Ernst J Beckman

2. Ernst Johan Beckman, den föregåendes son, f. 10 maj 1850 i Uppsala. Elev vid Uppsala h. elementarläroverk 1859 och vid Härnösands h. elementarläroverk ht. 1866; avlade mogenhetsexamen i Härnösand 8 juni 1868; studerade i Tübingen s. å. och i Uppsala vt. och ht. 1871; vistades därpå utrikes, företrädesvis i England och Förenta staterna, och skrev härunder Amerikakorrespondenser till Nya dagligt allehanda 1875–76. Vik. lärare vid folkskollärarinneseminariet i Skara 1 nov. 1876 till höstterminens slut s. å.; folkskolinspektör i Södermanlands län 24 nov. s. å.–1879; erhöll rätt att söka adjunktur vid folkskollärarinneseminariet i Skara 7 febr. 1879; ledamot av stadsfullmäktige i Södertälje 1879–81 samt av skolrådet därstädes 1879–80; idkade vid sidan av förutnämnda arbete i undervisningens tjänst och därpå som huvudsaklig uppgift journalistisk verksamhet samt lämnade bl. a. bidrag till Aftonbladet (1878–79), Dagny, Nya dagligt allehanda och Stockholms dagblad (däribland Amerikakorrespondenser 1882); redaktör för Ny illustrerad tidning 1880–5 maj 1883; medredaktör för Arbetarens vän 1880–81 och för Barnens vän 1880; erhöll 1884 under vistelse i Schweiz för sociala, ekonomiska och politiska studier regeringens uppdrag att särskilt i Tyskland och Storbritannien studera med arbetarskyddslagstiftningen sammanhängande frågor; ledamot i arbetarförsäkringskommittén 3 okt. 1884–24 okt. 1889 och tillhörde under större delen av denna period dess arbetsutskott; biträdande redaktör för Stockholms dagblad jan. 1885–hösten 1886; ledamot av riksdagens andra kammare för Stockholms stad mars 1886–1887 och 1891–93, för Roslags södra domsaga 1903–08 och för Danderyds, Åkers och Värmdö skeppslag 1909–10 samt av dess första kammare för Stockholms län 1911–13 och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1903–05 lagt., av konstitutionsutskottet 1906–10 och av talmanskonferensen 1913; ledamot av stadsfullmäktige i Stockholm 1886–95 och av Östermalms skolråd 1887–90; ledamot av nykterhetskommissionerna 1886 och 1889; huvudredaktör för Aftonbladet dec. 1887–dec. 1890; ledamot i kommittén för revision av förordningen av 18 nov. 1881 angående minderårigas användande i arbete vid fabrik m. m. 13 mars 1891–11 mars 1892; verkställande direktör för Djursholms aktiebolag 1892–1903; rektor vid Stockholms nya samskola 1893–99; ledamot i den år 1894 av överståthållaren tillsatta kommittén angående arbetslösheten i huvudstaden och i kommittén för planläggande av arbetsstatistiska undersökningar 17 nov.–11 dec. 1896 samt kallades till följd av K. brev 10 sept. 1897 att biträda vid sistnämnda frågas behandling i kommerskollegiet, vilket uppdrag under loppet av följande år slutfördes; deltog enligt förordnande 30 dec. 1911 i de förberedande utredningarna för socialstyrelsens inrättande år 1912; reste hösten 1916 utomlands och vistas sedan jan. 1918 i Amerikas förenta stater.

Gift 19 juli 1876 med Louise Woods-Baker, f. 21 aug. 1852, dotter till kemisten D. Woods-Baker.

Ehuru B. ursprungligen börjat bedriva filologiska och konsthistoriska studier, inriktade han under sina resor i England och Amerika företrädesvis sin uppmärksamhet på nationalekonomien samt på skolväsendet och de sociala frågorna. Hemkommen, ägnade han sig till en början åt folkundervisningen men lämnade jämväl mer eller mindre tillfälligt bidrag till åtskilliga tidningar och övergick snart nog helt till journalistiken. Med anledning av den stora arbetsinställelsen inom Sundsvalls sågverksdistrikt uppehöll han sig under sommaren 1879 i dessa trakter för socialekonomiska undersökningar. Resultaten av dessa framlade han omedelbart i fördomsfritt och livligt skrivna artiklar i Stockholms dagblad och blev även ledamot i en av sågverksägarna tillsatt kommitté för förbättrande av arbetarnas ställning. År 1886 uppehöll sig B. på uppdrag av stiftelsen Lars Hiertas minne en tid i England för studiet av Charity organisation societies och utarbetade efter hemkomsten grundlinjer till stadgar för Föreningen för välgörenhetens ordnande. I mitten av 1890-talet flyttade han till Djursholm, för vilket samhälles utveckling han varit i hög grad verksam.

