C Arvid Gumælius

3 Gumælius, Carl Arvid, son till G 2, f 25 nov 1833 i Örebro, d 23 febr 1908 i Sthlm (Hedv El). Inskr vid UU 21 maj 52, anställd i Telegrafverket 54, red för Nerikes Allahanda (från 68 Nerikes Allehanda) febr 55—april 81, telegraf kommissarie i Örebro 56—87, förman för Örebro folkbank 67—81, led av AK 70—77, 82—93 (statsrevisor 71—72 o 84—86, v ordf i bankoutsk 73—77 o 91—93, led där 82—87, av kon-stitutionsutsk 87), grundade Allm lifförs:bol 26 juli 87, dess dir från 87.

G 1) 5 okt 61 i Glanshammar (Ör) m Charlotta Magdalena (Agda) Augusta Hummel, f 25 aug 35 där, d 9 juni 89 i Sthlm (Hedv El), dtr till hovsekr August Vilhelm H o Magdalena (Malin) Margareta Wilson; 2) 29 juli 90 i Sthlm (Hedv El) m Wilhelmina Cordts, f 13 maj 50 i Hamburg, förut g m geologen David Hummel (d 79), d 30 nov 25 i Sthlm (Joh), dtr till inspektören Herman C o Matilde Antoinette Giers.

Med sin affärsblick, praktiska duglighet och skarpa formuleringstalang utvecklade Arvid G Nerikes Allehanda till ett av den liberala landsortspressens huvudorgan. Själv skötte han tidningens livaktiga politiska avdelning, och närmast under sig hade han skalden V E Öman som kulturredaktör och Otto Serrander som chef för notis- och nyhetsavdelningen. Han lade mycket stor vikt vid notiserna: de skulle behandlas självständigt och göra det möjligt att läsa tidningen rakt igenom. Med dessa principer kom han en tid att bli mönsterbildande för den nya journalistiken. Genom utgivandet av den populära veckotidningen Allehanda för Folket gav han ytterligare spridning åt sina liberala idéer, och samma betydelse fick också bildandet av Länstidningens Tryckeri ab (1865), som han 1875 blev ensam ägare av. Han var även en av stiftarna av Publicistklubben 1874.

Oscar II räknade G till »frasradikalerna», men att det låg allvar bakom hans radikalism visade han både som publicist och riksdagsman. Han stred oförfärat för sina idéer mera än för något parti och var närmast vänstervilde med stark socialpolitisk reformvilja. Karaktären av hans anknytning till lantmannapartiet skiftade, och 1883 inträdde han i nya centern enbart därför att han funnit regeringens och lantmannapartireservanternas härordningsförslag alltför betungande för landet. Han var anhängare av allmän rösträtt och en försonlig hållning mot Norge. Vid 1876 års riksdag talade han för en motion om rätt till civiläktenskap för varje sv man och kvinna och vann därvid många instämmanden; motionen avslogs dock. Han var också utpräglat frihandelsvänlig och uppmärksammades särskilt för den aktion han 1880 bedrev i Allehanda för Folket och som efter tre månader ledde till att han till finansdepartementet kunde inlämna en petition för frihandel med 20 000 undertecknare.

Sin viktigaste insats som riksdagsman gjorde G dock i frågor som rörde bank- och statslåneärenden. Av särskild betydelse blev hans inlägg i debatterna om statligt stöd åt de enskilda järnvägarna. Hans sakkunskap i bankärenden var allmänt respekterad, han var t ex ledamot av bankoutskottet, vars förslag låg till grund för guldmyntreformen 1873, och han nämndes flera gånger som blivande finansminister. Redan före invalet i riksdagen hade han också efter studier vid Hamburgs folkbank grundat den första sv folkbanken i Örebro 1867.

Även som kommunalpolitiker tog G initiativ till angelägna reformer; bl a utformades 1879 års stadsplaneändring för Örebro till stor del efter hans intentioner. Han flyttade till Sthlm 1887 i samband med att han där grundade Allmänna lifförsäkringsbolaget, som vars verkställande direktör han kvarstod till sin död. Han hade också del i tillkomsten av Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer.