Christian Albrecht Grothusen

Grothusen, Christian Albrecht, f 19 okt 1680 i Slesvig, d 16 nov 1715 på Rügen. Föräldrar: överkommendanten frih Otto Johan G o Margareta v Behr. Fänrik i sv tjänst 97, kapten vid Liewens livländska infanterireg 17 april 01, konfirm:fullm 24 juni 01, överstelöjtn vid Dückers dragonreg 12 dec 03, överste vid Nylands o Tavastehus läns kavallerireg 1 febr 10, löjtn vid livdrabantkåren 11 nov 10, kommendant på Usedom 15, generalmajor av kavalleriet samt överste för Bohusläns dragonreg 14 april 15. — Ogift.

G var av livländsk släkt och kom genom faderns förbindelse med Nils Bielke, då generalguvernör över Pommern, i sv krigstjänst. Han deltog i fälttågen i Polen och Ryssland och följde efter nederlaget vid Poltava 1709 Karl XII till Turkiet.

Personligen oegennyttig och aldrig rådlös när det gällde att skaffa pengar var G en man helt efter Karl XII:s sinne. I Bender började hans storhetstid som kungens skattmästare och främste gunstling. Karl XII hade intet emot att pengarna rullade och fordrade inte någon byråkratisk-kameral redovisning. Det holsteinska sändebudet Fabrice skrev hem till sin minister Goertz, att i fråga om att onödigtvis förstöra pengar är »konungen och G så goda kamrater som två tjuvar på en marknad». Till finansieringsmetoderna hörde lån till skyhöga räntor och pantsättningar. Statssekreterare Feif sökte förgäves tillhålla G en ordnad bokföring och gjorde Karl XII uppmärksam på att G utfärdade skuldsedlar på motsvarande 100 rdr, när han i reell summa mottog 5! Mot bakgrund av den ansträngda ekonomin stod G:s egen livsföring i skarp kontrast. Han ville inte »låta dagarna förflyta i bara tråkighet» (von Kochen) och höll en förnämlig taffel. När han åt middag med sina vänner, gick kungen i bland utanför och blickade välvilligt in genom fönstren.

Hösten 1712 gjordes framställning till turkarna om ett lån på 1 200 »pungar» (1 pung = 500 rdr). Man fick 1 100 på villkor att lämna landet. Turkiets sista krigsförklaring mot Ryssland hade utfärdats, och fältmarskalken Magnus Stenbock hade med sin armé landstigit på tysk mark. Det var hög tid för Karl XII att åter träda i spetsen för sina trupper. Men sedan han klarerat sina skulder i Bender var pengarna snart slut och lika hastigt svenskarnas reslust.

Genom sin vägran att resa hem satte Karl XII den stora planen på sv-turkisk samverkan på spel och orsakade, att en svenskfientlig fraktion, ledd av tatarkanen och paschan av Bender, gick till öppen aktion. Kungshuset i Bender omringades av flera tusen tatarer. När den turkiska krigsmusiken spelade upp, sändes G ut för att förhandla med kanen. Han kunde dock inte förhindra, att angreppet sattes i gång följande dag. Sedan den fåtaliga garnisonen övermannats, fördes kungen i trasiga och blodiga kläder till paschans hus, där han till sin glädje återförenades med sin trogne gunstling. Fabrice berättar vemodigt om hur han såg »spillrorna av Sveriges stormaktsledning» föras bort mot okända öden: kung Karl liggande i vagnen med G sittande vid hans fötter och officerarna ridande i eskort. Först i Demotica återfann han dem installerade i stadens skönaste hus.

Sedan planerna på en sv-turkisk samverkan genom fredsslutet i juni 1713 definitivt slagit slint, hade Karl XII spelat sitt turkiska spel till slut. Ännu en viktig uppgift kom emellertid på G:s lott. Då G:s vapenbroder Thomas Funck, som var envoyé i Konstantinopel, avlidit detta år, gjordes G till chef för den stora avskedsbeskickning som i juli 1714 avgick till sultanen. G:s intåg i Konstantinopel i spetsen för en 70-mannasvit var praktfullt. Underhandlingarna med storvesiren blev högst delikata. Storvesiren avböjde, att Karl XII skulle återvända till Bender för att där ta befälet över sina trupper, med motiveringen att man ej ville veta av någon ny »galenskap» (i G:s rapport till utrikesministern v Müllern är det citerade ordet överstruket men fullt läsbart). G:s framställning om lån avvisades omedelbart. I stället erbjöds transportmedel till hela kolonins hemförande, vilket G ansåg sig kunna acceptera, då sådan hjälp enligt turkisk gästvänskap krävdes gentemot Karl XII i hans egenskap av »Höga Portens vän». Den juvelprydda sabel, som blev sultanens avskedsgåva till konungen av Sverige, kvitterades med G:s präktiga sobelpäls.

Under hemresan förde G befälet över den lilla truppen från Bender. Med denna följde en brokig skara av fordringsägare, polacker, valacker, turkar och judar, som enligt G alla längtade att få kasta sig inför Hans Maj:ts fötter. De turkiska myndigheternas råd, att alla fordringar skulle nedsättas till sitt verkliga värde, hade avvisats av Karl XII, som förklarade, att det var oförenligt med hederns bud att gäld ej skulle ske efter »innehavande förskrivningar.» Betalningsanspråken minskades inte heller av att turkarna vid kalabaliken i Bender kommit över redan inlösta reverser, vilka i flera fall presenterades till ny inlösen. Detta stod alldeles i strid med G:s påstående i brev till kungen från Stralsund 1715, i vilket han förklarar, att alla handlingar förstörts i »Benderska oväsendet», och i vilket han f ö begär skriftlig frikallelse från allt ansvar. Han erinrar kungen om, att han aldrig disponerat något utan order. G besparades dock redovisning för sitt fögderi. I kampen om Rügen stupade han s å vid byn Stresow.

Det finansiella virrvarr G lämnade efter sig klarades småningom upp av särskilt utsedda utredningsmän, överkrigskommissarien G v Soldan genomgick 1718 i Lund det av Fabrice överförda G:ska arkivet och gjorde en rekonstruktion av hela den turkiska gälden, som först så sent som 1736 kunde slutgiltigt presenteras till avveckling.