B., som vid ett fyllnadsval i mars 1886 fick plats i riksdagens andra kammare, utestängdes redan 1887 därifrån genom kasserandet av Stockholmsvalet under tullstriden men fick sedan, ehuru med ett längre avbrott, under ytterligare fjorton år deltaga i det parlamentariska livet. I riksdagen såväl som i Aftonbladet under de få år, han var dess huvudredaktör (1887–90), utvecklade han med mycken iver, om än med markerad försynthet i sättet, politiskt liberala och socialreformatoriska principer. Han stod i främsta rummet bland frihandelsvännerna och var en helgjuten anhängare av religions- och yttrandefriheten utan att dock dölja sin ovilja mot utilismens agitatoriska utsvävningar. Likaså var han en av helnykterhetsrörelsens förgrundsfigurer under en lång följd av år; han var en tid ordförande för riksdagens nykterhetsgrupp och innehade presidiet för femte nordiska nykterhetsmötet i Stockholm 1902. Sin uppmärksamhet koncentrerade B. alltmer kring socialpolitiska frågor och stod under ett halvt decennium som ordförande i ledningen för Centralförbundet för socialt arbete. När Frisinnade landsföreningen bildades 1902, var han genom sina representativa och medlande egenskaper så gott som självskriven till dess ordförandepost, vilken han beklädde i tolv års tid. Sedan 1903 tillhörde han Liberala samlingspartiet och intog därinom en ledande ställning. I Männens förening för kvinnans politiska rösträtt blev han vid dess stiftande ordförande. Under flera år var han ledamot av Interparlamentariska unionens råd och under fyra år ledamot av dess exekutivkommitté samt har representerat Sverige vid flera interparlamentariska fredskongresser. Livligt intresserad för publicisternas organisation, har han under olika perioder varit ordförande för Publicistklubben och har som dess delegerad deltagit i flera internationella journalistkongresser; vid Stockholmskongressen 1897 fungerade han som ordförande.

B. intar en särställning i vårt politiska och socialkulturella liv, sådant det gestaltat sig sedan 1880-talets ingång. Hos honom har en liberaldemokratisk stämning, utdanad under starka angloamerikanska påverkningar, förenats med svenska patriciertraditioner och livliga estetisk-filosofiska intressen. Han var intim vän till Viktor Rydberg. Dikter, med vilka han framträtt i ett par samlingar, innehålla stycken av verklig konst, om än måttet är starkt begränsat. Som prosaförfattare ådagalägger han i sina litterärt utmejslade reseskildringar och i sina allmänna framställningar en ingalunda vanlig förmåga av formgivning, vars mest utmärkande drag äro klarhet och mjukhet. En skicklig, mångsidigt intresserad journalist, har han framför allt gjort sig gällande genom sina politiska och sociala artiklar, i vilka den agitatoriska energien icke märktes men verkade med sin intima förening av sakkunskap och hög kultur. Trots sin iakttagelseskärpa, klarsynthet och vidsträckta beläsenhet på det socialpolitiska området har B. emellertid aldrig fått tillfälle att ge en samlad vetenskaplig framställning av sina åskådningar. B. har åtnjutit stort anseende som talare. Hans färdighet att finna ord får allt emellanåt ett drag av virtuosmässighet. Alltid ledig, sällan prålig, når han högst i föredrag med på en gång didaktisk och eggande uppgift, där hans mångsidiga kunskaper, vederhäftighet och nobla, varma personlighet särskilt komma till sin rätt. Hans riksdagsanföranden ha sina största förtjänster som upplysande och väckande principtolkningar, förklaringar och redogörelser; som debattör saknar han däremot rätt mycket av skärpa, snarfyndighet och framför allt humor.

B:s viktigaste insatser utgöras av hans talrika socialpolitiska planer och uppslag, ofta framburna i riksdagsmotioner, samt av hans personlighetspräglade inflytande såsom talare och skribent. För det liberala partiet har han haft en särskild betydelse såsom en medlande och enande faktor mellan nykteristiskt och frikyrkligt färgad landsortsdemokrati å ena och kulturradikal huvudstadsliberalism å andra sidan.