Karl Gyllenstierna

9 Gyllenstierna, Karl, bror till G 6 o G 7, f 4 febr 1649, d 6 juni 1723 i Sthlm (själaringn 7 juni i Nik). Inskr vid UU maj 57, kammarherre hos änkedrottn Hedvig Eleonora 68, överkammarherre 72, överhovstallmästare 20 dec 73, guvernör för änkedrottn:s livgeding 30 mars 80 (k konf 6 april), k råd 20 maj 87, kammarråd s d—25 april 11, generalguvernör för livgedinget o överstemarskalk för änkedrottn:s hov 87, greve (G af Steninge) 10 dec 87, president i kammarrevisionen 15 okt 95, tf president i kammarkoll o statskontoret 15 april—30 nov 97, led av defensionskommissionen 7 april 00, president i Svea hovrätt 30 dec 18, kansler för Åbo akad 9 juni 19.

G 10 juli 06 på Ulriksdal m frih Anna Maria Soop, f 10 april 60 i Karlstad, d 2 juni 35, förut g m k rådet o fältmarskalken greve Axel Wachtmeister, d 99, dtr till riksrådet o presidenten frih Gustaf S o frih Margareta Horn.

Enligt samtidens uppfattning såg G mycket bra ut, hade ett angenämt sätt och rönte stor framgång hos det täcka könet, var välgörande fri från allt djupsinne och bekajades inte av något ovist nit. 1668 anställdes han som kammarherre hos änkedrottning Hedvig Eleonora, en befattning som inte torde ha överansträngt honom men dock upptagit hans tid. Han hade att inställa sig vid morgonandakten kl 7 om sommaren, kl halv åtta om vintern, skulle vid 11-tiden ledsaga änkedrottningen till rådskammaren och följa henne till de k gemaken efter sessionens slut. Vid huvudmåltiden skulle han jämte en av hovjunkarna hämta maten från köket till den k taffeln och sedan vara till reds i olika situationer. Vid aftonmåltiden fungerade han ånyo och var sedan ledig, så vitt inte änkedrottningen — vilket ofta skedde — önskade »divertera sig» med ett parti kort. Hans karriär som hovman blev påfallande snabb. Redan 1672 — vid 23 års ålder — blev han överkammarherre och året därpå chef för änkedrottningens hovstallstat. Han var en skicklig ryttare — hade erhållit första priset i den »ringränning», som 1672 celebrerade Karl XI: s tronbestigning — men hans utnämning till överhovstallmästare var närmast dikterad av änkedrottningens önskan att förbättra hans ekonomi; han fick behålla sin tjänst som överkammarherre med 1 390 dlr smt i löneförmåner men uppfördes samtidigt på hovstallets stat i sin nya befattning med 1 200 dlr smt i tillägg. Året därpå erhöll han ytterligare 2 000 dlr smt, att årligen utgå av änkedrottningens handpenningar.

På hösten 1676 skickade änkedrottningen G till Karl XI, som befann sig vid armén. Hon hade gripits av en stigande oro för att sonen personligen skulle blottställa sig i de hårda striderna med danskarna. Ej heller tyckte hon sig ha blivit tillräckligt underrättad om vad som passerade vid fronten. Hon uppdrog åt G att ständigt hålla sig i konungens närhet, söka skydda honom rent lekamligen samt lämna henne täta rapporter om läget. Hon vände sig samtidigt till konungens främsta militära rådgivare, fältmarskalken Simon Grundel-Helmfelt och generalen Rutger v Ascheberg, med en rekommendation för G. Denne gjorde tydligen vad på honom kunde ankomma och lyckades också bli den förste, som till änkedrottningen kunde överlämna budskapet om segern vid Lund. I glädjen däröver skänkte hon honom 1 000 dlr smt.

1679 sändes G till Khvn för att till prinsessan Ulrika Eleonora överlämna änkedrottningens lyckönskan och presenter med anledning av det förestående bröllopet med Karl XI. På vägen skulle han besöka denne och utforska hans önskningar med avseende på förmälningen. Han träffade Karl XI i Kristianstad och kunde 18 nov rapportera, att denne av allt att döma inte var benägen att »göra synnerligt stort bröllop», vilket i sin tur medförde, att änkedrottningen inte behövde inköpa någon ny kaross.

Vid återkomsten från sin mission i Khvn möttes G av underrättelsen, att guvernören för änkedrottningens underhållsländer, Gustaf Soop, avlidit. Därmed inträdde en vändpunkt i G:s liv. Änkedrottningen utsåg honom nämligen till Soops efterträdare. Händelsen väckte stor uppmärksamhet. Guvernörsbefattningen kunde närmast jämföras med en landshövdingetjänst och krävde både administrativa och kamerala erfarenheter, och G saknade båda. Så vitt man kan döma, har Karl XI varit tveksam om lämpligheten att göra den unge G, som inte prövats i några större uppgifter, till guvernör. Det dröjde också fyra månader, innan änkedrottningen kunde driva sin vilja igenom. Samtiden synes ha tolkat änkedrottningens ynnestbevis som ett utslag av inte enbart platoniska känslor.

