C G Verner Heidenstam, von

1 von Heidenstam, Carl Gustaf Verner, f 6 juli 1859 (enl Klara förs:s i Sthlm dpb) på Olshammar i Hammar (Ör), d 20 maj 1940 på Övralid i Västra Ny (Ög). Föräldrar: överingenjören Nils Gustaf v H o Magdalena Charlotta Rütterskjöld. Elev vid Beskowska skolan i Sthlm 69—76, resor till Italien, Orienten o Grekland 76—78, vistelse i Rom 79—80, målarstudier i Paris o resor i Europa 81—87, bosatt i Sthlm, på Olshammar m fl gårdar från 87, i Djursholm 99—03, på Naddö 03—17, huvudsakl i Danmark 18—25, på Övralid från 25. — LVVS 99, fil hedersdr vid Sthlms högskola 7 dec 09, LSA 12, erhöll Nobelpriset 16. — Förf.

G 1) 20 okt 80 (—14 okt 93) i Sthlm (Nik) m Emilie Uggla, f 16 sept 56 i Marstrand, d 15 nov 38 i Hälsingborg, dtr till tullöverinsp frih Evald Julius Ebbe U o Emilia Fredrika Elisabeth Aminoff; 2) 28 juli 96 (—03) på Blå Jungfrun i Misterhult (Kalm; enl Ad Fredriks för:s i Sthlm vb) m Olga Mathilda Wiberg, f 7 juni 74 i Gbg (Kristine), d 13 maj 51 i Lystrup, Uvelse, Danmark, omg Christensen, dtr till fängelsedir Carl Robert W o Tony Magdalena Robertson Rydeberg; 3) 12 okt 03 (—6 juni 06) i Sthlm (Svea art) m Anna Margaretha (Greta) Charlotta Sjöberg, f 1 april 86 där (ibid), d 19 maj 66 i Sthlm (Osc), omg 16 m förf FD Anders Österling, dtr till reg:veterinären Ernst Otto Leopold S o Anna Henrika Morell.

Under barndomen bodde Verner v H vintertid i Sthlm, men han har tydligen uppfattat Olshammar som sitt egentliga hem och knöt långt fram i livet sin rot- och stamkänsla dit. Olshammar är också centrum i de memoarkapitel som H sysslade med under senare delen av sitt liv och som postumt utgavs under titeln När kastanjerna blommade (1941). Denna framställning och tidigare minnesskildringar av H är huvudkällan för kännedomen om hans barndom, men bilden har på väsentliga punkter bekräftats av andra vittnesbörd. Olshammar tillhörde mödernesläkten, vid H:s födelse hans morfar, majoren Carl Rütterskjöld (d 1868). Fadern synes ha varit något av en främling på Olshammar och var också långa tider engagerad av sina fyrprojekt. H uppväxte på Olshammar i kretsen av äldre, mestadels kvinnliga anhöriga, som beundrade och omhuldade honom och bildade hov då han i den lilla gårdskyrkan krönte sig till kung av Lajsputta. Bygdeminnena sträckte sig till Birgitta och folkungarna, medan släktminnena anknöt till senare faser av sv historia. Mormodern och hennes syster (tant Molly) var döttrar till den från finska kriget bekante generalen Ernst von Vegesack, vars idealbildning hade Karl XII som centrum och vars eget öde starkt upptog H. Det har å andra sidan inte varit betydelselöst att många av H:s förfäder och fränder längs olika släktgrenar varit ivriga resenärer antingen på sitt yrkes vägnar eller privat; han har tidigt fått blicken riktad mot fjärran länder. Med sv och i någon mån utländska klassiker blev han förtrogen genom mormoderns bibliotek. H hävdar i memoarerna, att det i atmosfären på Olshammar ingick ett upplysningsdrag, nedärvt från morfarsfar som skall ha varit Kellgrens vän och anhängare av encyklopedisterna.

H var dessutom som barn mycket klen, en omständighet som kan ha bidragit till den livliga fantasiverksamhet som memoarerna berättar om. Han tillhörde en av de tidigaste elevkullarna i den också av Oscar II :s söner frekventerade Beskowska skolan. Terminsresultaten var goda men förrycktes flera gånger av långa sjukdomsperioder. 1876 avbröts skolgången — såsom det skulle visa sig definitivt — då den tbc som yttrade sig i elakartade bölder ansågs påkalla ett mildare klimat. Över vinterhalvåren 1876—77 och 77— 78 företog H vidsträckta resor i Sydeuropa och Främre Asien med vistelser bl a i Aten, Beirut, Jerusalem, Damaskus och Kairo. Den andra resan leddes av den originelle Carlo Landberg, sedermera tysk dr phil och italiensk greve, och speglas i någon mån i dennes resebok I öknar och palmlundar. För H:s del når frukterna av orientfärderna sin fulla mognad först i debutsamlingen ett årtionde senare. De få bevarade samtidiga poemen går i signaturernas stil. Runebergs inflytande över 70- och 80-talsdikten är också starkt.

