Konrad Gyllenstierna

6 Gyllenstierna, Konrad, f 25 mars 1638 på Viborgs slott, d 11 sept 1684 i Sthlm (begr 25 mars 85 i Ridd). Föräldrar: presidenten frih Erik G o Beata v Yxkull. Inskr vid UU 24 maj 53, assessor i kommerskoll 15 mars 65, landshövd i Viborgs o Nyslotts län 18 maj 67, landsh i Kalmar län 9 sept 74, entledigad med bibehållen lön 29 aug 77, tilldelad exspektanstjänst som häradsh i Finland 6 jan 78, av K M:t utsedd ordf i 1680 års minorennitetskommission (Stora kommissionen över förmyndarnas förvaltn) 23 nov 80, ledare för en sv beskickn till Moskva (K M:ts pass o instr 6 o 7 jan 84).

G 1) 18 nov 69 i Sthlm (Jak) m frih Märta Christina Ulfsparre af Broxvik, f 20 aug 54 på Nyborg, Håtuna (Upps), d 12 febr 71 i Viborg, dtr till landsh frih Jöran Eriksson U o frih Kristina Sparre; 2) 75 på Koberg, Lagmansered (Älvsb) m grev Eva Lewenhaupt, f 9 sept 57, d 8 okt 29 (begr i Bälinge, Söd), dtr till generalen greve Ludvig Weirik (Wierich) L o grev Charlotta Susanna Maria zu Hohenlohe-Neuenstein.

Efter avslutade akademiska studier och en kort tids tjänstgöring som assessor i kommerskollegium placerades G som landshövding i Viborgs och Nyslotts län, där hans fader tidigare hade varit verksam. Länet hade att kämpa med betydande försörjningssvårigheter. Skörden hade 1669 på grund av tidig nattfrost nästan helt spolierats. Missväxten hade vållat hungersnöd och dyrtid och en mängd gårdar stod öde. G skildrade tillståndet i länet i mörka färger. Det är möjligt, att svartmålningen var avsedd att för regeringen motivera de lättnader i utlagorna G på egen hand medgivit, men tydligt är, att han efter några år kände en stigande olust inför vistelsen i utkanten av det sv imperiet. Husliga sorger drabbade honom samtidigt. Modern dog 1667 och hans unga hustru avled i barnsäng 1671. Vid bröllopet två år tidigare hade skalden Lasse Lucidor oombedd uppvaktat med en dikt Gilliare kwaal, som blev mycket illa upptagen av G och hans familj och renderade den olycklige författaren flera månaders fängelse.

Till riksdagen, som på hösten 1672 samlades i Sthlm, inställde sig G och greps omedelbart av den rojalistiska stämning, som framträdde inom samtliga stånd. Han hade tidigare — på riksdagarna 1664 och 1668 — intagit en lojal hållning till förmyndarregeringen men närmade sig nu de oppositionella elementen, låt vara i tämligen mjuka former. Han sällade sig sålunda till dem som genast ville myndigförklara den unge Karl XI och yrkade själv (20 sept), att denne genom ständernas beslut snarast skulle »komma till regementet». Vid överläggningen om den av regeringen begärda kontributionen fastslog han, att riksdagen först måste ha reda på landets »tillstånd och alliancer» (11 okt). Ej heller torde regeringen med någon större entusiasm ha hälsat hans bestämda krav, att 1655 års reduktionsbeslut »måtte bliva exekverat» (12 okt). Genom sina bröder — främst Kristofer (G 7), som hörde till den unge konungens förtrogne — torde han ha kommit i personlig kontakt med Karl XI och fått tillfälle att uttala sin önskan om förflyttning. Två år senare erhöll han landshövdingetjänsten i Kalmar. På vägen dit besökte han kröningsriksdagen i Uppsala (aug—sept 1675), varunder han var placerad i sekreta utskottet. Någon högre grad av aktivitet utvecklade han inte men medverkade såväl i oppositionens skarpa kritik av förmyndarnas utrikespolitik som i riksdagens uppseendeväckande beslut att låta företa en allmän granskning av hela administrationen under konungens minderårighet. Det första steget till den stora förmyndarräfsten hade tagits.

