Carl F L Hochschild

2 Hochschild, Carl Fredrik Lotharius, sonson till H 1, f 13 sept 1831 i Khvn, d 12 dec 1898 på Bällinga, Sövestad, Malm. Föräldrar: envoyén frih Carl H o Emilia Catharina Oxholm. Inskr vid LU dec 48, kansliex där juni 49, attaché i Wien 28 juli 49, eo kanslist i civildep 11 jan 51, attaché i Berlin 8 april 51, andre sekr i kab för utrikes brevväxl 11 aug 53, kammarherre hos drottn Desideria 3 nov 55, förste sekr i kab 28 okt 56, frih efter faderns död 1 sept 57, legationssekr i London 15 juni 58—1 april 60, chargé d'affaires i Turin 20 juli 61, tilllika tf generalkonsul i Italien 18 okt 61, ministerresident o generalkonsul där 27 mars 63, envoyé extraord o minister plenipot i Berlin 11 april 65, tillika i Dresden, Schwerin o Neu-Strelitz 24 maj 65, envoyé i London 25 juni 66—3 okt 76, led av FK 77— 86, minister för utrikes ärendena 27 april 80—25 sept 85, ordf i Sveriges allm export-fören:s styr 87. — LMA 66, LSkS 77, LLA 88.

G 17 april 58 på Sövdeborg, Sövde, Malm, m grev Amelie Elisabet Charlotta Piper, f 11 juli 36 på Snogeholm där, d 2 aug 21 i Sthlm, Jak, dtr till löjtn greve Erik Carl P o Charlotta Amelie v Qvanten.

Som son till en diplomat tillbringade Carl H en stor del av sina ungdomsår i de europeiska huvudstäderna. Under den heliga alliansens sista tid fick han vid faderns sida lära sig diplomatyrkets normsystem och arbetsformer, men han fick också på nära håll bevittna den dramatiska kris som drabbade det gamla systemet under revolutionsåret 1848 och som, enligt hans egen utsago, blev en verklig tankeställare för honom. Han förblev livet igenom en gammaldags aristokrat men omfattade samtidigt i flera avseenden moderna, frisinnade idéer.

Som Sveriges representant i Turin fick H på avstånd uppleva 1864 års kris i "danska" frågan, kriget om Slesvig och Holstein. Hans korrespondens visar vilken bitterhet han kände över Sveriges föga ärofulla politik i denna fråga. Tidigare hade han ex officio förmedlat uppfattningen att Sverige ej kunde tillåta Slesvigs skiljande från Skandinavien; nu hade han ingenting att svara på alla nyfikna frågor om Sveriges passiva hållning. Även som envoyé i Berlin levde han i skuggan av den danska frågan. Hans delikata uppgift blev att på ett värdigt sätt företräda sitt lands intressen (och i möjligaste mån lämna stöd åt danska önskemål) gentemot en nybliven stormakt, som vunnit sina framgångar på Danmarks eller, om man så vill, på Nordens bekostnad. Uppgiften försvårades av att statsledningen i Sthlm hade en kylig inställning till Bismarck, vilket inte alltid doldes. Personligen hyste inte heller H några sympatier för denne — "den pseudostore mannen", som han kallade honom — men ansåg det politiskt sett vara nyttigt att leva i god sämja med "mäktiga och föga nogräknade grannar".

Förflyttningen till London 1866 mottogs tacksamt av H, som vantrivdes i Berlin och dessutom ansåg den nya posten ekonomiskt mera fördelaktig och politiskt betydelsefullare. Hans tio år i London torde dock ha varit av ringa allmänt intresse och har tydligen för honom själv framstått som mindre givande. När han 1876 såsom envoyé i disponibilitet återvände till Sverige, var han helt inriktad på att allvarligt engagera sig i det politiska livet.