Ett mindre manuskripthäfte underställde H något av 70-talets sista år C D af Wirsén för granskning; här finns ännu en senidealistisk kristlighet. Så blev Topelius H:s rådgivare, i jan 1881 och juli 1882 uppvaktad med dikthäften i handskrift. Innehållet i dessa är inte bevarat, men av brevväxlingen framgår, att både sv-historiska och orientaliska poem förekommit. Topelius var i stort sett mycket uppmuntrande men varnade honom för att ge sig sensualismen i våld. Kännedomen om H:s ungdomslyrik grundar sig tyvärr alltjämt mest på en publikation utan kritiska avsikter utgiven av 1919 under titeln Före Vallfart och vandringsår. Här återges i längre eller kortare citat resp referat en mängd mestadels mycket omogna dikter, vilkas kronologiska förhållande till Topeliusmanuskripten ej står klart; flertalet Berg-dikter torde tillhöra ett något tidigare skede. Handskrifterna är bevarade men i privat ägo.

Omedelbarast utfälldes de orientaliska intrycken i en serie talangfulla akvareller, somliga i Egron Lundgrens manér. Ett urval ombesörjdes och offentliggjordes 1939 av Sven Hedin. I själva verket är H under hela den hittills berörda perioden kluven mellan en bildkonstnärlig och en litterär ambition. Det blir tills vidare den första som segrar, och sedan H på hösten 1880 genomdrivit giftermål med den några år äldre Emilie Uggla, bosatte sig paret utomlands, för att H skulle få tillfälle att fullfölja de målarstudier som redan föregående vinter inletts i Rom. Varken den tänkta yrkesbanan eller — allra minst — förmälningen var populär hos de berörda släkterna, som inte ansåg H mogen familjeöverhuvudets roll. Mellan H och hans far, som själv skall ha hyst en böjelse för den glada och varmhjärtade, musikaliskt rikt utrustade fröken Uggla, inträffade en brytning som bestod till kort före den av sjukdom svårt ansatte faderns frivilliga bortgång 1887. De unga makarnas ekonomiska existens tryggades smärtfritt av H:s arvslott i Olshammar, som utgick i form av ett årligt underhåll. Härtill kom tillfälliga understöd från modern och mormodern (den senare dog 1884). Uppehållsorter under 80-talet har varit Rom, Paris och flera ställen i Schweiz, Italien och på Rivieran. Paret har dessutom gjort långa resor; ett hemligt besök företogs på Olshammar sommaren 1882. I Rom var Kronberg, i Paris Gérôme H:s lärare. Georg Pauli har berättat om den gemensamma Romtiden. H älskade att lägga upp stora dukar med fantasimotiv t ex ur den romerska eller fornnordiska mytologin. Till hans favoriter kom Böcklin och Klinger att höra; deras inflytande kan spåras också i hans diktning. Det noggranna detaljstudium efter naturen som begärdes i målarskolorna roade honom emellertid inte, och några år in på decenniet avbröt han de reguljära studierna.

Några få bevarade brev från förra delen av 80-talet visar H i en rebellisk sinnesstämning. Det spända förhållandet till familjen och bakom den de aristokratiska och borgerliga konventionerna i hemlandet bidrog att göra honom mottaglig för samhällskritiska signaler, och på hösten 1884 tar han brevledes kontakt med Strindberg i fullt medvetande om vad ett sådant steg innebar. Umgänget mellan de båda blev under de följande åren livligt. De träffades på olika håll i Schweiz och Frankrike, bl. a. på Schloss Brunegg i Aargau, där H vistades sommaren 1886. Den omfångsrika korrespondensen mellan Strindberg och H hör mänskligt, idémässigt och litterärt till de stora dokumentsviterna i sv litteraturhistoria. Bekantskapen med Strindberg skärpte H:s artistiska och intellektuella medvetenhet och gav honom mängder av bildningsimpulser, men han fick också perspektiv på sig själv och sin egenart. Han kom att i viss mån profilera sin egen insats mot fonden av Strindbergs.

Efter en förberedelsetid, som ofta känts ändlöst lång, förelåg till slut i april 1888 debutboken på Bonniers förlag. Titeln Vallfart och vandringsår sammanför ironiskt ett fromt pilgrimsord med en goetheallusion. Men den signaturmässiga beskedligheten är genombruten. Konstnärligt har den avlösts av cn målerisk djärvhet, särskilt i de orientaliska bilderna, en ögonfröjd åt former och färger, som gjorde starkt intryck på samtiden. I versifikationen härskar en ledig, språksam konversationsstil, till vilken både Heine och Byron bidragit; i Turgenjevs prosapoem sådana de framträder t ex i Senilia har H också funnit ett besläktat synsätt (Kamras, Böök). Bland sv mönster har Snoilsky och Strindberg båda spelat en roll. Ungdomspoesins bleka idealism har vikit för en programmatisk kult av den glada sinnligheten och nuets lata lycka. Paradigmet är dikten Moguls kungaring, där den loje Umballa av en tillfällighet finner smycket som hans bror Hafed offrat hälsa och glada dagar för att systematiskt leta efter. H genomför på andra håll i samlingen en helt primitivistisk historieskrivning: antikens sorglösa levnadsglädje nedärvdes till Orienten men är nu på väg att duka under för den av penningen styrda västerländska civilisationen, som överallt tränger in. Österlandet är dödsdömt, det är också temat i den realistiskt anlagda romanen Endymion, som utkom på våren 1889. Mittfigur är den idealistiske och högt bildade men verklighetsfrämmande Emin, ledare för en misslyckad arabisk motrörelse mot den västerländska infiltrationen; revolten dränks i blod.

