Olof Hiorter

Hiorter, Olof, f 1696 troligen i Rödön, Jämtl, d 25 april 1750 i Uppsala. Föräldrar: auditören vid Jämtl:s reg Pehr Hiort(er) o Margareta Gestrinia. Elev vid Frösö skola 05, vid Härnösands gymn 09—12, inskr vid UU 13 febr 13, informator hos familjen De Geer på Skyllbergs bruk 14—22, stud vid Utrechts univ 23—27, privatlär i Sthlm 27—32, doc vid UU 20 nov 32, vik prof i astronomi där 32—37, amanuens i VS 26 okt 37, vid astronomiska observatoriet vid UU 40, tf observatör 25 okt 44, observator regius 31 okt 46. — LVS 38, LVA 45.

G juni 42 i Uppsala m Sara Martha Celsia, f 16 dec 95 där, d 27 maj 69 där, dtr till prof Nils Celsius o Gunilla Maria Spole.

Redan under pojkåren, då Olof H uppfostrades hos morfadern, prosten Petrus Gestrinius i Rödön, visade han stort intresse för astronomi och försökte sig på egna observationer. Som student i Uppsala ådrog han sig uppmärksamhet för sina lovande anlag i detta ämne, men studierna måste avbrytas efter 1 1/2 år, när morfadern, som bekostade dem, dog 1714. H tog då anställning som informator hos brukspatron Louis De Geer på Skyllbergs bruk i Närke, där han vistades i åtta år. Utom sönerna i huset undervisade han Carl Hårleman. Samtidigt fortsatte han enskilt sina studier främst i astronomi och företog fortlöpande observationer, biträdde Daniel Tiselius vid hans beskrivning av Vättern (tr 1723) och framställde därvid ett förslag till gradmätning på isen av Vättern och andra sv insjöar, som sedermera upptogs av Maupertuis. 1723 fick han som informator följa familjen J J De Geer på Finspång till Utrecht och studerade i fyra år vid universitetet där, framför allt matematiska vetenskaper för Pieter van Musschenbroek.

Efter hemkomsten 1727 fortsatte H som privatlärare i adliga hus i Sthlm och fick en gynnare i amatörastronomen greve A G Oxenstierna af Croneborg på Tidö, som uppmuntrade och stödde honom framgent. På dennes uppmaning återvände H till Uppsala, där han inom kort blev docent och betroddes med att uppehålla astronomiprofessuren under Anders Celsius utländska resa 1732—37, detta trots att han inte avlagt några akademiska examina eller prov. Som lärare visade han stor skicklighet och förmåga att stimulera studenterna, efter vad som betygas av ingen mindre än P W Wargentin, själv H:s lärjunge. Han utvecklade strax en livlig observationsverksamhet i Uppsala, organiserade observationer över hela landet vid den stora solförmörkelsen 1733, utförde 1740 på uppdrag av lantmäterikontorets chef latitudbestämningar på ett flertal orter i Mellansverige och började 1734 den årliga utgivning av almanackor, som han skulle fullfölja livet ut. Efter Celsius hemkomst assisterade H honom i hans arbeten, både med observationer och utarbetning av astronomiska kalkyler och även med författande av avhandlingar som ventilerades under C:s presidium. Det intima samarbetet bekräftades genom H:s giftermål med Celsius syster.

Celsius tidiga död 1744 avbröt en storartad expansion inom den uppsaliensiska astronomin. Observatoriets nybyggnad stod klar, dock utan fullbordad utrustning, och ett omfattande långsiktigt observationsprogram var uppgjort. H fick tills vidare ansvaret för observationerna under överinseende av Klingenstierna, då prof i matematik och främste aspirant till att efterträda Celsius. Den komplicerade professorskonkurrensen, där H fick 3:e förslagsrummet, slutade med att Klingenstierna trädde tillbaka till förmån för Mårten Strömer, som utnämndes utan erfarenhet i praktisk astronomi. För H:s del föreslogs en särskild observatörstjänst, varom det i ett par års tid fördes en delvis skarp skriftväxling inom universitetet och med högre myndigheter rörande tjänstens omfattning och dess förhållande till professuren. H gjorde därvid anspråk på ledningen av observatoriet och ställde vissa villkor i samband med en donation som han erbjöd universitetet: en större penningsumma som han av Oxenstierna förvärvat till observatoriet samt Celsius instrument och bibliotek på nära 1 500 volymer, som han förfogade över genom sitt gifte. Slutligen nådde han sitt mål och kunde på hösten 1747 tillträda tjänsten med titeln observator regius och självständig ställning som observatoriets prefekt. Hans hälsa var emellertid då i avtagande: han led av diabetes som mot slutet av 1749 förvärrades och följande vår ledde till döden.

Som vetenskapsman var H i utpräglad grad inriktad på den praktiska astronomin och hade där en förmåga som knappast någon av hans sv samtida; till stor hjälp var honom därvid "hans ogement skarpa syn" (Wargentin). Hans främsta vetenskapliga insatser är två, båda publicerade i VA:s handlingar. Den ena gäller kometen 1743—44, 1700-talets ljusstarkaste, som fått namn av Cheseaux och av honom upptäcktes 13 dec 1743. H upptäckte den oberoende av Cheseaux 14 dec och avhandlade dess bana och ljusstyrka i flera uppsatser samt korresponderade i ämnet med de L'Isle i Petersburg. Än viktigare är hans påvisande av sambandet mellan norrsken och magnetnålens variationer, grundad på mer än 10 000 iakttagelser. Dessa observationer gjorde han t o m 1743 i samarbete med Celsius, och själv ger han denne äran. Det är dock knappast något tvivel om att H gjort denna upptäckt, publicerad 1747, oberoende av såväl Celsius som Halley, vilken i en uppsats 1716 framställt en hypotes om norrskenets magnetiska natur.

H assisterade också Celsius i hans regelbundna meteorologiska observationer i Uppsala, vilka han helt övertog 1739 och fortsatte till sin död. Hans almanackor vann efter hand ett sådant anseende att VA, när den 1747 fick almanacksprivilegiet, uppdrog redaktörskapet för de olika upplagorna åt H. Likaså betroddes han med att utge VA:s astronomiska kalender. Alltifrån ungdomsåren på Skyllberg var han sysselsatt med att utarbeta nya sol- och måntabeller; uppmuntrad av Wargentin, nyvald sekreterare i VA, var han i färd med att fullborda detta stora verk, när det avbröts av döden.

H:s ovanliga arbetsförmåga är av samtiden väl betygad. Den framgår också av hans efterlämnade journaler och anteckningar. Förutom hans skarpa iakttagelseförmåga omtalas hans ytterligt starka minne, och Anders Celsius berömmer hans sällsynta noggrannhet i astronomisk kalkyl. I kontroverserna om observatorstjänsten tycks man på sina håll ha hyst tvivel om hans allmänna omdömesförmåga, vilket kanske inte enbart berodde på avoghet mot en som gick utanför den vanliga akademiska karriären. Att han var en man med mycket vida bildningsintressen utanför sitt snäva fackområde visar hans bokinköp och skriftliga kvarlåtenskap.