G H Teodor Holmberg

1 Holmberg, Gustaf Henrik Teodor, f 12 jan 1853 i Gärdslöv, Malm, d 8 mars 1935 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: kontraktsprosten kh Lars Paulus H o Fredrika Vilhelmina Gullander. Inskr vid LU vt 71, FK vt 76, föreståndare o första lär vid Tärna folkhögsk, Vm, 76—12, ordf i Gustaf-Adolfsförb för Sveriges unga krigsmän 04—19, jämte H 2 initiativtagare till Sv riksförb mot osedlighet i litt, press o bild (från 10 Sv riksförb för sedlig kultur) 09, ordf där 20, led av kyrkomötet 20, 25 o 26. Föreläsare, skriftställare.

G 11 maj 77 i Lund m H 2.

Under gymnasietiden tog Teodor H starka intryck av Viktor Rydberg, och dennes idealism kompletterades under universitetsåren med bl a Gödeckes folkhögskoleentusiasm, skandinavismens optimism och Boströms filosofi. Faderns toleranta och reformvänliga uppfattning med sympati för frikyrkor och vidgat lekmannainflytande — som H redogjort för i Människor och kulturbilder från 1800-talet (1928) — blev tidigt vägledande för honom. Under ett avbrott i. examensstudierna (främst i nordiska språk och historia) fick han ett lärarvikariat vid Hvilans folkhögskola, och dennas rektor, pionjären Leonard Holmström, kom att påverka honom djupt. Holmström imponerades å sin sida av H:s livaktiga intresse för folkbildningsproblemen och rekommenderade honom till föreståndarbefattningen vid den nya folkhögskolan i Tärna i Västmanland, vilken han också tillträdde 1876 efter att först ha avlagt sin fil kand-examen.

H:s verksamhet vid Tärnaskolan — livfullt beskriven i hans memoarer Tidsströmningar och minnen (1918) — var lagd på religiös och nationell grund och präglades av många betydelsefulla initiativ och en utåtriktad, inte sällan av hans hustru Cecilia underblåst stridbarhet, som snart gjorde honom till den mest tongivande folkhögskolemannen vid sidan av Holmström och Herman Odhner. Han inrättade både lantmanna- och husmodersskola och var en av de första i landet som höll allmänbildande föredrag i bygderna och där bildade föreläsnings- och diskussionsföreningar. Han ivrade framgångsrikt för den unisona sången av grundtvigiansk typ (han skrev själv ett stort antal sånger), var den drivande kraften bakom beslutet om statsanslag till mindre bemedlade elever och gav folkhögskolorna ett eget kamporgan genom att — närmast självrådigt — starta tidskriften Folkhögskolebladet, som han tillsammans med Odhner utgav 1884—86, varefter H och hans hustru fortsatte med Folkets tidskrift 1886—87. Han redigerade även flera andra tidskrifter och skriftserier och skrev ett stort antal artiklar både där och i dagspressen, en del senare sammanförda och omredigerade i bokform. Många av dem hade sin grund i anföranden eller föredrag som han hållit i olika sammanhang i Tärna och som blivit tändande gnistor i kulturdebatten. Tärnaskolan blev nämligen under H:s tid en mötesplats för den idealistiska och skandinavistiska strömningen inte endast i Sverige utan i hela Skandinavien. H och hans hustru gjorde också omfattande studieresor i Danmark och Norge; Grundtvigs förkunnelse grep dem med åren allt djupare och med Björnson var de en tid intima vänner.

H hyste under Tärnatiden till en början utpräglat liberala åsikter i en del frågor: han var t ex norskvänlig och vän av frihandel och frikyrkor och stred framgångsrikt för frihet från examenstvång vid sin skola. Den konservativa majoriteten i landstinget — liksom prästerskapet — såg detta med oblida ögon, och under 1880-talet förvärrades situationen, då H invecklades i två uppmärksammade polemiker: 1884 då han inbjudit den norske vänstermannen och folkhögskolerektorn Viggo Ullman till Tärna och 1886 då han skarpt kritiserat den nye stiftschefen biskop Gottfrid Billing för dennes avoghet mot de frikyrkliga. Efter dessa båda ställningstaganden beskylldes H i landstinget för att söka undergräva aktningen för det bestående i stat och kyrka, och han måste lova skolstyrelsen att undvika offentlig polemik i fortsättningen.