Persiflaget mot flitidealet skulle längre fram vändas också mot den naturalistiska estetiken. Hyllningen av »Den ombytlige» som ideal rimmar illa med den brandska moralismen. Hela det sorglösa greppet kring de sociala frågorna måste ha gjort de f d medlemmarna av Unga Sverige tveksamma. Också fann Levertin i brev till Geijerstam något »flabbigt i tankegången och vårdslöst i formen». Men det fanns å andra sidan mycket som föll väl in i det åttitalistiska synsättet, så kritiken av kristendomen, av de härskande ståndpunkterna i sedlighetsfrågan och av den enskilda äganderätten (Fikonträdet). Också visade H genom en rad reservationer till livsglädjesprogrammet, att han var mer av en modern, tvivelsjuk människa än vad han önskade vara. Han bekände sin egen nära släktskap med Hafed, och han utvecklade i Ensamhetens tankar allvarliga, ja, svårmodiga betraktelser om kärlek, åldrande och död. I denna diktsvit återfinnes vidare det första anslaget till den fysiologiska patriotismen: »Jag längtar hem sen åtta långa år».

Med islossningen 1888 följde en volym »reseskizzer» under titeln Från Col di Tenda till Blocksberg. De hade till en del publicerats tidigare separat, men H samlade och bearbetade dem under sommaren på Olshammar »i stunder av hemlängtan till utlandet». Här finns bilder ur schweizerlivet givna med ett hos Strindberg skolat sociologiskt intresse men också idéhistoriska reflexioner kring tankealternativ knutna till schweiziska kulturplatser, Voltaires, Rousseaus och Madame de Staëls.

Den latenta polemik mot åttitalismen som rymdes i debutsamlingen, skärptes i två stridsskrifter på hösten 1889 resp våren 1890, nämligen Renässans och Pepitas bröllop. Den senare utgav H i förening med Oscar Levertin, vars vänskap och beundran han vunnit under ett gemensamt uppehåll i Davos på hösten 1889 och som under 90-talet skulle bli hans närmaste diktarvän. Samtidigt skildes Strindbergs och Heidenstams vägar, dock utan någon formlig brytning. Deras veterligen sista möte, i april 1890, bevittnades av Ellen Key som för tillfället var bådas vän och skulle förbli H:s, flera kontroverser till trots. Ellen Key har berättat, att hennes gillesbröder i ett nietzscheanskt renässanshumör enades om att skriva vidare var efter sitt lynne. Så sent som på vintern 1899, då Strindberg fyllde 50 år, hyllade honom H offentligt med en dikt.

Den första av de nämnda programskrifterna exploaterar renässansbegreppet för en kritik av den mörka, livsfientliga tendens som H menade sig urskilja i naturalismens utveckling. Samma rop på färg och fantastik återkommer i Pepitas bröllop, som framför allt plaiderar för litteraturens subjektiva karaktär. Diktarens fantasiliv skall komma till sin rätt om så på bekostnad av troheten mot stoffet, som alltför länge hedrats med uppmärksamhet.

»Renässans»-romaner präglade av sina författares personligheter och dessutom med överlägsna, från hopen avvikande gestalter i centrum skrev alltså vid 90-talets början Strindberg och H i kapp, fast I havsbandet blev färdig ett gott stycke före Hans Alienus. Denna roman (1892) handlar om en ung svensk som är främmande (alienus) i sitt nordiska hemland och i sin tid, det sena 1800-talet. Han har slagit sig ner i Rom i påvlig tjänst men med förbindelser inom det lägre borgerskapet och dagligt umgänge också med en tysk naturvetenskapsman, som i sin triviala och okonstnärliga positivism på ett avskräckande sätt företräder den »moderna anden». Denna del av skildringen har en övervägande realistisk syftning och arbetar bl a med ansatser till en differentierad erotisk psykologi. De versifierade partierna klingar alltjämt byronskt. Sedan Hans Alienus' ansträngningar att forma sitt och sina vänners liv till en hyllning åt skönheten listigt inkasserats av påvemakten, uppsöker han underjorden för att finna livets önskan och mening gestaltad i svunna existensformer. Han passerar en rad olika alternativ av livsnjutning och prövar också tillvaron som kejsare och gud; den tråkar ut honom. Närmast idealet kommer de hellenska konstnärer som format Vatikanens klassiska skulpturer (Marmorfångarna). Den sista delen av romanen inledes av den orkestralt brusande Pilgrimens julsång, en av H:s mest storslagna dikter, som visserligen ger en bild av hjältens historia som avviker från romanens i övrigt. I detta avsnitt möter Hans Alienus sin far på en liten herrgård i Sverige; inför den gamles död bytes deras ömsesidiga främlingskap äntligen i förtroende.