I nov 1675 anlände G till Kalmar. Uppdraget som landshövding var under det rådande krigstillståndet maktpåliggande. Transporter av trupper och förråd till huvudarmén lades i stor utsträckning genom länet. Kalmar intog i viss mån en nyckelställning i denna omfattande organisation. De stora sjötransporterna från övre Sverige med proviant, utrustning och krigsmateriel dirigerades dit och sändes därifrån vidare till armén. Förbindelsen mellan Sverige och besittningarna i Nordtyskland — främst Pommern — upprätthölls över Kalmar. Länet hade dessutom att bära krigets bördor i form av extra skatter, inkvartering och underhåll av krigsfolk, utskrivning av manskap m m. Danskarnas överlägsenhet till sjöss innebar därtill ett ständigt hot för strandhugg såväl på Öland som på Smålandskusten.

G:s brev till konungen är fyllda av lamentationer över alla de svårigheter, som tornade upp sig kring honom — saknaden av pengar, bristen på kredit, allmogens gensträvighet, allas kverulans över skatterna, de militära chefernas motstridiga order och dispositioner. Värre var att han i mycket ringa grad lyckades utföra de direkta befallningar, som konungen gav honom. Tvenne k brev i nov 1675 ålade honom att lägga beslag på allt tillgängligt skeppstonnage i länet och överföra en kontingent ryttare jämte furage och proviant samt 4 000 tunnor spannmål från magasinet i Kalmar till Pommern. En del fartyg framskaffades, men skepparna gjorde svårigheter. Därigenom försinkades transporterna, och spannmålen befann sig ännu i slutet av febr 1676 i Kalmar. Långsamheten i indrivningen av skatterna och utskrivningen av manskap påtalades gång efter annan från högkvarteret. G hänvisade till sina order till uppbördsmännen och reste ytterligare omkring i länet förmanande och uppmuntrande alla att göra sin plikt. Effekten torde ha varit ringa. Det starkt försämrade militära läget under större delen av 1676 med den sv flottans katastrof 1 juni vid Ölands södra udde ökade kraven på en skärpt försvarsberedskap. G kände sig föranlåten att personligen uppsöka Karl XI. Han sammanträffade med honom i Värnamo (okt) för att få närmare instruktioner. Han ålades att organisera ett allmänt folkuppbåd och därvid samarbeta med riksrådet Ebbe Ulfeld. Segern vid Lund 4 dec 1676 lättade avsevärt trycket, och det planerade folkuppbådet ansågs kunna utnyttjas för mera offensiva uppgifter. Allmogen skulle på sommaren 1677 samlas i Brömsebro, därifrån tåga genom Blekinge och sedan förstärka de sv stridskrafterna i Skåne. G hade enligt egen uppgift varit »kring i länet att animera och uppmuntra menige man» att samfällt ge sig åstad till mötesplatsen. Allmogen började också strömma till, då G på kvällen 3 juli i Kalmar mottog underrättelsen om sjöstriden i Köge bukt. Därmed var hela läget i grund förändrat. Danskarna behärskade Östersjön och kunde omedelbart väntas angripa Öland och Smålandskusten. De uppbådade bönderna ville hem för att värja sina gårdar, och rymde »häradsvis» från lägret. 17 juli måste G meddela kungen, att hela planen strandat. Fiaskot med folkuppbådet var fullständigt. 1 aug syntes en förenad dansk-holländsk eskader i Kalmarsund, som gjorde upprepade invasioner efter kusterna, brände byar, förstörde grödan och lade beslag på boskapen. 1 sept gick Västervik upp i lågor.

När detta inträffade, var G inte längre länets chef. 29 aug 1677 erhöll han avsked från sin tjänst. Det k brevet anger, att G dagen innan själv begärt sitt entledigande, vilket K M:t ej ansett sig kunna avslå. Tyvärr synes G:s avskedsansökan ej ha blivit bevarad. Allt talar emellertid för att konungen och hans rådgivare funnit G alltför svag för att kunna reda upp den hotande situationen och därför givit honom en vink att träda tillbaka. I hans ställe utsågs en hårdför militär — överste Henrik v Viecken — att överta ledningen av länet. Avskedet beviljades för övrigt i mycket nådiga former, och G fick behålla sin lön som landshövding. Samtiden torde haft fullt klart för sig, att G:s insats som landshövding i Kalmar var misslyckad. Hans belackare — och de blev med tiden många — gjorde gällande, att han direkt avsatts på grund av dokumenterad oduglighet. Själv synes han ha känt ett behov av att till varje pris rehabilitera sig i konungens ögon. Han fann det bäst kunna ske genom att obevekligt följa konungens intentioner i de stora politiska och statsfinansiella avgöranden, som efter krigets slut skulle komma.