Änkedrottningens instruktion för den nye guvernören (30 mars 1680) inskärpte hans skyldighet att på alla sätt tillvarata hennes ekonomiska intressen. Dessa var betydande. Livgedinget omfattade stora delar av Östergötland; Södermanland och Västmanland med Gripsholm, Eskilstuna och Strömsholm som centra. Dessutom hade änkedrottningen som livstidsdonation av sin gemål erhållit Vadstena slott, stad och län. Vidare hade Svartsjö slott och landet däromkring av kronan överlämnats till henne som hypotek för ett lån på 38 100 dir smt. Slutligen hade hon själv köpt Drottningholm och Jakobsdal (nu Ulriksdal). Även ett gods i Livland tillhörde henne men var bortarrenderat. Till avkastningen från dessa domäner — ordinarie kronoskatt, arrenden och naturaprodukter — kom direkta statliga anslag. Dessa utgjordes av viss andel av kronans kopparränta in natura, 10 000 rdr av »stora sjötullen» enligt hennes giftermålskontrakt samt en årlig summa av 9 000 dlr smt till hennes »tractamente». Med dessa ansenliga tillgångar skulle hennes hovstat underhållas och hennes personliga utgifter bestridas. Dessa senare, till vilka man kan räkna hennes väldiga byggnadsföretag, dyrbara slottsinredningar och en omfattande välgörenhet, torde ha slukat lejonparten av hennes inkomster.

G synes ha nedlagt ett betydande arbete på sin uppgift som guvernör. Det ankom på honom att svara för livgedingets omfattande ekonomiska förvaltning men också att vara styresman för underhållsländerna i administrativt, judiciellt och kyrkligt hänseende. Till sitt förfogande hade han ett kansli, förlagt till slottet i Sthlm, ett kontor för den ekonomiska förvaltningen, tidigare placerat i Gripsholm, senare överflyttat till huvudstaden, samt på det lokala planet en rad av slottsfogdar, befallningsmän och diverse lägre funktionärer. Detta maskineri höll han efter bästa förmåga i gång efter den ordning han övertagit av sin företrädare. Han underställde drottningen så gott som alla åtgärder — även de obetydligaste. Någon finansplan på längre sikt torde man egentligen inte följt.

Det gick bra under de goda åren av 1680-och 1690-talen, men i slutet av Karl XI :s regering inträdde en långvarig missväxt. Spannmålsskörden i livgedinget 1695 blev mycket klen, och året därpå var utbytet föga bättre. Samtidigt gick kopparförsäljningen ner och priserna sjönk. Livgedingets ekonomi var i stor utsträckning baserad på dessa produkter. Den svåra missväxten framtvingade också stödåtgärder åt allmogen genom nedsättning i skatten och utdelning av spannmål. Åtskilliga arrendekontrakt måste revideras. Änkedrottningen hade tidigare upptagit betydande lån — bl a i riksbanken, som årligen betingade sig 7 000 dlr smt i ränta — och kreditorerna började visa oro. Så kom krigsutbrottet 1700 och försämrade ytterligare situationen.

Inför det alltmer hårdnande ekonomiska läget stod guvernören tämligen rådvill. Liksom övriga ämbetsmän fick hovstatspersonalen vidkännas en viss reducering av lönerna, men det förslog inte långt. G diskuterade med änkedrottningen möjligheten att pantsätta några gods för att ställa kreditorerna till freds, men det ledde tydligen inte till något resultat. Till slut rådde han änkedrottningen att nödtorftigt dra sig fram genom antecipationer — en utväg som ju endast ökade villervallan i änkedrottningens affärer. En hårdhänt sanering av utgiftsstaten vågade han förmodligen aldrig föreslå. Änkedrottningens död 1715 befriade honom från en i längden ohållbar situation, och han fick i stället ägna sina krafter åt livgedingets avveckling, som var slutförd 1719.

Som ämbetsman och politiker har G knappast lämnat några märkligare spår efter sig. Han deltog pliktskyldigast, men på grund av sin hovtjänst tämligen sporadiskt, i rådets, defensionskommissionens, kammarkollegiets, kommerskollegiets och kammarrevisionens sessioner men ägde varken tillräcklig begåvning eller ambition för att göra sig verkligt gällande. Hans utnämning till president i Svea hovrätt 1718 torde närmast kunna betraktas som en hedersbevisning.

G:s ekonomiska ställning var till en början mycket god. Hans hovtjänst inbringade honom efter hand årligen 7 700 dlr smt, rådsämbetet 4 000 och presidentsysslan ytterligare 2 000. Under det stora nordiska kriget reducerades emellertid de statliga löneinkomsterna högst väsentligt — endast ett eller annat kvartal kunde årligen utbetalas. Vid 1718 års slut hade han 72 000 dlr smt att fordra av kronan. Till all lycka kunde han falla tillbaka på ett betydande godskomplex, huvudsakligen förlagt till Uppland och Södermanland. Kärnan i detta utgjorde arvegodset Steninge i Husby-Ärlinghundra (Sth). Genom hemmansbyten, köp av säteriet Skär i Aspö (Söd) 1714 och en donation av sätesgården Algö i Överselö (Söd) av änkedrottningen s å kunde han ansenligt avrunda sina domäner. Giftermålet med Anna Maria Soop förde i boet hennes arvegods Mälsåker i Ytterselö (Söd). De tidvis rätt ansenliga inkomster G förfogade över satte honom istånd att uppträda som byggherre. Han försåg Mälsåker med tvenne hörnflyglar och en bred yttertrappa. På Steninge uppfördes efter Nicodemus Tessin d y:s ritningar en ståtlig slottsbyggnad.