Hans Alienus var under arbete länge, och planen försköts flera gånger till förfång för den inre linjen som nu är svår att urskilja under motsägelserna. Men romanen rymmer många glansfulla eller gripande partier och är en knutpunkt för en rad av 90-talets tanketrådar: nukänsla och hängivenhet till det förgångna, universalism och hemlängtan, amoralisk skönhetslidelse på väg mot satanismen, klassicerande svalka och vördnad för armodet och pliktuppfyllelsen. Scenerna från Sardanapals död på bålet har en högt uppdriven kolorit som kan ses i sammanhang med den europeiska orientalismen i bild och ord (Delacroix, Moreau, Flauberts Salammbo etc). Men eldscenerna hos H kan enligt Gunnar Axberger också tolkas psykologiskt som driftssymboler, burna av både lust och grymhet. Den unge Hans Alienus såg i den åldrade Sardanapal både en beundrad mästare och en erotisk rival. Om man erinrar sig H:s sammansatta relationer till sin egen far och det förhållandet att denne på egen begäran kremerades (varefter H spridde stoftet över Vättern), är det inte orimligt att se en omedveten förbindelse mellan de biografiska och de litterära sammanhangen. — Om hur starkt Hans Alienus kunde gripa en ung människa och trollbinda henne, har bl a Sven Lidman vittnat.

Åren 1892—93 betecknar i flera avseenden en vändpunkt i H:s tillvaro. Hemmet på Olshammar där han varit bosatt om somrarna alltsedan hemkomsten upplöstes, likaså — på hösten 1893 — äktenskapet med Emilie Uggla. Dess historia läses i dikten Barndomsvännerna. Den fria sexualmoral som förkunnas i Vallfart och vandringsår kom H åtminstone under 90-talet att själv tillämpa, och hustrun hade anledning att känna sig försummad. Ur en flerårig förbindelse med Ellen Belfrage föddes på våren 1892 en son, till vilken de symboliskt dunkla Gullebarns vaggsånger — lagda i barnamoderns mun — adresserar sig.

De ingår, lätt friserade, i samlingen Dikter (1895) som innebär en ny märklig manifestation av rikedomen i H.s poetiska ingivelse. Bredvid varandra står här en rad stora kompositioner som gestaltar högspända, ofta inbördes antagonistiska känslolägen längs de olika linjer som urskildes i Hans Alienus. Här finns vild destruktionsdrift (Barrikadsång) och militant heroism (Den nioåriga freden), men den kollektiva exaltationen kan också gälla en idyllisk pacifistisk utopi (Sånger i kyrktornet). Lika hänryckt är sedan lovsången till grubblarens ensamhet i öknen, ett motiv utfört i Djävulens frestelse, som i likhet med oändlighetshymnen Jairi dotter är en sinnrik omvändning av den bibliska myten. Detta är ett specifikt 90-talsgrepp, prövat också av Levertin. Den dramatiska monologen, som Per Hallström efter Brownings förebild gjort hemmastadd i vår lyrik, utnyttjas i Malatestas morgonsång, en aggressiv trotsdikt vänd mot döden och lidandet och kulten av dem. Här liksom redan i Hans Alienus är Nietzsche närvarande. Däremot är det en livsdyrkan av ödmjukare och innerligare ton med genklanger från Bellman och Tegnér som ljuder i Morgonen.

Ett av de påfallande inslagen i Dikter är det hembygdsromantiska och nationella. Först i samlingen står cykeln Tiveden, där karakteristiskt nog en del naturalistiska inslag avlägsnats efter det ursprungliga trycket i en jultidning 1888. Både natur- och folklivsskildringen arbetar här med fantastiska förstoringar, som tom slår över i det allegoriska i gestalt av den kuriösa figuren Söndag, som återigen befinnes företräda »den lata antiken». Från bygderomantiken går H i nationell riktning och framför så tidigt som 1889 krav på en nationell förnyelse (Pingstnatten, Den sovande systern). Redan debutsamlingen inleddes med en fantasi över de tre skandinaviska folklynnena, och de litterära yrkanden som framställs i Renässans förklaras också vara grundade i nationalkaraktären med dess dragning mot det överdådiga och lysande etc. Den i samtiden mycket omhuldade folklynnesspekulationen återupptar H senare vid flera tillfällen, så i den av skarpsinniga iakttagelser och kvicka formuleringar men också av hänsynslös subjektivitet och jagspegling fyllda essayen Om svenskarnas lynne (i Ord och Bild 1896). Där läggs en av de teoretiska grundstenarna till Karolinerna. Till de inslag i svenskheten som han tidigare framhävt, fogar han nu skyggheten, förtegenheten och den ceremoniösa formalismen.

Den elementära utgångspunkten för H:s hembygds- och hemlandskänsla är vad han själv kallade »en nästan animal drift», en fysiologisk bundenhet. Redan i »de fem raderna» i Vallfart och vandringsår tolkades denna biologiska realitet, och i Dikter 1895 får den storslagna uttryck i stycken som Hemmet och den på Njal-sagan återgående För mig finns ingen väg från hemmets dörr.

