 16 febr 51 i Uppsala m Barbro Lenaea, adlad Clo, d 69, begr 17 juli 70 i Sthlm (Klara; enl Nik förs:s räkenskaper), dtr till ärkebiskop Johannes Lenaeus o Katarina Kenicia; 2) 8 juli 73 i Sthlm (Jak) m frih Anna Rålamb, f 12 maj 49 på Lövstaholm i S:t Olofs sn (Sth; Marcks v Würtemberg, RHA), d 7 dec 91, själaringn s d i Sthlm (Jak), dtr till riksrådet frih Klas Rålamb o Anna Stålarm samt omg 1680 m översten frih Reinhold Liwe (von Liewen).

G antog tidigt sin mors flicknamn Figrelius (bd 16). Tillsammans med sin elev sedermera riksrådet Gustav Karlsson Baner, som han hela sitt liv underhöll nära förbindelse med, gjorde G under åren 1645—50 en studieresa till Livland, Holland, Tyskland, Frankrike och Italien. Sedan han efter hemkomsten gjorts till professor i Uppsala, presiderade han för en rad dissertationer med övervägande politiskt och filosofiskt innehåll. Mest berömd bland hans elever blev Erik Lindschöld, som under riksdagen 1654 disputerade på en avhandling om politiska rådgivares ställning och kvalifikationer. Viktigast av G:s lärda arbeten var det även på kontinenten uppmärksammade verk han utgav 1656, där han ur real-filologiska aspekter behandlade antikens statyväsen. Boken, som ger övertygande prov på G:s djupa förtrogenhet med såväl klassisk som modernare litteratur, har karakteriserats som »the monumental introduction to Swedish art literature» (Ellenius).

Som sekreterare åt Karl X Gustav användes G särskilt i utrikes ärenden. Han utnyttjades vid de hemliga förberedelserna för det andra danska kriget och reste hem till rådet i Sverige med kungens förhållningsorder inför samma krig. Tillsammans med E Ehrensteen förde han protokollen vid rådsmötena inför kungen 1658 och 1659.

För Karl Gustavs val av G till sonens informator fanns det starka skäl: G:s lärdom, vittra insikter och pedagogiska meriter. Av förmyndarregeringen erhöll G en utförlig instruktion, som avsåg att Karl XI skulle få en lärd uppfostran. Kungen blev dock allt annat än lärd, och hans brist på bildning, språkkunskaper och kännedom om rikets historia och förvaltning var påfallande. G har fått uppbära en dryg andel av skulden härtill. Denna torde dock inskränka sig till att han inte var en tillräckligt stark personlighet för att betvinga kungens studiemotstånd och omgivningens negativa inställning till undervisningen. G:s strävan att på bästa sätt fullgöra sina åligganden framgår av att han införde för sin tid avancerade studiemetoder och själv författade handböcker till undervisningen. Denna syftade främst till att lära kungen behärska svenska, tyska och latin i tal och skrift samt grunderna i kristendomen och etiken.

Vid sidan av sin informatorsverksamhet gjorde G karriär inom kansliet. Han medverkade troligen vid tillkomsten av 1661 års kansliordning, avancerade till hovråd samtidigt med Ehrensteen och blev i konkurrens med denne hovkansler, som det synes på Karl XI: s uttryckliga begäran. G:s gynnade ställning hos kungen visade sig än mer efter dennes trontillträde, då G befordrades till riks- och kansliråd och friherre. Det är naturligt, att denna snabba karriär skaffade G många avundsmän.

Frågan om G:s politiska insatser har väckt viss uppmärksamhet. Enligt uppgifter i Bondeska anekdoterna (jfr även Anecdotes de Suede) skulle M G De la Gardie efter Karl XI:s trontillträde ha inrättat en kabinettskonselj hos kungen, bestående av G och två sekreterare, genom vilka kanslern behärskade kungen med undanskjutande av rådet. Skildringen är knappast riktig. G hade visserligen i egenskap av hovkansler och kungens lärare kontroll över kungens brevväxling före dennes tronbestigning. Han fungerade tidvis också som De la Gardies ombud hos kungen. Men efter trontillträdet och G:s intagande i rådet har han inte mer än sporadiskt haft samma nära beröring med kungen som tidigare. Vidare anslöt han sig ganska snart till oppositionen mot De la Gardie utan att kunna hindra att kungen accepterade De la Gardies politik. Han röstade vid rådsmötena mot rikskanslern i frågor av betydelse och undertecknade den skrift, som sattes upp av kanslerns motståndare i rådet vid riksdagen 1675 för att frita dessa från ansvaret för den av De la Gardie förda politiken. Hans hållning bör ses mot bakgrund av hans ofrälse härkomst, förbindelser med personer som Erik Lindschöld, Joel Gripenstierna och Olof Thegner och hans nära samarbete med Johan Gyllenstierna i kanslikollegiet. Sitt inflytande hos Karl XI synes G främst ha kunnat utnyttja i ekonomiskt avseende och i befordringsfrågor, inte minst för sin egen och sin familjs räkning.

G hade omfattande vittra intressen. Han var kännare av romersk numismatik och skapade en privat myntsamling av betydande omfång. Hans synnerligen rika bibliotek härrörde till stor del från de under Karl Gustavs fälttåg konfiskerade boksamlingarna. G ägde sålunda många böcker från danska adelsbibliotek liksom även »flertalet i Sverige bevarade böcker från de kungliga polska biblioteken» (Walde).

G:s stora bokförvärv har samband med hans utnämning till inspektor för det k biblioteket i början på 1660-talet. Som lön erhöll han nämligen bibliotekets dubbelexemplar. Under hans inspektorstid fick biblioteket lämpligare lokaler på slottet. Den sannolikt av honom själv införda bestämmelsen i 1661 års kansliordning, att biblioteket skulle ha ett exemplar av alla böcker, som trycktes i riket, sökte han bringa till verkställighet.

Som diktare av latinsk poesi vann G stor berömmelse. Hans produktion består till största delen av hyllnings- och begravningsdikter, där han med skicklighet behandlade olika ämnen i anslutning till de personer som dikterna tillägnades. I sin största dikt, Ecloga sacra, skildrar G, hur antikens gudaväsen vid Jesu födelse måste ge vika för den kristne gudasonen. En sv dikt av hans hand är bekant, domspsalmen En gång dö och sedan domen. Det formella mästerskap, som kännetecknar G:s litterära produktion, möter även i hans brev och andra skrifter.

G ägde flera gods i Uppland, bland vilka märks Skediga i Bälinge, som han fått av G K:son Banér, samt Duckarp i Äsphult (Krist) och Zimmershof i Livland. Han erhöll donationer av Karl Gustav, förmyndarregeringen och Karl XI, företrädesvis i Uppland. Mycket omtalat blev det praktfulla hus med tillhörande trädgård, som G skaffade sig på Kungsholmen i slutet av 1660-talet. Han bidrog starkt till byggandet av Kungsholmens kyrka liksom av bron till holmen. G ägde även ett mindre hus i Uppsala.