Erland Hjärne

5 Hjärne, Erland, son till H 4, f 13 juli 1887 i Uppsala, d 26 april 1969 där. Mogenhetsex vid Uppsala h a l 31 maj 05, inskr vid UU 22 sept 05, FK 3 april 12, FL (statskunskap) 15 sept 15, FL (historia) 14 dec 18, eo tjänsteman vid ULA 9 aug 20—16 maj 24, amanuens vid UUB 1 aug 24—24 april 30 (tjl från 16 juli 26), tf amanuens vid UU:s myntkabinett 1 jan— 31 dec 25, amanuens där 1 jan 26—24 april 30, doc i hist vid UU 15 febr 30, prof där 25 april 30—1 aug 52. — LSkS 30, LHVU 31, fil hedersdr vid UU 5 nov 32, LGAA 48, LVHAA 49, LVS 50, jur hedersdr vid UU 31 jan 58.

G 5 nov 50 i Sthlm, Osc, m Gerda Agnes Anna Eugénie Almqvist, f 26 aug 04 där, Hedv El, d 31 jan 57 i Uppsala, dtr till hovrättsrådet Sven Axel Ludvig A o Anna Maria Sophia Björkman samt förut g Tåhlin.

H tillhörde före 1914 en krets politiserande studenter i Uppsala som vände sig mot partiväsen, parlamentarism och demokrati men särskilt mot socialismen. De ansåg rösträttsreformen 1907—09 som ett förräderi av högern och kungahuset men ställde sig dock bakom Gustav V i 1914 års kris. Några av dem fortsatte politiserandet som aktivister under krigsåren. I kretsen var H den givne ledaren, fastän han inte framträdde utåt annat än 1913—14, då han som Heimdalsordförande tog emot Heidenstam i Uppsala för en ryktbar manifestation. Han skrev det tal som vid studenternas borggårdsmarsch utsädes av Elias Wessén, han medarbetade i flera av de pamfletter, några publicerade i tryck, som framställdes inom kretsen och han var rådgivare och inspiratör då Vårdkasen kom till. Då Sven Lidman 1915 startade Svensk lösen, blev H en av de viktigaste, om också inte en av de flitigaste medarbetarna, bl a med den stora programskriften Det lefvande fäderneslandet. Han bidrog med sitt inflytande över Lidman att ge tidskriften en akademisk, intelligensaristokratisk prägel.

H:s åskådning framträder i publicistiken och i brev: en storvulen, historiskt färgad nationalism med idealisering av den handlingskraftiga karolinska kungamakten, folkets medverkan i politiken endast för pliktuppfyllelse under sträng ledning, principiell rojalism men bitsk kritik mot den som svek, skarp udd mot högerpolitikens beroende av ekonomiska intressen.

Efter besvikelserna 1918—19 vände H politiken ryggen och blev odelat forskare och lärare. Han inriktade sig närmast på docentur och professur i rättshistoria men blev efter en svår professorskonkurrens innehavare av Geijers, Malmströms, Odhners och lärostol i hela historieämnet. Han kom som prof att föra fram över 20 stora disputationsavhandlingar över vitt skilda ämnen, ofta utanför sitt eget intresseområde, och ledde under sina friska år ett ganska intensivt seminariearbete med koncentration på medeltidshistoria och karolinsk historia, tematiskt på rättens och institutionens historia men också på biografi och genealogi. Som lärare var han en sträng källkritiker men också utpräglad systematiker med betoning av stora sammanhang. Ser man till lärjungarnas produktiva och fortsatta forskning är det tydligt, att han starkt bundit dem vid intresset för rättslivet, för de politiska idéerna och för parlamentarismen.

