Clas Fredric Hornstedt

Hornstedt, Clas Fredric, f 12 febr 1758 i Linköping, d trol maj 1809 i Sveaborgs fästn:förs. Föräldrar: rådmannen Olof H o Charlotta Eld. Inskr vid UU 27 sept 77, ex theologicum maj 80, med fil ex 81, forskn:resa till Ostindien o Kaplandet 83— 85, med studier bl a i Caen o Paris, disp pro gradu o med dr vid Greifswalds univ 7 sept 86, lektor i naturalhist o medicin i Linköping 6 febr 87 (tilltr 92), led av Collegium medicum 87, tf föreståndare för VA:s naturaliekabinett 87—88, fältmedikus vid arméns flottas eskader 6 juni 88, ledde ett militärsjukhus i Hfors, medikus vid Sveaborgseskadern av arméns flotta 23 nov 96, krigsfånge i Ryssland 08, föreståndare för ett ryskt sjömilitärt hospital invid Hfors 08. — LVA 88.

G trol 90 i Sveaborgs fästn:förs m Helena Vilhelmina Schwartz, f 10 dec 73 i Hfors, d 1 dec 29 där, dtr till råd- o handelsmannen Peter S o Helena Elisabeth Bock.

Clas H reste sommaren 1780 med fyra kamrater — däribland VA:s blivande sekreterare Olof Swartz — i Linnés fotspår till Virihaure i Lule lappmark för att söka efter de växter som denne antecknat. De fann dem alla och tog liksom Linné hemvägen genom Finland, varifrån H fortsatte till S:t Petersburg. Här gjorde han bekantskap med flera naturvetenskapsmän bl a Simon Pallas, vilken han "bragte offer av örter från de sv Alperna". Hemkommen till Uppsala följde han C P Thunbergs föreläsningar i medicin, anatomi och naturalhistoria. Denne karakteriserade honom som en yngling med "en lätt och vig kropp, gott snille och minne, samt skicklighet att vinna folks vänskap" och rekommenderade honom (1783) till en befattning som botanist vid en ett par år tidigare konstituerad vetenskaplig sammanslutning på Java. Ekonomiskt stödd av VA och univ och med friplats på Ostindiska kompaniets skepp Sophia Magdalena seglade H i febr 1783 till "södraste delen av det vidlöftiga Asien".

På Java blev H väl mottagen och fick god lön. Han köpte en slav, vilken han under långa perioder satte att göra fortlöpande temperaturobservationer, etablerade sig som herreman i Batavia och idkade ett intensivt sällskapsliv men försummade inte sina plikter. Han ordnade den därvarande vetenskapssocietetens samlingar och företog forskningsresor till Javas inre och öar utanför. Hans intresse tycks ha varit jämnt fördelat mellan naturalhistoria och etnografi. Sina iakttagelser meddelade han i brev till Thunberg som lät offentliggöra dem i Upfostrings-sälskapets tidningar. I juli 1784 lämnade H Java med det sv skeppet Concordia och hade då råd att betala hemresan för sig och sina samlingar med 1 000 holländska gulden. Hans hälsa var undergrävd av gulsot och malaria och hans specielle gynnare amiralen Rademacher hade mördats. Seglatsen till Rotterdam tog tio månader, däri inberäknade ett förutsett uppehåll i Kaplandet och en fem veckors av hårt väder påtvingad vistelse på Azorerna. H gick i land i Holland och vistades under närmare två år i Frankrike, Tyskland och Danmark. Han kompletterade sin medicinska utbildning i Caen och Paris och i Greifswald blev han med dr på en avhandling om Javas ätliga frukter.

Hemkommen delade H på ett förutseende sätt med sig av sina samlingar. Gustav III erhöll "en ansenlig mängd fyrfötade djur, insekter och andra naturalier jämte åtskilliga asiatiska klädedräkter". VA fick en uppstoppad, ofödd noshörning och Uppsala univ bl a en i arrak inlagd orangutang. Hos kungen anhöll han därefter om tjänsten som intendent vid naturaliekabinettet på Drottningholm. Den gick honom förbi, men han utnämndes till lektor i medicin och naturalhistoria vid Linköpings gymnasium. Innan han tillträdde denna tjänst, togs han av VA i anspråk som föreståndare för akademiens naturaliekabinett under prof Sparrmans afrikaresa. Över VA:s samlingar utarbetade H nu en vidlyftig och genomarbetad katalog och valdes på Thunbergs förslag 1788 till ledamot av akademin.

Under ryska kriget 1788—90 och en tid därefter tjänstgjorde H som militärläkare och först i nov 1792 tillträdde han lärartjänsten i Linköping. Kollegerna välkomnade honom inte. På stat fanns sju lektorer och H hade som den åttonde blivit gymnasiet påtvingad, vilket medförde, att de två yngsta lektorerna fick dela en lön för att H skulle få en hel. Eleverna värderade emellertid högt hans undervisning, och Berzelius prisar honom i sin självbiografi som den som väckte hans håg för naturvetenskaperna. H sökte organisera samarbete mellan lärare och elever i syfte att utforska traktens flora och fauna och uppmuntrade exkursioner, jakt och samlande. Han sammanställde i manuskript en Flora Lincopensis, som lovordades av Thunberg. Till Linköping förde han med sig en del av sina samlingar, som han donerade till stiftsbiblioteket. När han 1797 övergick till tjänst som militärläkare — säkerligen delvis beroende på den kyla med vilken han och naturalhistorien bemöttes av Linköpings lektorer — tog han under diverse förevändningar med sig sin donation till Finland, och där tycks den ha spårlöst försvunnit.

Som amiralitetsmedicus hade H perioder av vantrivsel och dålig hälsa. Han tycks ha haft många administrativa uppdrag och var specialist på att utrusta sjukskepp. 1802 ber han Thunberg om hjälp att komma till varmare trakter och säger sig vara "rädd för köld som för Hin onde". Redan under sin första vistelse i Finland hade han grundat Hypothenuseorden, en sällskapsorden med invecklat ceremoniel i tidens smak. Den fick broderloger i finska städer och ägde bestånd till fram på 1820-talet. H var under en följd av år dess högste ämbetsman med titeln Förste pratmakare.

Vid Sveaborgs kapitulation kom H i fångenskap till S:t Petersburg. Inför hotet att föras bort till de inre delarna av Ryssland gick han i rysk tjänst och var vid sin död föreståndare för ett sjömilitärt hospital utanför Hfors. Släktet Hornstedtia inom ingefärsfamiljen Zingiberaceae bevarar hans namn.