Thomas Funck

2 Funck, Thomas, son till F 1, f 25 febr 1672 i Sthlm (moderns anteckn i fam:bibel), dp 27 febr s å där (Nik), d 15 nov 1713 i Timurtasch, Turkiet. Inskr vid Uppsala univ 15 jan 1680, kornett vid livreg till häst 31 dec 1694, ryttmästare vid Karelska kavireg 2 dec 1696, kapten vid livdragonreg 23 dec 1699, överstelöjtn vid Dückers dragonreg 12 dec 1703, överste för Södermanhs reg 1 febr 1710, envoyé hos ottomanska porten april 1711. – Ogift.

Thomas F gjorde sina första lärospån i fransk krigstjänst 1695–96 i Ludvig XIV:s pfalziska krig. Efter stora nordiska krigets utbrott deltog han bland annat i slaget vid Kliszow 1702 samt under Karl XII:s direkta befäl i belägringen av Thorn 1704 och fungerade under de kommande årens kampanjer i Polen och Ryssland som krigskommissarie, bl a under Rehnskiöld. År 1708 befann han sig i Ukraina, där han under det ryska fälttåget ledde en desperat massaker på kosacker i staden Tiernow (Ternyj), som helt brändes ner, medan befolkningen jagades in i den brinnande kyrkan. I slaget vid Poltava deltog F ej aktivt. Han stod med ett kavalleridetachement i postering i de närbelägna byarna Kobeljakij-Belikij.

Det var först efter katastrofen i Ukraina, som F fick uppleva sin storhetstid. Sedan Karl XII 1709 etablerat sitt högkvarter i Bender, gav han 1710 F i uppdrag att i Konstantinopel upptaga ett större lån, en uppgift som denne con amore utförde. Hans talang i affärstransaktioner av detta slag var väl den främsta orsaken till att Karl XII gjorde honom till sin envoyé vid det ottomanska hovet. Han skulle i varje fall framdeles i rikt mått få tillfälle att visa sin färdighet i penninganskaffning vid sidan av sin diplomatiska verksamhet, som han bedrev i ett slags hälftenbruk med kungens förtrogne emissarie, den polske generalen Stanislaw Poniatowski. F:s förhållande till honom kom närmast att bli den energiske sekundantens.

I april 1711 mottogs F nyackrediterad av storvesiren i Adrianopel, och hans intåg i Konstantinopel – i turkisk dräkt – skildrar han själv närmast som furstligt med janitsjarerna bildande häck, medan entusiastiska folkmassor packade gatorna ända till hans hus, och hans förtjusning över de prunkande ceremonierna är omisskännlig. Den 30 juni mottogs han av Achmed III i audiens. Han fördes till sultanens sal över en guldstickad röd matta, beströdd med ädelstenar och överbringade sitt budskap på klingande latin.

I det turkiska välde över vilket halvmånen ohjälpligt stod i nedan förelåg gynnsamma möjligheter för tilltagsna diplomater som F och Poniatowski att förverkliga de kungliga befallningarna från Bender, för vilka intet fick vara omöjligt. Hovkamarillor, korruption och det allmänna vankelmod som kännetecknade de styrande gav tillfälle till inblandning i den turkiska inrikespolitiken, varvid mutor flitigt användes.

