Anders Hyckert

Hyckert, Anders Jansson, f 7 aug 1770 i Söderbärke, Kopp, d 8 aug 1826 i Älvkarleby, Upps. Föräldrar: insp Johan H o Maria Elisabet Ahlm. Skolgång i Västerås, inskr vid UU 23 febr 90, övertog hemmanet Ytterboda i Älvkarleby 05, led av bondeståndet 09—10, 10 B, 15, 17—18 o 23 (led av heml utsk 09—10, adjung led av ståndets ensk besvärsutsk 09—10, led av konstitutionsutsk 09—10, 10 B, 15 o 17—18, suppl i nämnden för val av tronföljare 10 B, v talman 10 april—2 maj 10, 10 B, 15 o 17— 18, suppl i särsk utsk o statsrevisor 15, suppl i förstärkta statsutsk 4 april 18, dep att övervara Karl XIV Johans kröning i Norge 18, talman 23), fullm i Riksgäldskontoret 23 jan 10—26 jan 12, suppl för fullm i Riksbanken 13 juni 18—23, fullm där 5 aug 23. — LPS 09.

G 28 mars 11 i Sthlm, Kat, m Gertrud Nannings, f 24 febr 86 i Sthlm (enl hfl för Älvkarleby), d 28 nov 69 i Älvkarleby, dtr till kofferdikaptenen Cornelius N o Dorothea Görges samt förut g Sundmark.

Vid 13 års ålder miste H båda sina föräldrar och uppfostrades sedan hos en syster i Västerås. Under 1790-talet var han informator hos brukspatron T Tottie på Älvkarleö och biträdde denne med brukets affärer. Som erkänsla härför fick han efter Totties död 1797 gåvobrev på det 1803 skattlagda hemmanet Ytterboda (1 mantal frälse), som han tillträdde 1805. Genom sitt ursprung, sin akademiska bildning och sin ekonomiska ställning — hans bouppteckning visade en behållning på 3 100 rdr bco, varav 1 700 rdr kom på Ytterboda — var H att betrakta som ståndsperson. Som politiker framträdde han dock alltid som talesman för de genuina bönderna, särskilt skattebönderna, och yppade ofta misstro inte bara mot de högre stånden utan också mot sådana bönder, vilkas intressen på något sätt skilde sig från den vanliga allmogens. Hans sociala bakgrund lades honom någon gång till last, såsom när P A Wallmark 1823 räknade honom till det "slags halvlärda herrar, som lika mycket älska att framställa sin vishet som sina för tillfället anlagda bonderockar" (Franzén, s 173). Men han vann också respekt utanför sitt stånd för kunskaper, "god vilja och oräddhet" (Wingård) och förklarades 1809 vara "en beläst, förståndig och bra karl" (Wibling, s 98 not).

Vid sin riksdagsdebut i maj 1809 fick H omedelbart en central ställning inom bondeståndet. Som ordf i ståndets hälsningsdeputation apostroferade han adeln med ett tal över rikets belägenhet, "så förträffeligt att det hos många orsakade tårar" (v Hofsten). Som en av de 15 ledamöterna i konstitutionsutskottet blev han en av "grundlagsfäderna". Hans personliga insats i grundlagsarbetet är svår att urskilja, men regeringsformens allmänna skaplynne torde ganska väl ha svarat mot hans sinne för balans mellan olika intressen. Dock var han missnöjd med privilegiefrågornas behandling. Han var en av de ledamöter, som uttryckligen protesterade mot att en adelsman (A af Håkanson) utsetts till ståndets sekreterare; Håkanson drog sig också tillbaka. Framför allt var H en av huvudmännen i ståndets kamp mot regeringsformens § 114, som hotade att låsa fast rådande privilegiesystem och konservera skillnaderna i beskattning mellan olika jordnaturer. Som en av de ledamöter, vilka å ståndets vägnar förhandlat med adeln i privilegiefrågorna, betecknade han 23 juni de adliga eftergifterna såsom alltför obetydliga. Dock menade han 25 juni, att bönderna borde framföra sina krav på utjämning inte som ett "ovillkorligt påstående" utan som "ett på billighet grundat projekt". Följande dag ingav han det s k H:ska memorialet, försett med 76 underskrifter. Däri uttrycktes ledsnad över Karl XIII:s hållning, samtidigt som böndernas jämkningskrav preciserades. Samtidigt medgavs dock, att ståndet tidigare i sin harm gått alltför långt genom att inte medge ersättning åt de frälsejordägare, som skulle bli lidande på en skatteutjämning. Möjligen hade H redan nu utsatts för påtryckningar från regeringshåll. Kort därpå föll han i varje fall undan för den hårda pressen från G Adlersparre och dennes medarbetare. H och hans meningsfränder beskylldes då av andra ståndsledamöter för att ha tagit mutor, men 27 juni kapitulerade ståndet som helhet efter ett strafftal av kungen, varpå talmannen Lars Olsson undertecknade regeringsformen utan förbehåll för § 114.