I vissheten om att vara illa anskriven i en borgerlig och högmoralisk opinion kunde H finna beröringspunkter mellan sitt läge och den fredlöse Gunnars från Lidarände. Emellertid är det snarare så att Dikter 1895 i den läsande publikens ögon befäste hans plats som den unga litteraturens hövding. Det är gott om vittnesbörd (Erik Hedén, John Landquist m fl) om vilket överväldigande intryck boken gjorde på dem som då var unga. Också bland kollegerna var H:s rangplats erkänd. Han stod i förbindelse med många av dem, och Fröding, Hallström, Engström, Mörner m fl var med vid hans bröllop med Olga Wiberg en julikväll 1896 på ön Blå jungfrun i Kalmarsund. Gästerna var skrudade i antika togor, och evenemanget regisserades alltså icke olikt upptågen i Hans Alienus, heller icke utan en motsvarande ideell motivering. Med Fröding fortsatte samvaron längre fram på sommaren i Sandhamn. Från H:s sida uppgavs aldrig en viss reservation mot diktarbrodern, som ansågs ha för lätt att gripa till populära effekter. H uppmuntrade på manuskriptstadiet Fröding att rida ut den hotande stormen mot Stänk och flikar men retirerade senare från det ansvar han därmed tagit och visade privat med grovkorniga skämtdikter att han ännu ej fattat djupet av Frödings samvetstrohet. Kanske driven av skuldkänsla bistod han emellertid på olika vis Cecilia Fröding vid vården av brodern, och gravdikten 1911 har en stark klang av kärlek och vördnad.

Det hem som makarna H mot slutet av decenniet redde sig i Djursholm, blev en kulturell mötesplats. Vänkretsen inneslöt också målare och skulptörer. Richard Bergh gav hans drag åt den manliga gestalten i Riddaren och jungfrun. Bl a Hanna Pauli, Oscar Björck, Robert Thegerström, Sigge Bergström och JAG Acke målade hans porträtt; till den sistnämndes »Skogstemplet» satte H en inspirerad text. Prins Eugen stimulerades vid läsningen av Hans Alienus till målningen Där skogen glesnar; han blev under 1900-talet en nära personlig vän till H, liksom också Carl Milles som skulle gestalta Folke Filbyter i Linköping. Karl Nordström tecknade tivedska furor på omslaget till Dikter och gjorde därmed en insats i sv bokkonst. H:s ingrepp 1894 med skriften Modern barbarism, vänd emot stilriktighetstyranniet i restaureringsväsendet, betydde en uppmuntran av den organiskt växande konstkulturen och hälsades med tillfredsställelse av de aktiva konstnärerna.

»Din sångmö är målarinna», hade Topelius skrivit till H 1882, samtidigt som han underkänt den titel denne själv satt på sitt manuskript: Orgelackorder. Emellertid hade det musikaliska inslaget i H:s poesi undan för undan växt, och i Dikter 1895 är det starkt. Många stycken har lockat till tonsättning (Sjögren, Peterson-Berger, Stenhammar mfl). Också har H upprepade gånger talat om hur musiken förhöjde hans själskrafter. Det kunde gälla Emilie Ugglas sång och spel, påskmusiken i Roms tempel eller vännen Emil Sjögrens orgelspel i Johannes kyrka i Sthlm.

H:s estetiska teori, sådan den utvecklas i Om inbillningens logik (1896) med kravet på trohet mot ingivelsen såsom enda norm, är exklusiv nog, men den utesluter inte att diktarna och konstnärerna griper in i samhällsarbetet, nämligen om man där är villig att ta deras ideella målsättning på allvar. Ett sådant resonemang ligger bakom det påfallande intresse som H satsar på omorganisationen av Sv Dagbladet, som i sitt nya skick framträder i maj 1897 och avses bli ett forum för en ny, konstruktiv kulturpolitik — detta ord och begrepp vinner nu spridning. Under de första åren av den nya eran har H också ganska flitigt medarbetat framför allt i syfte att intellektualisera den nationella strömningen; den animala instinkten måste byggas över med teori. En rad uppsatser och artiklar i denna anda samlade han 1899 i Tankar och teckningar. Men hans huvudaktivitet låg på annat håll.

Redan kort efter fullbordandet av Hans Alienus hade H tagit itu med ett historiskt berättelseverk. Den första »karolinen» (Femtio år efteråt) stammar verkligen från 1892 men tillåter inga slutsatser om hela planen. Det systematiska arbetet började först senare och inrymde bl a en resa genom Östeuropa i Karl XII:s spår (1896). Stoffet till Karolinerna (1897—98) är, som Böök utrett, till stor del hämtat från Fryxells berättelser. En viktig, om än till stor del negativ impuls kom från Strindberg med Likvakan i Tistedalen. Också i den grundläggande synen på det karolinska skedet står H mycket närmare Fryxell än han står Hjärne, målsmannen för en ny, mer positiv bedömning av Karl XII:s strävanden ur världshistorisk synpunkt, över huvud taget har H bara ett svalt intresse för de politiska aspekterna. Han ser hela skeendet i relation till de enskilda deltagarna, hur prövningarna danar helgon och hjältar av lumpna och fega naturer. Mönstret från Fänrik Ståls sägner gör sig här gällande, och berättelserna kan i sin frihet från naturalistisk detaljverkan och i sin lyriska koncentration kallas dikter på prosa. Med den i Karolinerna rådande grundsynen, så himmelsvitt skild från den som H förfäktat i ungdomsverken, är det naturligt, att tyngdpunkten lägges på den senare, motgångsfyllda delen av det karolinska skedet. Eljest fördelar sig intresset mellan hemmafronten och hären, mellan kvinnor och män, mellan chefspersoner och meniga. För sig själv står kungen, en ensam, gåtfull människa, jagad av sin inbillning, otillgänglig för taktiska och praktiska vädjanden, icke helt olik sin upphovsman, såsom redan Fröding i sitt skarpsynta porträtt av diktarkollegan genast konstaterade.

