Karl Henriksson (Horn)

3 Karl Henriksson, son till H 1, f omkr 1550 på Kankas, Masku, Finland, d 16 maj 1601 på Burtnick, Estland. Vid Erik XIV:s hov 66, deltog i försvaret av Reval 70, Pontus De la Gardies underbefälh 74—75, ståth i Estland 30 sept 75, deltog i fälttåget mot Narva 79, i Pontus De la Gardies krigståg 80—82, ståth på Narva 81 (förnyad fullm 14 april 83), fältöverste i Finland 27 maj 85, ombud vid fredsunderhandl:ar 83 o 85, led av revisionskommissionen i Estland 86, ståth på Narva 15 febr 88, lagman i Norrfinland 8 maj 00, ståthållare i Reval juni 00.

G 29 sept 77 i Reval m Agneta v Dellwig, d sommaren 11 på Kankas, dtr till lantrådet Ewert v D o Helena v Fahrensbach.

H omtalas som den lärde, och detta epitet stödes av hans latinska skrivelser, men det är oklart hur han skaffat sig sin lärdom. I okt 1566 befann han sig vid konung Eriks hov. I okt 1568 fick han jämte Torkel Jönsson befäl över en trupp, som skulle återta Nyköping, vilket misslyckades. Han torde ha deltagit i striden vid Hölö, då Eriks styrkor led ett avgörande nederlag; kort därefter övergav han konungen. Hösten 1570 hjälpte han sina svågrar ståthållaren Hans Björnsson och överbefälhavaren Klas Åkesson under försvaret av Reval. I juli 1571 överföll han och slog de styrkor, som under Tiesenhausens befäl belägrade Wittensten. 1572 och 1573 utmärkte han sig under striderna i Estland och deltog av allt att döma i striden vid Lode. 1574 var han Pontus De la Gardies underbefälhavare och fick 30 sept följ år högsta befälet på Reval. 19 mars 1576 utsågs han till ståthållare i Estland till faderns ankomst. I sept anlände denne och tillsammans utstod de från 23 jan till 13 mars 1577 med framgång den ryska belägringen. Som fältmarskalk under fadern företog H vintern 1578 ett plundringståg över isarna till trakten av Jama och Koporje och var s å med i striden vid Wenden, då en polsk-sv här under Sapieha och Jöran Boije besegrade ryssarna. På hösten 1579 följde han fadern under det misslyckade tåget mot Narva. I aug 1580 fick H och Jöran Boije i uppdrag att förbereda ett fälttåg till Kexholm, och då Kexholm i nov erövrades nämner De la Gardie honom bland dem, som borde belönas. Under det fortsatta fälttåget i Ingermanland och Estland intog han 1581 Lode och Leal och deltog i stormningen av Narva. Efter framgångarna följde 1583 ett tvåårigt stillestånd, som 1585 förlängdes till 1590.

Kungamötet i Reval 1589 blev inledningen till en olycksdiger period i H:s liv. Han hade undertecknat den skrivelse av 5 sept, vari rikets ledande män i skarpa ordalag riktade sig mot Sigismunds av Johan III planerade resa till Sverige. 8 sept höll krigsbefälet ett möte i H:s hus, där man undertecknade en skrift med hot om att inte bege sig till Narva, om inte Sigismund återvände till Polen. Man förmåddes dock att avtåga till Narva, dit även H begav sig. Där fortsatte oppositionsyttringama. I en skrivelse 24 sept meddelade krigsfolket, att det ville visa sin trohet, blott det finge sitt underhåll och om ryktet att Sigismund skulle resa till Sverige vore osant. Annars ville man inte draga i fält. H:s bror Arvid sändes med skrivelsen till Reval. Följande dag uppsattes en skrivelse, som i mjukare ordalag yrkade på Sigismunds återresa till Polen. Den undertecknades av Axel Leijonhufvud och H i spetsen för krigsbefälet.