Därmed var H:s roll som oppositionsledare utspelad. Även om hans uttalanden också i fortsättningen skulle bli skarpa, när det gällde t ex adelsprivilegier, fideikommiss, klerikala ämbeten, prästerliga särrättigheter, teologisk censur och utgifter för statsförvaltningen, intog han i praktiken vanligen en moderat ståndpunkt. Att han i april 1810 helt oväntat av Karl XIII utsågs till v talman med undanträngande av en annan ledamot för att under en dryg veckas tid under L Olssons sjukdom leda ståndets förhandlingar, berodde utan tvivel på att regeringen påräknade hans stöd i den nu högaktuella försvarsfrågan. Han höll, skrev en samtida betraktare, "god ordning på bönderna" (Wåhlin), vilket dock visade sig vara en sanning med modifikation, eftersom debatterna blev mycket oroliga. H tillhörde den minoritet inom ståndet, som åtminstone i huvudsak ville tillmötesgå regeringen i dess krav på utsträckta personella bördor. Han åberopade inte bara de rent försvarspolitiska argumenten utan sökte också inskärpa, att de föreslagna reformerna betydde en jämnare fördelning av prestationerna, vilket enligt hans resonemang kunde tänkas få en nyttig, återhållande effekt på de högre ståndens krigiskhet; alltsedan Karl XII:s tid hade "de mäktigaste" drivit en krigspolitik, som skaffat dem goda vinster på allmogens bekostnad genom höjda varupriser. Sedan ståndets beslut gått H emot, uppvaktade han jämte 45 andra ledamöter Karl XIII för att anhålla att regeringen, om den följde de tre högre stånden, måtte beakta vissa inom bondeståndet föreslagna modifikationer samt låta höra de olika länens invånare om möjligheten att åstadkomma de begärda uppoffringarna. Regionala olikheter, sammanhängande med indelningsverkets högst skiftande karaktär i olika landsdelar, torde i hög grad ha påverkat denna splittring inom ståndet.

I juli 1809 anslöt sig H till Kristian Augusts tronföljdskandidatur. Jämnt ett år senare uppsöktes han av den från Frankrike återvände "kungamakaren" C O Mörner, som fick honom att sammankalla några av bondeståndets ledamöter, vilka då skall ha visat sig positiva till tanken på valet av marskalk Bernadotte. Säkert är, att H i fortsättningen alltid framträdde som en livlig beundrare av Karl Johan. 1815 yrkade han på ökade anslag till hov- och stallstaten. Under tronföljdsriksdagen 1810 uttryckte han sitt bestämda ogillande av det häftiga angrepp som hans ståndsbroder och forne medarbetare P Oxelberg riktade mot spannmålsdirektionen men var betecknande nog inte nöjd med att ståndet vid väckande av åtal mot Oxelberg inte iakttog laga former. Ett uttryck för hans allmänna moderation var också hans motvilja mot kravet på en skärpning av lagstiftningen mot "folkresningar".