I sept 1899 publicerade H i SvD en lång diktcykel, som senare också utkom separat: Ett folk. Här överföres de nationella och sociala visioner som i Karolinerna ägt historisk avståndsverkan till ett plan som åtminstone delvis var den aktuella politikens. Det gäller framför allt Medborgarsång, som tog ställning i det förestående valet, nämligen till förmån för allmän och lika rösträtt utan ekonomiska förbehåll. Detta program var radikalare än tidningens eget, och Branting kunde i riksdagen ge sanktion åt sina yrkanden genom att föredra H:s dikt. I cykelns slutdikt Åkallan och löfte låter skalden såsom eljest sällan höra rent nationalistiska signaler (»intet folk får bli mer än du, det är målet vad helst det kostar») och nedkallar prövningar och olyckor över landet till väckelse ur den dästa ron — det sv välståndet (visserligen inom snäva sociala gränser) hade genom Sthlmsutställningen 1897 ådagalagts på ett iögonenfallande sätt. I cykeln ingår vidare hymnen Sverige, vars karaktär är den diametralt motsatta, lugn och samlande. Medvetet eftersträvas folksångens allmängiltighet. En rad kontrasterande föreställningar framlockas: krig och pastoral idyll, historia och nu, jul och juninatt. H själv vädjade till Emil Sjögren om en tonsättning, som då skulle blivit mindre elegisk än den som Wilhelm Stenhammar några år senare skapade.

Hela diktcykeln utgår från en biblisk situation, och i Åkallan och löfte liknar sig skalden vid »en bedjande stridsman av Juda». Oavsett att nationalismen själv kan kallas ett religionssurrogat, finns det i flera av H:s litterära skapelser kring sekelskiftet ett högspänt patos som vetter åt det religiösa hållet. »Hänryckningen» är för honom hjärtpunkten både i det estetiska och det religiösa livet.

Sankt Göran och draken (1900) varierar i fyra avsnitt den redan i Dikter uppställda konflikten mellan lustan eller den sinnliga lyckan och hedern eller mandomsgärningen. Ett par av styckena är dramatiserade, i klassisk eller symboliskt-egyptisk dräkt. I Guds födelse drivs andligheten till lyrisk extas. Främlingen (jfr Alienus men också Den okände i Till Damaskus) bestiger bålet för att slutgiltigt bli ett med det gudomliga. Liksom titelnovellen är Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901) ett till medeltiden förlagt exempel på striden mellan högmod och ödmjukhet och mellan verk och liv. Birgitta är likt Karl XII hård och fordrande både mot sig själv och andra, först medgångens solsken tinar upp frosten inom henne. H var medveten om sin släktskap med denna Birgitta, som har hans egen utomordentliga känslighet både för kritik och för uppskattning. Han kallade i en vändedikation boken för »porträtt av förf som gumma».

I förlängningen bakåt av Birgittastudiet ligger arbetet med det verk varmed H:s historiska berättarkonst når sin höjdpunkt, nämligen Folkungaträdet (1905—07). Bilden av ättefadern, den mytiske Folke Filbyter i hövdingens primitiva, groteska styrka och i den gamles fattiga övergivenhet är en av H:s snillrikaste skapelser; ett stråk av tung, hednisk mystik går från honom fram genom boken. I brödraparet Magnus, den mörka pliktmänniskan, och Valdemar, den ljuse lättsinnige slösaren och förloraren har H pånyttfött Hafed och Umballa. Diktarens sympatier fördelar sig emellertid nu efter ett mycket mer komplicerat mönster än i ungdomsverket. Han har också i bröderna inkarnerat två samhällssystem: rikstankens och anarkismens. H har flitigt anlitat Hildebrands stora medeltidsöversikt men också nått djup förtrogenhet med isländska och fornsv källor. Han hör till medeltidens upptäckare, och enligt Ingvar Andersson har hans bild i sin tur verkat eggande på forskningen. Liksom i Karolinerna undviker H den språkliga pastischen men anbringar träffsäkert så många och så pregnanta vändningar ur krönikestilen, som han mycket beundrade, att också prosan ger tidsfärg utan att verka antikvarisk. Axel Lundegård, själv idog historisk författare, hade nu avlöst Levertin som litterärt-facklig rådgivare.

1903 hade H upplöst sitt andra äktenskap och ingått ett nytt med den sjuttonåriga Greta Sjöberg. Vid uppbrottet från villan på Djursholm sökte han sig, kanske något efter Björnsons förebild men också i följe med en inhemsk tidsrörelse (Zorn, Carl Larsson, Forsslund) ett hem på landsbygden och fann herrgården Naddö vid Vättern v om Vadstena, där han inrättade sig med en ansats till feodal grandezza, som han visserligen också kunde betrakta med ironi (diktcykeln Gårdsfolk). Det nya äktenskapet skakades efter några år av en allvarlig kris och upplöstes — dock blott pro forma (1906). Redan vid denna tid uppträder de första symptomen på H:s åldrande.