Det turkiska fälttåget sommaren 1711 slöt snöpligen med Prutfreden. Den kommenderande storvesiren Mehemet Baltadji lät helt enkelt tsar Peter och hans inneslutna armé löpa ur snaran, och F fick i uppdrag att kraftigt protestera mot freden och att söka hindra dess ratifikation. Han inlämnade ett memorial, där han påpekade, att man bokstavligen haft tsarens huvud mellan händerna, att världen knappast kunde tro, att någon seger alls vunnits, och att garantier för tsarens fullgörande av fredsvillkoren var helt obefintliga. Samtidigt lät Karl XII:s finansminister Grothusen höra av sig med ett nödrop från Bender: »I Guds namn se till att sultanen lånar oss pengar, ty vi ha inte en sou». I denna förtvivlade situation förständi-gade storvesiren F att – mot Karl XII:s vilja – bege sig till det turkiska lägret för att förhandla med ryska agenter, som där hölls som gisslan. Därifrån sändes han så vidare till Bender, för att övertala kungen att lämna Turkiet. Storvesirens hotfulla uppträdande tog sig även uttryck i ett grovt språk i skriftväxling med konungen själv, som anklagades för att »bekräfta och stadfästa de lögner, som Edert långt härifrån vistande sändebud vid Lycksalighetens Port skriver till Eder», samtidigt som man erbjöd sig att organisera kungens hemresa över Ryssland. Karl XII reflekterade emellertid inte på anbudet, utan F sändes med bestämda krav till storvesiren: erforderlig eskort genom Polen, nytt lån av 1 200 »pungar» ( = 600 000 rdr) samt sv-turkisk allians till befriande av Polen och Ukraina mm – framställningar, som renderade överbringaren arrest, om än en honorabel sådan med en livvakt på 200 man, sedan storvesiren utlåtit sig att »de svenske i Bender vore fÖrrycktare än dårekistan i Konstantinopel»! Men F:s fasthet och vägran att ingå i underhandlingar med ryssarna blev en diplomatisk triumf. Det svensksinnade partiet, som var starkt representerat i vissa hovkretsar gick på hösten 1711 till aktion, vilket resulterade i att storvesiren fick silkessnöret.

F kom under de närmaste åren att tillsammans med sin trogne parhäst Poniatowski stå i händelsernas centrum vid hovet i de oändliga underhandlingarna om villkoren för Karl XII:s hemfärd. Konungen förkastade alla förslag, som inte gav honom en betryggande eskort genom Polen. I ett memorial till den nye storvesiren framlade F 10 dec 1711 Karl XII:s stora östeuropeiska plan på en anfallsfront Turkiet–Tartarerna–Mazepas Ukraina–Stanislaus Lesczinskis Polen mot Ryssland.

Förnyade fredsbrott Turkiet–Ryssland framkallades 1711 och 1712 till följd av den karolinska diplomatins oförtrutna ansträngningar, och den ene storvesiren efter den andre störtades under dessa år. Man räknade hela tiden med sultanens välvilja. När efter den tredje turkiska krigsförklaringen Magnus Stenbock landstigit på tysk mark, förväntades på högsta ort, att Karl XII själv skulle ta hand om den pommerska expeditionen. Men Karl framhärdade i sin vägran – nu på grund av befarade förrädiska stämplingar att bemäktiga sig hans person – att lämna landet och krävde nya lån. Till och med F började nu ana, att man spelade ett alltför högt spel, men konungen slog bort alla varningar. I detta läge gick en svenskfientlig fraktion till aktion mot Karl XII. Samtidigt som Kungshuset i Bender omringades av tartarerna sattes F:s hus i Konstantinopel under bevakning efter ett häftigt uppträde i storvesirens palats. Men än en gång lyckades F triumfera över sina vedersakare, då han i läglig tid kunde överbringa nyheten om Stenbocks seger vid Gadebusch. Med anledning av Karl XII:s bortförande till Demotika inlade samtidigt Ludvig XIV:s ambassadör vid Porten, med vilken F ålagts att nära samarbeta, en skarp protest mot behandlingen av en kristen monark på turkisk mark. F uppsatte en relation över kalabaliken i Bender och ämnade översätta den till turkiska för att spridas bland allmänheten. Sultanen fann emellertid omsider för gott att ta i med hårdhandskarna mot kuppmakarna.

Sedan även denna gång planen på en förnyad sv-turkisk samverkan runnit ut i sanden genom fredsslutet i juni 1713, var F:s mission i huvudsak avslutad, och i aug avfärdades han tillsammans med Poniatowski till Timurtasch, där Karl XII nu befann sig. Staden var en feberhåla, och F insjuknade och avled dagen efter det att Karl XII brutit upp för att i Demotika ännu ett år fortsätta sin österländska exil.