Under sina utlandsår hade H visat ett påfallande intresse för de politiska frågorna i hemlandet. Så t ex hade han på eget initiativ utverkat tillstånd att få resa till Sthlm och med sin ja-röst på riddarhuset medverka till beslutet om ståndsriksdagens avskaffande. Vid regeringskrisen 1871 erbjöds han utrikesministerposten, men ställde sådana krav på sammansättningen av den nya regeringen att han denna gång inte kom ifråga. Efter återkomsten till hemlandet sökte han vinna en plats på sthlmsbänken i AK men föll igenom i valet. Följande år (1877) insattes han i FK av Malmöhus läns landsting. Politiskt får han närmast räknas till "skåningarna" eller de kompromissvänliga, och en sådan politisk attityd gjorde det antagligen relativt lätt för honom att inträda i regeringen Posse som utrikesminister (1880). De följande åren och framför allt regeringskrisen 1883 visade dock, att han inte helt passade in i regeringskretsen, men de motsättningar som förekom torde framför allt ha varit av personlig art, och när Posses avgång blev definitiv — inte minst genom H:s medverkan — stannade han gärna kvar på sin post under Thyselius och sedan under Themptander. Tydligen erhöll också H liksom många andra ett anbud att efterträda Posse.

De verkligt stora frågorna för H:s del under dessa år gällde unionen. Den s k vetostriden, vars slutfas inträffade 1884 i samband med riksrättens fällande dom över den sittande högerregeringen, var formellt en intern norsk affär men med vissa unionella aspekter. Den sv regeringens program var också att utåt spela åskådarens roll men att informellt söka förmå Oscar II till smidig anpassning gentemot den segrande venstre utan att göra medgivanden, som kunde få farliga konsekvenser för unionens fortbestånd. H var en övertygad anhängare av detta program och dessutom en av de mest engagerade, när det gällde att förverkliga det. Kungen tycks ha betraktat honom som sin främste motståndare inom regeringen, och från konservativt håll riktades ofta anklagelserna om regeringens uteblivna stöd åt konungen mot H personligen. Att detta innebar en klar överdimensionering av hans betydelse är fullt tydligt.

I den unionsfråga som aktualiserades följande år spelade däremot H en huvudroll. Sedan länge hade han ivrat för att traktatsfrågor skulle flyttas från ministeriell konselj till statsrådet i dess helhet, dvs på grund av frågornas natur till sammansatt sv-norskt statsråd. Nu förelåg i stället ett grundlagsändringsförslag att den ministeriella konseljen skulle utökas med ett statsråd, en "skenreform" enligt H. Regeringskollegerna irriterades av hans envisa agerande för sitt stör- re reformprojekt, som innebar vissa fördelar för Norge och som bl a av den anledningen kunde beräknas försämra regeringens ställning i FK inför det stundande avgörandet i försvars- och grundskattefrågorna. H:s mera framsynta och dessutom unionsvänliga reformplan fick aldrig framläggas. Den antagna, mindre reformen ledde följdriktigt till svåra tvister med de jämlikhetskrävande norrmännen och för H:s vidkommande till ett framtvingat avsked från utrikesministerposten. Brister i samarbetet med kollegerna och en försämrad parlamentarisk position var dock de djupare liggande orsakerna. Han återvaldes ej heller till FK och med undantag för ordförandeposten i Exportföreningen hade han därmed definitivt lämnat det offentliga livet, vilket inte skedde med glatt hjärta.

En engelsk diplomat beskriver träffande H som en "Nordens fransman . . . spirituell och fint bildad, en god musiker och stilist med ett starkt inslag av sarkasm". De representativa sidorna av sina ämbetsåligganden skötte han tydligen på ett utomordentligt sätt, medan han som politisk person inte hade samma framgång. Trots intresse, kunskaper och ambition lyckades han knappast nå en politisk förstarangsställning. Till en del berodde det kanske på en viss arrogans i uppträdandet, omvittnad av många bedömare, men troligen mer på en irriterande brist på konsekvens i åsikter och uttalanden. Det ligger något karakteristiskt i den kommentar, varmed en underlydande ämbetsman noterar hans avgång: "Ehuru det vore troligast att han ville gå längre i eftergifter [till Norge] än det närvarande statsrådet, är motsatsen lika trolig".