H deltog inte i riksdagen 1812 — han uppges ha avböjt kandidatur — men återkom 1815. Han tillbakavisade nu ett förslag om att alla hemman, oavsett kameral natur, skulle delta i betalandet av riksdagsarvoden. Han såg häri första steget till bondeståndets upphävande, tydligtvis genom att ägarna av privilegierad jord därigenom skulle kunna göra anspråk på rösträtt och valbarhet. I ekonomiska frågor intog H en strängt prohibitiv ståndpunkt. Han var förskräckt över rådande importöverskott, som bl a ansågs inverka ofördelaktigt på fastighetsvärdena inom jordbruket. Han krävde därför förbud mot införsel av utländska överflödsvaror och ville, liksom många ståndsbröder, stoppa vidare invandring av judar med hänvisning till de judiska köpmännens förmenta betydelse för importhandeln. De judar som fanns kvar borde åläggas att i framtiden uppfostra sina barn i den lutherska läran. H:s ståndpunkt i judefrågan torde dock snarare ha varit motiverad av ekonomiska än av konfessionella skäl. Alternativt kunde han tänka sig, att judarna leddes bort från importhandeln genom att möjlighet öppnades för dem att bedriva skråhantverk och jordbruk samt att anställa icke-judiska tjänare. Denna tankegång var ett uttryck för H:s ståndsbetingade motvilja mot den "barbariska skråandan", inklusive borgerskapets handelsrättigheter.

Enligt bondeståndssekreteraren O Werlins något dubiösa minnesanteckningar skall H 1817 ha varit på tal som talman, emedan prins Oscar skall ha menat, att man inte alltid borde utse Lars Olsson. Werlin säger sig ha omintetgjort denna plan under förklaring, att H var politiskt opålitlig, dels på grund av känslighet för "kontant betalning", dels till följd av skiftningar i humöret, som gjorde honom till "den ena dagen rojalist, den andra republikan" (Biogr lex, 20, s 181 f). Faktiskt utsågs H liksom tidigare till v talman, vilket tyder på fortsatt förtroende från regeringens sida. H tycks också inom konstitutionsutskottet ha verkat återhållande, när det gällde anmärkningar mot de styrande. Om en allmänt bondekonservativ läggning vittnar hans krav på lagstiftning mot kringvandrande av allehanda "löst folk", som begick brott och störde den allmänna säkerheten.

Vid sin sista riksdag, 1823, var H bondeståndets talman. Han uttryckte sin blandning av stolthet och "nedslagenhet" inför uppgiften att leda "det enda bondestånd i Europa som aldrig varit slav". Trots sin formella skicklighet undgick han inte sammanstötningar med oppositionens ledare, främst J O Longberg, som ondgjorde sig över att talmannen beskyllt vissa ledamöter för ohövlighet. När norrbottningen J J Rutberg framlade ett vittgående förslag om övergång till värnpliktsarmé, fann H yrkandet grundlagsstridigt och vägrade att ställa proposition på dess remitterande till utskott. Samtidigt sökte han hålla tillbaka de ursinniga ledamöter, som ville ställa Rutberg under åtal. Mot sin vilja måste H låta åtalskravet gå till votering, varvid föreskriven 5/6-majoritet inte uppnåddes.

Redan kort efter sin riksdagsdebut tog H det bland politiker inte ovanliga steget från en relativt aggressiv till en mera försiktig linje. Huruvida han, såsom ibland påståtts, då eller senare lät påverka sig av klingande argument, kan inte fastställas. Tydligt är, att hans personliga läggning disponerade honom för allmän moderation och koncilians. Till Karl Johan-epokens mest färgstarka riksdagsmän kan han inte räknas men väl till de kunnigaste, inflytelserikaste och mest tidstypiska.