Johan III:s förbittring mot dem som vållat sonens återresa var stor och riktade sig mot riksråden och den finländska adeln. Den fick ny näring av händelserna vid Narva. Fredsunderhandlingarna med ryssarna misslyckades; vid årsskiftet gick dessa med stora styrkor till angrepp. Besättningen på fästningen var fåtalig och matförråden knappa. En våldsam kanonad inledde belägringen. Tre bräscher uppstod i muren, genom vilka ett stormangrepp företogs 19 febr 1590. Det slogs tillbaka, men ett förnyat bombardemang följande dag öppnade ytterligare bräscher. Då en ny stormning hotade och det starkt decimerade krigsfolket ej mera ville göra motstånd, inledde H underhandlingar. De ledde 23 febr till ett stillestånd till jan följande år mot att Ivangorod och Koporje uppgavs. Då kungen fick underrättelse om händelserna vid Narva, avsattes H som ståthållare där och hans förläningar indrogs. Länge kvarstod han dock som befälhavare på befästningen, tills han sommaren 1590 överfördes till Sverige och insattes som fånge på Sthlms slott. Johan III, som både av riksråden och H uppmanats att söka fred med uppoffrande av de ingermanländska slotten, trodde att H handlat i samråd med dessa. Förgäves bedyrade denne, att så ej var fallet. Då han offentligen utropats som förrädare, begärde han rättegång. Denna ägde rum i febr 1591. Som åklagare uppträdde bl a marsken Klas Fleming. H försvarade sig frimodigt. Han medgav, att han underskattat fienden och blivit tvungen att sluta stilleståndsfördraget. Fem sammanträden hölls med 24 adelsmän i rätten. Med knapp majoritet dömdes han till döden. Domen upplästes 10 jan 1592 på Sthlms rådstuga. Kungen försökte förgäves förmå H att medge, att han handlat i samråd med riksens "oråd". 1592 skall H ha förts till avrättningsplatsen men där benådats till livet. Därefter satt han fängslad på Örbyhus, dit han fick sin familj till sig. Först på dödsbädden gav Johan III honom sin förlåtelse.

Från Örbyhus infann sig H på Uppsala möte. Sin protestantiska uppfattning gav han uttryck åt, då han angrep den liturgiske kyrkoherden i Åbo. Vid kröningsriksdagen i Uppsala samarbetade han med rådet och hertigen och företrädde den opinion, som krävde ett erkännande av Uppsala mötes beslut. Därvid framförde han inför kungen allmogens klagomål mot marsken Klas Fleming.

Från Finland infann H sig till Söderköpings riksdag. Han sändes jämte två sv adelsmän att utverka de finländska ständernas anslutning till mötesbeslutet. Marsken hade i förväg protesterat mot detta, men på de utsändas uppmaning sammankallade han dock adeln och krigsbefälet till Åbo till slutet av jan 1596. Under mötet förklarade marsken, att ett yttrande av H innebar ett majestätsbrott, och förbjöd honom att i fortsättningen delta i mötet. H reste då till Kånkas och därifrån till Estland. I juli meddelade han hertig Karl, att han ej kunde motta politiska uppdrag och att han, angripen av marsken, hotades av fängsling. Snart blev han "hållen i borgen och löfte" på sitt gods Malla. När slott efter slott 1600 övergick till hertigen, följde den estländska adeln exemplet och utsåg H att meddela hertigen dess underkastelse. Han blev väl mottagen och svor 5 maj hertigen och hans arvingar trohet, erhöll lagmansdömet i Norrfinland och utsågs till ståthållare i Estland. När Karl själv kom dit, blev H krigsöverste. Under fälttåget 1601 blev han sårad och avled på slottet Burtnick. Han begrovs i Revals domkyrka.

H var framför allt krigare. Hans bildning och släktskapsförhållanden förde honom nära högadeln. Detta liksom hans klart protestantiska sinnelag skapade en oförsonlig motsättning till marsken Klas Fleming. Hans definitiva anslutning till hertig Karl stod i linje med den finländska och estniska adelns ställningstagande 1600.

Utom Kånkas i Masko, Haapaniemi i Pojo och Malla i Estland innehade H talrika strögods, till stor del som pant för försträckningar till kronan.