Bosättningen långt från centrum betyder, åtminstone till att börja med, inte att H vänder tidshändelserna ryggen. Under unionskrisen ingriper han med en artikel i SvD som för moderationens talan och stöder även i övrigt den medlande linjen. Den ungdomsrörelse som skjuter fart under åren efter 1905 fyller honom med tillförsikt (dikten En dag); han bidrar själv med sommarmötestal, som är skönt formade men föga substantiella. En mätare på hans renommé också i uppfostringsverket är att han får uppmaningen att skriva det historiska motstycket till Selma Lagerlöfs geografiska läsebok. Den första delen, där en viss fabulering ännu var möjlig, blev han färdig med 1908. Den andra skrevs under hårdare press från den historiska faktamängden och sakkunskapen och fördröjdes till 1910.

Vid det laget var också den allmänneliga enigheten kring H uppsagd efter en sista manifestation på hans 50-årsdag som firades nära nog som en nationell festdag. Då Strindberg gick till storms mot bl a nittitalisterna, tog en avsevärd del av vänsterfrisinnet och hela arbetarrörelsen så när som på falangen kring tidskriften Brand parti för tjänstekvinnans son, mot vilken H ställdes såsom borgardömets sångare; senast ansågs han ha komprometterat sig genom sin passiva hållning under storstrejken. Det tycks som om vänsterns ställningstagande kommit helt överraskande för H som först efter lång tvekan ger sig ut på stridsfältet med hätska angrepp på »fullblodsbarbaren i vår vitterhet» och hans anhängare, »odugliga folkpräster». Grundtanken är samma relativistiska som i polemiken mot naturalismen: den sociala radikalismen har haft sin tid och gjort sin nytta. Nu är den övermogen och måste avskrivas. Hans artiklar samlades i pamfletten Proletärfilosofiens upplösning och fall, som fördjupade klyftan mellan de stridande och drev H längre åt höger. Under bondetågsvintern 1914 är han en av försvarsrörelsens galjonsfigurer (Vad vilja vi?), men hör under kriget snarast till de återhållande krafterna, kritisk mot aktivismen.

Skadeverkningarna för H:s del av de litterära kravallerna 1910—11 är svåra att mäta. Björnsonrollen hade så småningom fört honom ett gott stycke bort från den individualistiska estetiken i Inbillningens logik, och det vill synas som om han genom det rubbade förhållandet till en stor folklig läsekrets som han drömt om, förlorat en väsentlig drivkraft i sitt skapande. Å andra sidan är det möjligt, att det är ett fysiskt åldrande som torrlagt källsprången. Den sista gången de på allvar flödar är i varje fall under en period 1914—15. Väsentligen från denna inspirationsvåg och en tidigare, kring 1907, stammar det sista verk som H själv utgav, nämligen Nya dikter (1915). En del av innehållet härrör också från 90-talet, och vad samlingen rymmer av längre, berättande poesi i stil med huvudnumren i Dikter 1895 tillhör i regel detta äldsta skikt. Till de få undantagen hör den kosmiska fantasin Molnvandring som skrevs 1912 och där vissa partier är märkta av stridens bitterhet medan andra har en sublim lyftning och ro. Sådant är stämningsläget också i flertalet av de korta, på orimmad vers avfattade centrallyriska dikter som ger samlingen dess karaktär. Löst ur alla sorters kollektiva ansvarigheter och individuella konflikter står diktens jag ensamt under stjärnorna och begrundar människans lott, »yr i våren, vis i åldern». Försonlighet fyller hans bröst och tacksamhet inför »undret att du föddes människogestaltad, gudalik». Naturlandskapet är stämt till att svara mot fridstonen. Tivedens raggiga barrskog har lämnat plats för ljusa, klassiskt harmoniska lövträd. I de religiösa anslagen har det högt spända patetiska vikit för stillhet och andakt: »Den har tro för vilken mycket är heligt».

C D af Wirsén hade med orubblig konsekvens tagit avstånd från H:s diktning alltifrån debuten. Så fort han var borta (1912) öppnades akademins dörrar för H, som i sitt inträdestal generöst värdesatte föregångarens person och inte försummade att framhålla, att hans poesi spelat en roll för honom själv i hans ungdom. 1916, året efter Nya dikter, tilldelades H Nobelpriset. I fortsättningen är hans liv emellertid till den helt övervägande delen privatmannens. Endast ytterst sällan framträder han offentligt med en tidningsintervju eller ett tal, så på midsommaraftonen 1923 vid invigningen av Sthlms stadshus. Ragnar Östbergs skapelse med dess sammangjutning av sv och sydländska arkitekturelement har kallats Hans Alienus hus (Ragnar Josephson). — På nytt ensam försålde H så småningom (1918) Naddö och var länge bosatt utomlands, längst på Odinshöi i Danmark, samman med den person som under ett par decennier fram till 1937 var hans närmaste förtrogna, fru Kate Bang. Hon blev också husfru på Övralid, det hem som H efter egna ritningar, inspirerade av italiensk villaarkitektur och gammal borgstil lät uppföra åt sig högt över Vättern, n om Motala; huset togs i bruk 1925. Här formades ett liv i avspänd naturlighet och harmoni, som Kate Bang intimt skildrat i ett par minnesböcker. Vardagslyckan kompenserade H för den svikande skaparkraften. Kvantitativt är det sista kvartsseklets produktion mycket sparsam. De reflexioner som samlats i den postuma volymen Tankar och utkast har dock en hög specifik vikt. Memoarerna vållade honom stor möda, och han nådde aldrig längre än till släkten och barndomen, men denna framställning har ett sällsynt, levande behag.