På riksdagen 1680 föreslogs G av adeln (15 okt) att sitta i den kommission, som skulle döma Karl XI:s förmyndare. Man räknade honom givetvis till den grupp av avancerade rojalister, som under bröderna Wachtmeisters och hans egen broder Kristofers ledning yrkade på förmyndarräfst och reduktion. G tillhörde väl knappast de mera aggressiva i denna falang, men om hans principiella ståndpunkt kunde ingen tvekan råda. Riket befann sig i ett finansiellt nödläge, framhöll han på riddarhuset (29 okt). Ämbetsmännen måste göra tjänst utan lön, under det några få »sitta och hava hela rikets gods inne». Statens intressen måste gå före de enskilda individernas — »salus publica summa lex est». Det var en princip, som han i fortsättningen skulle benhårt följa.

Det väckte en viss uppmärksamhet, att Karl XI utsåg G till ordförande i stora kommissionen. Den något skruvade motiveringen för valet — att G enligt riddarhusordningen och »ståndets värde» vore att betrakta som »den förste» och att han dessutom visat nit och gott »conduite» i K M:ts tjänst — torde näppeligen ha övertygat samtiden. Tydligen ansåg konungen och hans rådgivare, att G var pålitlig och att han noggrant skulle rätta sig efter givna anvisningar. På den punkten missräknade de sig knappast. G har hela tiden stått i nära kontakt med konungen och både muntligen och skriftligen underrättat honom om arbetets gång och mottagit hans order. Några prov på självständighet visade han ytterst sällan. Karl XI eftersträvade genom sin indirekta ledning av kommissionen dels att den skulle arbeta raskt — tre månader ansåg han kunna räcka för arbetets slutförande — dels att aktionen skulle resultera i domar, som kunde ge högsta möjliga fiskala utbyte för kronan. G var fullt medveten om båda dessa önskemål. Han kunde visserligen inte alls hålla tidsschemat — rättegången tog 1 1/2 år — men han drev på arbetet efter bästa förmåga och yrkade så gott som genomgående på fällande domar. Rent tekniskt torde hans ledning av den otympliga kommissionen inte varit utan förtjänst. Det lyckades honom med hjälp av kommissionens nitiska åklagare — H Fägerstierna, D Tilas och Jakob Gyllenborg — att bringa reda i den i och för sig oformliga processen och nå fram till avgörande beslut. Men genom sin undfallenhet för påtryckningar från högsta ort drevs han understundom fram till ståndpunkter, som var oförenliga med den oväld och måtta, som ordförandeskapet borde ålagt honom. Själv var han emellertid övertygad om att han och kommissionens ledamöter »have som redelige män gjort vår tjänst efter vår ed» (23 dec 1682). Att de som drabbades av räfsten näppeligen delade denna åsikt, är förståeligt. För eftervärlden har hans obestridliga konsekvens i ansvarskraven varit lika klart skönjbar som hans starka beroende av den k viljan.

Någon direkt belöning för sitt välförhållande erhöll G ej, för så vitt man inte dit vill räkna uppdraget att leda en sv beskickning till Moskva på nyåret 1684. Ryssarna hade genom en ambassad till Sverige 1683 begärt Karl XI :s personliga stadfästelse på de traktater, som ingåtts mellan Sverige och Ryssland under hans minderårighet. Den diplomatiska courtoisien krävde, att Sverige återgäldade besöket för att överlämna K M: ts konfirmationsbrev och erhålla en motsvarande bekräftelse från rysk sida. Först 18 mars överskreds gränsen till Ryssland. Guvernören i Novgorod mottog resenärerna med måttlig förtjusning, sedan han konstaterat, att beskickningen räknade inte mindre än 274 personer, vilka han måste underhålla och fortskaffa. Sedan 650 hästar anskaffats, sände han kommissarierna och deras talrika svit söderut mot Moskva, dit man nådde 28 april. Den första audiensen gick av stapeln 5 maj. De båda tsarerna, den tioårige Peter och den svagsinte Ivan, satt på var sin silverstol, diverse ceremonier vidtog och kreditiven överlämnades. 28 maj ägde »stora» audiensen rum, då de båda tsarerna avlade eden och kysste korset på bibeln i kommissariernas närvaro samt överlämnade »fullbordansskriften».

Beskickningen till Moskva blev G:s sista offentliga uppdrag. Den långa resan med dess mångahanda strapatser torde ha undergrävt hans hälsa. Han avled helt oväntat på hösten 1684, kort efter hemkomsten till Sthlm.