Cecilia U L Bååth-Holmberg

2 Holmberg, Cecilia Ulrika Lovisa Bååth-, f 1 mars 1857 i Malmö, Garnisonsförs, d 30 juli 1920 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: kh Lars Anders B o Alfhilda Lundblad. Förest för kvinnl avd vid Tärna folkhögsk, Vm, 81–12, auskultant vid V Ullmans folkhögsk i Telemarken, Norge, 84, ledde Tärna husmodersskola 07–12, jämte H 1 initiativtagare till Riksförb mot osedlighet i litt, press o bild (från 10 Sv riksförb för sedlig kultur) 09, ordf där 09—20. — Förf.

G 11 maj 77 i Lund m H 1.

Cecilia H växte upp i en prästfamilj, där vårdandet av släkttraditionerna var särskilt framträdande, men fadern dog tidigt och en svår eldsvåda ödelade, medan hon ännu var ung, större delen av de tillhörigheter som erbjöd kontakt med det förgångna. En annan tidig erfarenhet som tyngde henne för framtiden var studietiden i en flickpension — beskriven i berättelsesamlingen Sydskånska teckningar (1886) — vars schartauanska stränghet hotade att kväva den livsglädje hon kände i de grundtvigianska kretsar hon var knuten till. På mödernet hade hon även tyska släktförbindelser, och genom dessa blev hon redan i ungdomsåren förtrogen med tysk kultur; särskilt greps hon av Schiller, vars retoriska idealism och romantiska frihetspatos tilltalade henne och vars personlighet, som det heter i hennes biografi över skalden (1905), "ej endast lade glans över min barndom, men verkade sporrande och eldande på hela min levnad".

Vid 20 års ålder gifte sig H med barndomsvännen Teodor H (H 1), och därmed måste hon lämna den skånska miljön och de täta resorna därifrån till Danmark och Tyskland för att i stället bli rektorsfru vid Tärna nya folkhögskola i Västmanland. Den isolering som hon där kände och egentligen aldrig helt kunde övervinna ledde dels till att hennes mor måste flytta till folkhögskolan och bo där ända till sin död 1899, dels till ett nervöst verksamhetsbegär som tog sig uttryck i ett energiskt arbete vid makens sida för uppbyggandet av skolan och dessutom i ett mångsidigt och oerhört flitigt skriftställarskap.

Sin organisatoriska talang visade H bl a vid grundandet och ledandet av folkhögskolans kvinnliga avdelning och av Tärna husmodersskola, vid vilka hon gärna föreläste i både kristen, liberal och nationell anda om kvinnans och hemmets betydelse för ett sunt samhälle. Med sin grundtvigianism som bakgrund kom hon också att påverka sin man till att ge skolan en nordistisk prägel; från danskt håll har det understrukits att H blev skaparen av den första mera omfattande förbindelsen mellan den sv och danska folkhögskolan. Hon ivrade också för ett vidgat samarbete med Norge: sommaren 1884 vistades hon en längre tid som auskultant vid vänstermannen Viggo Ullmanns folkhögskola i Telemarken, och av betydelse blev även hennes vänskap med Bj Björnson, som hon översatte och sökte göra känd genom att om honom utge sitt första egna arbete i bokform (1885). I samband med unionsstriderna skedde en brytning med Björnson, och därefter framträdde hennes tyskorienterade konservativa uppfattning allt klarare, en uppfattning som även hennes make tog intryck av. I linje med H:s folkhögskolearbete för kvinnorna följde 1919 hennes efter mönster från England, USA och Norge uppmärksammade initiativ till firande av Mors dag.

De ideella tänkesätt H och hennes man utvecklade i sitt folkbildningsarbete såg hon hotade av tendenser i den moderna kulturen. I protest mot dessa publicerade hon hösten 1908 en artikel i Sthlms dagblad betitlad Den kulturella dyfloden, som väckte debatt, och detsamma gällde i högre grad det initiativ som H och maken tog till det året därpå bildade Sv riksförbundet mot osedlighet i litteratur, press och bild, vars ordf hon var till sin död och i vars skriftserie hon bl a utgav Förädlande folknöjen (1911) med förslag till programaftnar, som vann stor spridning bland ideella bildningsorganisationer.

Förädlande var en etikett som hon också ville sätta på sin egen litterära verksamhet, antingen den gällde hennes översättningsarbeten (från danska, norska och tyska), artiklar i tidningar och tidskrifter eller böcker i skilda ämnen. Att mycket av vad hon skrev hängde nära ihop med hennes eget liv och även med hennes rastlöshet för att övervinna ensamhetskänslan framgår bl a av att hon intresserade sig för prosten Fredrik v Schwerin, vars mångsysslande och självrådighet hon i En svensk storman (1901) beskrev som framsprungna ur "den intellektuella ensamhet, som i Salanejden torde hava varit obeskrivlig". I sina brev klagade hon ofta över de isolerade vintrarna kring Salaslätten, men hennes mor som härstammade från Tegnérs lärare, den berömde lundensiske latinprofessorn Johan Lundblad, höll minnena från den egna släkten och Tegnérs släkt så levande för henne att hon, som hon 1911 skrev i ett brev till Lotten Dahlgren, ständigt kom att syssla med de döda — deras tankar, brev och minnen — och därmed intensivt längta tillbaka till dem. De böcker där hon framförallt ville vårda dessa minnen blev samtidigt de som hon själv tyckte bäst om, När seklet var ungt (1897) och Morfars bok (1910), av vilka den förra är en roman från det gamla Lund, lyrisk och romantisk i tonen men ändå också saklig i sitt återgivande av societetsliv och akademiska diskussioner. Den senare skildrar hennes mödernesläkt, framför allt Fredrik Lundblad, och stöder sig på ett stort otryckt material som blivit av värde för senare forskning också rörande Esaias Tegnér.

