Arvid F Grundel

Grundel, Arvid Filip, f 1 aug 1877 i Filipstad, d 16 okt 1959 i Sthlm (Matt). Föräldrar: urmakaren Johan Ludvig G o Carolina Gadde. Anställd vid Nya Kristinehamns-Posten 84—96, vid Nerikes Allehanda 96— 99, vid Öresundsposten 99—02, tjänsteman vid Frisinnade landsfören 02, led av dess verkst utsk 02—23, ombudsman 09—23, led av centralstyr för Sv freds- o skiljedomsfören 05—09, ombudsman o kassaförvalt i Sthlms frisinnade valmansfören (från 23 Liberala fören i Sthlm) 10—14 o 17—29, styr:led där 10—34, styr:led i Sveriges frisinnade ungdomsförb 10—19 (ordf 15—19), ombudsman o led av verkst utsk i Sveriges liberala parti 23—29, sekr, kassaförvalt o ombudsman i Sv publicisternas pensionskassa (från 37 Pressens pensionskassa) 29—44, styr:led i folkpartiets sthlmsavd 34—36.

G 1) 24 sept 04 i Örebro m Anna Katarina Nyström, f 21 jan 79 där, d 25 aug 36 i Sthlm (Bromma), dtr till tryckeriförest Frans Johan N o Christina Sofia Berglund; 2) 21 sept 37 i Sthlm (enl vb för Nik, Örebro) m Gerda Aurora Charlotta Andersson, f 16 okt 79 i Strängnäs landsförs, d 26 sept 52 i Sthlm (Matt), dtr till possessionaten Olof Gustaf A o Lovisa Charlotta Boström.

Trots att föräldrahemmet snarast var konservativt tog Arvid G tidigt del i rösträttsrörelsen på 1890-talet. När den första inbjudan till bildande av en allmän sv vänsterorganisation utgick 1901, blev han genast medlem och tog initiativ till en lokalavdelning i Hälsingborg.

De sv valorganisationerna hade tidigare för det mesta varit tämligen efemära och lokala företeelser, men under 1900-talet uppkom de permanent arbetande och centralt ledda förbunden, inom vilka de heltidsanställda administratörerna hade en central ställning. Vid Frisinnade landsföreningens konstituerande sammanträde i mars 1902 blev G dess sekreterare, och året efteråt fick han överta även den ekonomiska administrationen. 1909 fick han titeln ombudsman. G organiserade Frisinnade landsföreningens verksamhet på ett föredömligt sätt. Stora framgångar mötte vid valen ända fram till 1911, och en kort tid var partiet landets största.

G skötte den dagliga korrespondensen och förvaltningen på föreningens huvudbyrå i Sthlm. Han gjorde upp föredragningslistorna och förde protokollen vid landsmöten, i förtroenderådet och i det verkställande utskottet. Av det senare hade han redan 1902 blivit likaberättigad ledamot. Han utförde tillsammans med ledarna, Staaff, Ernst Beckman, David Bergström, Schotte och Edén, planläggningen av valrörelserna, till vilka han fick skriva både propagandatryck och praktiska handledningar för valarbetarna ute i landet. Under själva valrörelserna fick han organisera den dåförtiden mycket omfattande resetalarverksamheten samt sända ut valtryck och cirkulärledare till landsorten. När föreningen i sinom tid (1914) även började med valhandböcker, fick G biträda med redigerandet av dessa. Någon gång höll han även själv föredrag fastän då mest i partiorganisatoriska och valtekniska ämnen. Hans förhållande till partiledarna var gott och förtroendefullt, även om han lät undslippa sig att han fann Edén besvärlig.

Efter valrörelserna analyserade G resultaten. Han förvärvade med tiden stor kännedom om opinionerna inom parti och väljarkår. Han skaffade statistik och personupplysningar, kontrollerade vad de frisinnade kandidaterna sade vid valmötena och bearbetade de valkretsrapporter som fr o m 1911 infordrades av de lokala valledarna efter valen. I sina bedömningar av valutsikterna var han mycket försiktig, stundom direkt pessimistisk.

G anförtroddes också gärna mera delikata uppdrag som t ex att försöka påverka lokala valorganisationer att sätta upp kandidater enligt partiledningens önskemål. 1908, när ledningens mening var att alla som antog kandidatur på Landsföreningens program skulle lova att gå in i det liberala samlingspartiet i riksdagen, var det G som fick följa nyrekryteringen ute i landet. 1919 fick han och Ekman i uppdrag att diskutera valsamarbete med socialdemokraterna, men dessa förhandlingar gick inte i lås. En av de ömtåligaste av G:s uppgifter var att organisera penninganskaffningen åt partiet; i denna fråga fick han bistå ledningen med den ena planen efter den andra.

Efter partisprängningen 1923 blev G, som hade sina sympatier på den kulturliberala sidan, ombudsman i Sveriges liberala parti, trots att han hade erbjudits att behålla sin befattning i Landsföreningen.

Fredsrörelsen intresserade G mycket, och han var ledamot av centralstyrelsen för Sv freds- och skiljedomsföreningen 1905—09, de tre sista åren som sekreterare, och redigerade 1906—07 dess tidskrift Fredsfanan. Inom den av inre split härjade centralstyrelsen stod han på den mera moderata sidan, men hans ställning blev till slut ohållbar efter en uppmärksammad schism 1910, då de mera radikala elementen i Skiljedomsföreningens namn, men uppenbarligen bakom ryggen på dess styrelse, hade släppt ut en propagandaskrift, vars starkt försvarsfientliga innehåll inte kunde accepteras av G i hans egenskap av ombudsman i Frisinnade landsföreningen.

Personligen beskrivs G som en fin och försynt man, omtyckt i alla läger, och föga motsvarande den gängse bilden av en valmakare. Till sin läggning var han mera ämbetsman än politiker.