Klas Kristersson (Horn)

2 Klas Kristersson, brorson till H 1, d 9 sept 1566 i Stora Åby prästgård (Ög), begr i Uppsala domkyrka. Föräldrar: slottsfogden Krister Klasson (Horn) o Ingeborg Siggesdtr (Sparre). Köksmästare vid hovet 49, jämte H 1 befälhavare över krigsfolket i Finland 12 dec 54, jämte Jakob Bagge överste för de i Viborg förlagda knektarna 27 okt 55, ståthållare på Viborg 15 juni 56 (ny fullm av hertig Johan 9 maj 57)–60, frih 29 juni 61, riksråd senast 10 aug 61, tf ståthållare på Reval senast 28 juli–nov 61, överste fältmarskalk i Livland 11 okt 61, fältöverste för krigsfolket i Småland 25 april 63, åter 19 maj 64, amiral 8 aug 64 o vid upprepade tillfällen under de följande åren.

G 3 jan 51 på Åkerö i Bettna, Söd, m Kerstin Jakobsdtr (Krumme), begr i Uppsala domkyrka 10 mars 11, dtr till hövitsmannen Jakob K o Anna Clemetsdtr (Hogenskild ).

Inför det hotande ryska kriget utnämndes H i slutet av 1554 tillsammans med farbrodern Henrik Klasson (H 1) till befälhavare för krigsfolket i Finland. Gustav I gav honom order att värva trupper och varnade honom för att inlåta sig i öppen strid med ryssarna. Som ombud för den finländska adeln fick han året därpå ytterligare instruktioner av kungen om landsändans försvar. Han deltog i Jakob Bagges bekanta Nöteborgsexpedition hösten 1555 och svävade därunder i livsfara i en strid med ryssarna. Som ståthållare på Viborg ägnade H stort intresse åt fästningens utbyggnad, länets administration (bl a böndernas skatter och avelsgårdsprojekten) men framför allt åt stadens handel, som under dessa år gynnades av att ryssarna utsett Viborg till stapelplats. Han ville underlätta varuutbytet genom tullsänkningar och beviljandet av förmåner även åt utländska köpmän. Kungen däremot krävde att tullen skulle uppehållas och ogillade favörerna åt utlänningar. Viborgshandeln diskuterades på en handelsdag i Strängnäs febr 1559, där H var närvarande. Han måste följa kungens direktiv. Handeln kom senare under året i stor utsträckning att flyttas från Viborg till det av ryssarna erövrade Narva. Trots meningsskiljaktigheterna behöll H kungens nåd och befriades 1560 från uppdraget i Viborg. Under Gustav, I:s sista levnadstid användes han för underhandlingar med ordensmästaren i Estland.

H hade rika erfarenheter av östersjöpolitiken, när han av kung Erik i mars 1561 tillsammans med Hans Larsson (Björnram) och Herman Bruser sändes till Reval. Ordensmästaren och representanter för staden hade redan året förut vänt sig till Sverige med anhållan om hjälp i den situation som uppstått med anledning av ordensstatens begynnande upplösning. H:s diplomatiska och militära skicklighet ställdes i Estland på de hårdaste prov, men han lyckades uppnå den ena framgången efter den andra. I juni 61 underkastade sig staden Reval och ridderskapet i Harrien och Wierland det sv väldet, och slottet i Reval erövrades av H:s trupper. I sin fortsatta verksamhet kom H ofta i en svår ställning mellan kung Erik och hertig Johan, som drev sin särskilda polska politik. H var anhängare av tanken på en sv-polsk samverkan mot Ryssland men tvingades att följa kungens order, som innefattade fortsatt offensiv i landet också på bekostnad av de polska intressena. Han erövrade i sept 61 Padis, i juni 62 Pernau och i nov Weissenstein. H:s framgångar utgjorde grunden för det sv östersjöväldet. På egen begäran återkallades han till Sverige i slutet av 62.

När Nordiska sjuårskriget utbröt på sommaren 1563, var H fältöverste för krigsfolket i Småland. I den organisation på tre regementen (legioner) som Erik XIV nu genomförde blev han en av regementscheferna. Inför danskarnas befarade anfall genom Halland mot Älvsborg samlade H sina trupper vid Värnamo. Han deltog i höstoperationerna mot Halmstad och i det oavgjorda slaget vid Mared nov 1563. I det kombinerade anfallet mot Norge i början av 1564 ledde H operationerna mot Bohus fästning och i Bohuslän men tvingades återvända med oförrättat ärende. Trots Eriks uttalade missnöje härmed förordnade han på våren H till befälhavare i Småland.

H:s fortsatta tjänstgöring under kriget kom på ett märkligt sätt att delas mellan flottan och armén. Ehuru aldrig prövad i sjötjänst utnämndes han på försommaren 1564 till amiral över flottan; företrädaren Jakob Bagge hade blivit fången i slaget mot danskarna vid Ölands norra udde. H lyckades i aug s å besegra den dansk-lybska flottan utanför Öland. Redan i sept var han åter i land och företog jämte Charles de Mornay ett härjningståg mot Sölvesborg med omnejd. Därefter förde han flottan till Älvsnabben.

Året 1565 började för H:s del med ett liknande härjningståg till lands, nu mot Halland och norra Skåne. I maj fick han åter befälet över flottan och utkämpade under sommaren och hösten en rad framgångsrika strider. Han oskadliggjorde en dansk eskader i pommerska farvatten, gjorde en framstöt i Sundet, där han upptog tull, samt besegrade fienden utanför Bukow i Mecklenburg och mellan Bornholm och Rügen. Flottan behärskade därmed Östersjön och de för Sveriges försörjning viktiga handelsförbindelserna med Nordtyskland kunde upprätthållas. H:s osedvanliga framgångar firades med ett av kungen anordnat triumftåg i Sthlm.

1566 erövrade H en stor västeuropeisk handelsflotta med viktiga varor, framför allt salt. Sin sista sjöseger vann han s å vid Ölands norra udde. Den fientliga allierade flottan tvingades att fly till Gotland, där större delen gick under i en våldsam storm. Som befälhavare till sjöss kan H räknas till Sveriges genom tiderna mest framgångsrika. Hastigt rycktes han bort i pesten, när han på väg från sin sista sjöexpedition skulle delta i en av Erik XIV planerad ny landoperation mot Halland.

H är intressant som en av de första finländska adelsmän som kom att spela en ledande roll i den äldre vasatidens riksstyrelse. Han hade sina huvudsakliga arvegods och förläningar i Finland men disponerade jord även i det egentliga Sverige och var husägare i Sthlm. Han gör ett imponerande intryck som djärv, initiativrik och smidig diplomat och administratör och som en skicklig ledare av flottans operationer. Trots sin obestridliga skicklighet undgick han inte uttryck för Erik XIV:s misstänksamhet och förebråelser. Hans ledning av landoperationerna under Nordiska sjuårskriget har i vissa avseenden kritiserats i modern krigshistorisk forskning.