H:s till volymen största arbete (700 sidor) blev Carl XV som enskild man, konung och konstnär (1890–91). Redan som liten flicka hade hon blivit överväldigad av att kungen en gång riktat ett par ord till henne, och till Harald Wieselgren bekände hon i ett brev 17 nov 1889: "Jag har alltid känt mig så sympatiskt berörd av den kungapersonligheten; glansen av den låg över min barndom, och då Kung Carl dog, föreföll det mig nästan som om hela världen blivit mig grå." Boken blev också ett typiskt uttryck för den hjältedyrkan som hon alltid hade behov av och som kom att karakterisera hela hennes senare produktion. Framställningen är anekdotisk och kaotisk men har ett visst intresse då den bl a bygger på kungens då ännu bevarade enskilda dagböcker och på förstahandsuppgifter från några av hans och drottningens närmaste vänner. En del av dessa uppgifter — som rörde tyska, polska och finska förhållanden — ansågs t o m så viktiga att en rysk spion 1892 sökte förmå henne att avslöja deras ursprung.

Bland hennes övriga arbeten av litterär och biografisk art kan nämnas det av liberala sympatier präglade "Frihetens sångarätt" i Sverige på 1840-talet (1889), också det delvis vilande på muntliga förstahandsupplysningar, vidare biografierna över Garibaldi (1892), Charles Gordon (1894) och Theodor Körner (1907), av vilka den sistnämnda — med titeln Far och son — blev hennes mest spridda bok; sedan den översatts till tyska, föranledde den kejsar Wilhelm att belöna henne med en hedersgåva. I Människor av eld och tro — som utkom 1915, så som hennes mans Två stora män — behandlas framför allt tyskar; hon prisar där t ex den tyska ungdomens fosterländska hänförelse för världskriget och gläds över att denna krigiska entusiasm hos tonåringar funnits även tidigare och även i andra länder, där drivkrafterna varit bl a "äkta ungdomslynne", "brinnande kärlek, jublande hänförelse, hjältemod" och på så sätt givit "den renaste uppenbarelsen av patriotisk idealism". Större besinningsfullhet kännetecknar de biografiska studierna i Från gammal tid och ny (1916).

Mindre framgång hade H med sina sociala och rent politiska skrifter. Mycket läst blev dock Skogsboda gård (1902), en bok i berättelseform avsedd att lära gossar i åldern 12–15 år något om sv natur och sv lantliv för att de skulle kunna förstå de sociala sammanhangen och väckas till fosterlandskärlek. Därmed har den beröringspunkter med de hembygds- och reseskildringar som upptog huvuddelen av hennes senare författarskap. Redan i den första av dessa, om Västmanland (1904), angav hon syftet vara att göra hembygdskänslan så levande att den skulle uppväcka "en hela Sverige omfattande fosterlandskänsla", och det syftet höll hon fast vid även i sina senare böcker i denna genre. Av dessa ger Hemma i Sverige (1914) — en pendang till reseintrycken från Mellaneuropa i Sol och sommar (1913) — minnesbilder från Jämtland i norr till Skåne i söder och bl a ett erkännande av att H nu lärt sig älska Salaslätten. I heta striders land (1917) behandlas Skåne med kulturhistoriskt intressanta detaljer särskilt från Kristianstad, och i Orter och människor (1918) presenteras både fina naturskildringar från Västergötland och levande porträtt av bl a Gunnar Wennerberg och Torsten Rudenschöld. Av de sista volymerna i serien uttrycker Vid slott och sund (om Kalmar, 1919) bitterhet över svenskarnas ljumhet inför fosterländsk förkunnelse, medan Ölandsskildringen Från drottningens ö (1920) fått sitt perspektiv väsentligt förskjutet på grund av H:s behov att även få beskriva kungen på Tullgarn och vid Tärna folkhögskola liksom drottningen i Italien och på Mainau. Enligt ett brev från Teodor H till Lotten Dahlgren (21 sept 1920) var också en viktig avsikt med boken att "göra kungaparet känt och älskat samt att på så sätt stärka den äkta svenska kungstanken".

De flesta av H:s böcker kom ut i flera upplagor, och en del översattes till danska, tyska och finska. Framgången betingades bl a av att hon var känd i vida kretsar och att det så ofta stod strid kring hennes namn men också av att hon genom omfattande studier och goda förbindelser med societeten förvärvat en betydande personhistorisk kunskap. Men hon var en ensidig och självupptagen känslomänniska med okritisk och svärmisk hänförelse för sina ideal — störande ofta hänvisar hon t ex till brodern A U Bååths dikter, Carl XV:s person och sitt mycket oklara begrepp fosterlandet — och med häftiga reaktioner mot allt nytt hon kände sig främmande för, och det hade negativt inflytande på både hennes praktiska gärning och hennes författarskap. Balansgången mellan olika uppfattningar beredde henne ofta svårigheter — varom bl a breven till Ellen Key bär vittne — och motsägelserna i hennes resonemang är talrika. Men hon kunde försvara sig med att den sorts litteratur hon gav ut inte avsetts vara analytisk och vetenskaplig utan ljusspridande. "Sanningen bör vara bemängd med pietet", yttrade hon i slutet av Morfars bok, och författarna bör "fälla varsamma och försonliga omdömen över hänsovna släkten."