H var delägare i de frihandelsvänliga tidningarna Sala allehanda och Avesta tidning, och dessa angreps i landstinget 1893, dock utan framgång; H hade då redan närmat sig högern. Hans nationalism ökade, och norskvänligheten övergick i ett unionsprogram som erinrade om det konservativa. Unionsbrottet förbittrade honom oerhört och ledde till häftiga utfall mot norrmän och danskar och ett utdömande av hela skandinavismen. Det skedde särskilt i hans på nyåret 1906 startade veckoblad Sveriges Väl, och därmed hade han definitivt tagit steget från vänstern till högern. Samtidigt ledde hans oförsonliga hållning mot norrmän och danskar till en i pressen livligt kommenterad brytning med de gamla vännerna Holmström och Odhner. Därigenom isolerades H och miste sitt inflytande över folkhögskolornas utveckling. Sista gången han som folkhögskoleman vållade politisk oro var i febr 1912, då han — i F-båtsstridens tid — hälsade Gustav V välkommen till Tärna. Det tal han då höll, liksom kungens gillande därav, angreps i både riksdagen och den radikala pressen för regeringsfientlighet.

Det är knappast något tvivel om att det starka intryck som H tog av sin hustru också var bestämmande för han åsiktsändringar. Särskilt tydligt gällde detta hans växande beundran för kejsar Wilhelm II och den tyska militarismen. Påverkad av sina erfarenheter från ett besök i Tyskland 1899, sökte H två år senare väcka en sv nationalanda genom sitt ivrande för den s k fälthögskolan, d v s kasernen betraktad som skola, vars uppgift borde vara, som det heter i Ljusmän och ljusbrytningar (1917), densamma som folkhögskolans: "ej att framdriva kulturella världsmedborgare, men väl att utdana nationaldemokratiska kärntrupper". Sitt med åren allt starkare militära intresse manifesterade han vidare i Gustaf-Adolfsförbundet, vars ordf och obestridde ledare han var under hela dess existens (1904—19). Sedan H lämnat folkhögskolan — han och hans fru flyttade då omedelbart till Sthlm — anslöt han sig också till Rudolf Kjelléns pangermanska idéer och uttryckte farhågor för den moderna judendomen, som han ansåg ha trängt in i Sverige, bl a i form av brandesianismen.

Den moderna litteraturens pessimism hade H angripit redan på åttiotalet, då han särskilt uppmärksammades för en hånfull recension av Ola Hanssons dikter, men senare vände han sig mot vad han kallade osunda kulturriktningar inom litteratur, press och teater och som främst gällde framställningen av kärleken. En viktig plattform för sin förkunnelse hade han i Sv riksförbundet för sedlig kultur, som han och hustrun stiftat, en annan var Sthlms dagblad, där han bl a skarpt angrep Ellen Keys och Hinke Bergegrens bildningsprogram och deras uppfattningar i sedlighetsfrågan.

Sedlighetsfrågan var hos H intimt förknippad med religonen; "det centrala i människan är icke Eros, men gudsbilden", heter det i en av uppsatserna i Från skolsalen (1896—1902). Också i religiöst avseende utvecklades H i konservativ riktning. I Är vår kristna tro föråldrad? (1920) angrep han t ex Emanuel Linderholms religiösa åskådning och hävdade, att kyrkan måste hålla fast vid sina historiska trosgrunder; boken var tillägnad en av hans tidigare motståndare, Gottfrid Billing. Sin sympati för de frireligiösa behöll han dock, och för vidgat lekmannainflytande argumenterade han i olika sammanhang, bl a som ledamot av tre kyrkomöten. H var också varmt intresserad för Sigtunastiftelsen och testamenterade dit sitt bibliotek på c:a 5 000 bd.

Sin framskjutna ställning inom bildningslivet och i kulturdebatten vann H mer genom sin orädda och väckande förkunnelse än sitt kunskapsförmedlande. Teoretiskt vetande betraktade han som värdelöst om kärnan var karaktärsslapphet. "Jag ser på livet med en idealists ögon, men jag avskyr frasidealismen", skrev han i ett brev till Ivar Afzelius (7 dec 1905); dock var det just som frasidealist motståndarna betraktade honom. Driven av sitt rättspatos gav han sig inte alltid tid att argumentera sakligt, och i sina memoarer (1918) erkänner han, att han och hans maka, "livliga och ivrigt stridande för sina ideal, som de voro, mer än en gång stötte folk för huvudet".