Denna samhällsorienterade linje i historieforskningen dominerar helt H:s egen, särdeles omfattande vetenskapliga produktion. Hans första intresse var frihetstidens parlamentarism och dess rötter i svensk tradition från 1500-talet och 1600-talet samt i västeuropeisk politisk spekulation. Detta intresse har för H liksom för Fredrik Lagerroth och Axel Brusewitz, med andra politiska förtecken, bestämts av den politiska krisen i Sverige åren kring 1909. H:s forskningar redovisades 1929 i Från Vasatiden till frihetstiden (författad 1909—10, delvis publicerad under titeln Statslivet och teorierna i Svensk lösen 1918) samt i fortsättningen Ämbetsmannaintressen och politiska doktriner på 1719 års riksdag (HT 1916, i separattryck 1915). Inspirerad av den samtida konflikten om parlamentarismen (Heidenstams ord om "utländskt livsvatten") avväger H här den utländska doktrinen mot inhemsk tradition. Denna forskningsinsats blev metodiskt och sakligt vägrödjande, med markerat inflytande på senare forskning.

H:s andra stora forskningsområde var det sv samhällets organisation, institutionellt och socialt, under tidig medeltid. De viktigaste resultaten föreligger i ett stort, 1928 preliminärt avslutat manuskript, med titeln Härskeppet. Studier i konungsfridens och de offentligrättsliga indelningarnas äldre historia i Norden. En sammanfattning av några huvudmotiv finns i provföreläsningen Vederlag och sjöväsen. Ett bidrag till det danska statsskickets äldsta historia (Namn och bygd 1929).

Ett huvudresultat i det stora arbetet var tesen att det tidigt medeltida samhällets indelningar, ämbeten och administrativa former hämtats från ledungsskeppet och ledungsflottans organisation, som i sin tur delvis var nautiskt tekniskt betingad. Ett annat huvudresultat var att det tidigt medeltida samhället i Norden var ett ståndssamhälle med offentligrättsliga gränser mellan samhällsgrupperna, med ett bötessystem som delvis härstammade från skeppsrätten.

Dessa lärda och skarpsinniga, källkritiskt banbrytande undersökningar är ännu opublicerade och ligger i manuskript om c:a 1 000 trycksidor bland H:s papper. Publicerade är däremot, till ett omfång av över 700 trycksidor de studier om Svetjud, Rodhen och receptionen av romersk rätt i sv 1200-tal som H författade under sin professorstid. De griper på enstaka ställen tillbaka till de opublicerade verken men grundar sig väsentligen på nyforskning och utgör det viktigaste hittills publicerade bidraget till utforskandet av Sveriges historia före folkungarna. Tyvärr har dessa studier, lika litet som av naturliga skäl de opublicerade skrifterna, inte tillräckligt utnyttjats eller ens beaktats i senare forskning.

H var en kedjeforskare: varje steg i arbetet väckte nya problem av den mest varierande art. Djupperspektivet är hissnande, med inträngande i varje viktigt ord, varje fras i en text, under aktualisering av alla relevanta textställen och varje bidrag den filologiska interpretationen kan ge. Förmågan att systematisera stoffet är till sist det viktigaste draget, vilket betyder att den filologiska noggrannheten utmynnar i djärva, slagkraftiga teser. Här härskar ett andligt vikingalynne.

Mot denna forskarpersonlighet liksom mot ungdomsårens djärvt polemiska politiska gosselynne kontrasterar hos den mogne mannen en lynnesart, präglad av religiöst grubbel, djup misantropi och förtvivlan över en samhällsutveckling han inte förstod. I ljusare stunder fann han tröst i en naiv fromhet av ganska otidsenlig art, i sin läsning av den ständigt åberopade älsklingsförfattaren Kant samt i fördjupade studier av äldre och nyare poesi. Han bistod den nära vännen Sven Lidman i utredigeringen av dennes dikter, som i vissa fall publicerades i den form H givit dem, och han älskade att för nära personliga vänner interpretera poesi från grekerna och romarna, över Hölderlin och Rilke till C D af Wirsén och Birger Sjöberg, samtidigt som hans spelande satir drabbade "deklamatörerna" Runeberg, Heidenstam och Karlfeldt. Djupa depressionsperioder, av flera års längd, avbröt både forskning och andra studier. Hans sista år (från 1953) präglades helt av depression. En slutlig värdering av H:s insats som forskare måste anstå tills de opublicerade delarna av hans forskningsresultat befordrats till trycket.