H är det sv nittitalets ledande gestalt: han bröt vägen för en hel generation av diktare med lyrik och fantasiprosa på sin repertoar. Den kurva som decenniets utveckling beskrev från munter livsanammelse till grubbeltyngt moraliskt allvar har också sin prototypiska gestaltning i H:s dikt. Hans egen poesi har en ansenlig räckvidd från den stora måleriska fresken med djärvt formade och skrudade gestalter till det fåordiga, konstlösa centrallyriska versstycket; i diktningen från 1910-talet är denna senare typ förhärskande. Den sinnliga konkretionen i ordval och metaforer som utmärker H:s båda första samlingar är något nytt i sv lyrik. Hans prosa har till att börja med en tung, ofta invecklad syntaktisk byggnad men går mot en allt slankare enkelhet. Den visionära fantasikraften i Hans Alienus och den förtätade, snabbt antydande stilen i de historiska verken har båda en starkt personlig egenart.

I sin åskådning utgår den mogne H från åttitalets idealreduktion bl a med avseende på de transcendenta perspektiven och deras återverkningar på uppfostran och moral. Livet ut främmande för all konfessionell bekännelse visar han dock redan tidigt religiösa böjelser, gör ansatser i oändlighetsmystikens riktning (Jairi dotter), sysslar med trosvittnen av Birgittas typ och vördar också den gamla karolinska fromheten. Pieteten och traditionskänslan blir ett väsentligt och för hela skedet tongivande inslag också i hans kulturella hållning. Han är deciderat sval gentemot den på tingen inställda hembygdsromantik som triumferar i Skansen. Den patriotism vars främste talesman utanför politiken han är, har sina rötter i en fysisk instinkt men strävar mot teoretisk medvetenhet och vill genomtränga samhällslivets alla manifestationer. Den är en modest variant av en allmäneuropeisk kulturströmning kring sekelskiftet, tydligast artikulerad i Frankrike (Barres). Att märka är emellertid att H:s politiska och sociala sympatier länge sammanfaller med vänsterns; i en dikt 1899 tar han häftig ställning mot den reaktionära franska opinionen i Dreyfusprocessen. En stötesten var honom emellertid tidigt arbetarrörelsens kritiska hållning mot försvaret, och Strindbergsfejden 1910— 11 gör brytningen med vänstern ohjälplig. Därmed går också drömmen om en bred politisk och kulturell samling på det nationella frisinnets grund förlorad. Åt sådana förhoppningar hade H hängivit sig under åren efter 1905.

H:s aristokratiska uppenbarelse och den böjelse för fest och spektakel som förmärks både i hans privatliv och hans författarskap, hör till det som gjort hans diktning ömtålig för ett strävare litterärt klimat. Han formade medvetet sin fysiska tillvaro till likhet med sin dikt, han ville bo, vara klädd och föra sig så att dessa livsyttringar svarade mot dem som han åstadkom med pennan. Denna identitet mellan liv och dikt var för H själv snarast av estetisk art, men den har på visst sätt gjort honom försvarslös mot en moraliserande kritik utan motstycke i nyare litterär opinionsbildning. Det har varit lätt att konstatera, att hjältemodets sångare inte privat var någon heroisk natur, att den som prisade glömskan och den obelönade bragden själv var ytterst känslig för bristande uppmärksamhet, att kulten av fattigdomen bedrevs under ganska komfortabla villkor osv. De lätt tillgängliga psykologiska förklaringarna till motsägelser av detta slag har man i H:s fall förvånande ofta låtit ligga. Å andra sidan är bilden av författarpersonligheten alltjämt så impressiv, att ett studium av verken såsom absoluta egenvärden sällan kommit i fråga.

Men också med bevarande av den ram som ges av diktarens egen biografi, bör H:s diktning tillmätas en betydelse bland de främsta på vårt språk. Mycket av vad han skrivit är starkt tidsbundet både konstnärligt och tankemässigt; somligt av detta tidsbundna bevarar med tanke på H:s roll i samtiden ett stort historiskt intresse. Men också allmänmänskligt och tidlöst är hans livsverk representativt, nämligen för de mänskliga livsfaserna. Tillämpningen av den klassiska stadieläran är självfallet fysiologiskt betingad men har säkerligen medvetet förlänats sin tydlighet. Sent mognad och tidigt åldrad sammantränger H under sin drygt kvartssekellånga produktiva period en hel livslinje och ger fulltoniga uttryck åt alla dess hållningar, åt ungdomens oansvariga upproriskhet, åt mannaårens viljeanspänning och åt ålderdomens vilande ro.