Johan P O Longberg

Longberg, Johan Peter Olsson, f 26 febr 1781 i Borås, d 27 juli 1839 i Strömstad. Föräldrar: handelsmannen Olof L o Brita Christina Sundström. Hemmansägare o (till 30) gästgivare på Hillersgården i Sörby, Arsunda, Gävl, från 03, förvärvade även andra gårdar där, led av bondeståndet vid riksdagarna 10 B, 12, 15, 17/18, 23, 28/30 o 34/35 (led av särsk utsk 10 B o 15, av nämnden for val av tronföljare 10 B, tillfällig led av statsutsk 10 B, led av bevilln:utsk 12 o 15, av förstärkta statsutsk 12, 15, 17/18 o 23, av KU 17/18 o 23, ordf i talmansdeputationen, led av heml utsk, förstärkta stats- o bankoutsk, allm besvärs- o ekonomiutsk, allt 23, talman 28/30 o 34/35), led av riksbanksfullm 14 juli 12. – LPS 14, LLA 36.

G 14 april 1803 i Arsunda m Katarina Larsdtr Hiller, f 30 aug 1784 där, d 8 mars 1848 i Hudiksvall, dtr till gästgivaren Lars Andersson o Kerstin Persdtr.

Johan L:s resor som gårdfarihandlare förde honom runt om i landet , bl a till Gästrikland, där han gifte sig och övertog svärfaderns hemman och gästgiveri. Enligt egen senare uppgift längtade han aldrig tillbaka till den "ovanligt vanlottade" födelsebygden med dess "stenröser och oländige ljungbeväxte hedar" (BondRP 1828/30, 3, s 682). Han vann anseende som jordbrukare genom nyodlingar, dräneringar och användandet av högproduktiva mjölkkor. Han anlade en salpeterlada, en ovanlighet i de "norra orterna" (BondRP 1812, s 746 f). På sitt hemman uppförde han en ståtlig mangårdsbyggnad. 1810 blev han riksdagsman och omvaldes så länge han levde.

Vid riksdagarna 1810, 1812 och 1815 framträdde L som en ganska talför ledamot men utan särskilt markant profil. Han förde gärna Gästriklands eller hela Norrlands talan, t ex beträffande båtsmanshållet och andra tyngande bördor. Han ville ha kvar bördsrätten, dvs rätten för släktingar att lösa in till försäljning utbjuden arvejord, ogillade långt driven hemmansklyvning och slog vakt om böndernas rätt att bränna brännvin, en rättighet som enligt hans mening inte borde utsträckas till torpare och andra obesuttna. Bakom hans yrkande (1812), att viss varsamhet skulle iakttas vid lagstiftning mot "svalg och dryckenskap", spåras ett gästgivarintresse. Mot kungahuset var L vördnadsfull och accepterade bl a 1812 års beväringsinrättning, ehuru han för att minska "den arbetande folkklassens" bördor ville inskränka studerandes rätt till befrielse. Mera oppositionell var han emot 1812 års indragningsmakt; den nya tryckfrihetsförordningen borde enligt hans uppfattning få gälla endast under en femårsperiod. Han drev med viss energi bondekravet på all jords lika beskattning och ondgjorde sig över de stora kostnaderna för byggandet av Göta kanal.

Betydligt mera aggressiv var L vid riksdagen 1817/18, då han samarbetade med oppositionsledaren A Danielsson (bd 10), hemmahörande i L:s födelsebygd med dess livliga gårdfarihandel och starka intresse för näringsfrihet. Enligt uppgift hyrde de båda riksdagsmännen rum hos samma värdinna (Swensson). Såsom led av bankofullmäktige var L starkt engagerad i finanspolitiska frågor och följde här en "expansionistisk" linje: utan att bekymra sig alltför mycket för den fortgående inflationen borde regeringen gynna jordbruket genom frikostiga krediter och odlingslån. "Kapitalister" av olika slag var föremål för L:s djupa misstro. Liksom den i vissa sammanhang ännu mer hårdnackade Danielsson råkade L i onåd hos ståndets sekr O Werlin. Denne sökte 1818 förhindra bägges omval till bankofullmäktige, men sedan det visat sig, att ett par av Danielssons och L:s antagonister smusslat med dubbla sedlar i valurnan, omvaldes båda vid det definitiva valet med stor majoritet (jfr Biogr lex, 20, s 182 f). Sin oppositionella aktivitet visade L även genom att medverka till att statsrådet R Cederström drogs inför riksrätt, dock utan att bli fälld (bd 8, s 149).

L:s viktigaste prestation 1817/18 var ett stort och ganska lärt memorial om skjutsinrättningen, vari han såg "den svåraste bland alla tyngder på jordbruket" (BondRP 1817/ 18, 4, s 380). Som gästgivare ägde han speciellt god kännedom om denna fråga. I anslutning till ett förslag, som redan 1815 framlagts av landshövding J D af Wingård, förordade han införandet av forvagnar med reguljära turer längs de stora trafikstråken. Memorialet satte starka spår i en riksdagsskrivelse, som dock enligt L:s bedömning inte var tillräckligt långtgående. Någon faktisk reformering uppnåddes tv inte.

Vid valen till 1823 års riksdag skall regeringen, utan minsta framgång, ha sökt hindra både Danielssons och L:s återval. Båda dessa "s k excellenser bland bönderna" skall sedermera ha erbjudits posten som vice talman men avböjt (Wachtmeister). Vid sidan av Danielsson framstod L nu som den främste oppositionsmannen inom ståndet. Han ondgjorde sig kraftigt över att regeringen utsåg ståndets notarier. När man inom prästeståndet klandrade Danielsson för dennes oppositionellt färgade hälsningsord från bondeståndet till medstånden, frågade L, under starkt bifall inom det egna ståndet, om man på prästerligt håll "skulle vilja förmena det får som klippes för nära, den ömkliga lindringen att yttra sin kvidan". Ansvaret för rikets och särskilt jordbrukets ekonomiska svårigheter lade L i första hand på regeringen. Vid ett par tillfällen råkade han i häftig ordväxling med talmannen A Hyckert (bd 19); de beskyllde varandra för ohövligt och förolämpande tal (BondRP 1823, 5, s 207 f, 355 ff, 512 f). L fortsatte sina finanspolitiska bemödanden, yrkade på näringsfrihet och försvarade gårdfarihandeln, medan han däremot bedömde aktuella tullfrågor från fall till fall. När ståndsbrodern J J Rutberg föreslog att den indelta armén skulle ersättas med en värnpliktsarmé, ansåg L att denne gått for långt men hörde likväl till den lilla minoritet inom ståndet, som med knapp nöd lyckades hindra att Rutberg ställdes inför åtal; för beslut härom krävdes 5/6 majoritet. L pläderade vidare for att stånden skulle förhandla inför öppna dörrar. Vid det uppmärksammade valet till justitieombudsman skilde sig L från de mest radikala inom ståndet genom att föredra den adlige C Ehrenborg (bd 12) framför den ofrälse J G Richert. När Ehrenborg inom kort avled, pläderade L däremot för Richert (som avböjde).

1828 erbjöds L att bli talman och kunde inte motstå denna både socialt och ekonomiskt betydelsefulla upphöjelse. Danielsson såg utnämningen som en triumf för oppositionen och hyllade sin gode vän i varmhjärtade och förväntansfulla ordalag. Det visade sig emellertid snart, att L nu gick regeringens ärenden, och hans förhållande till Danielsson försämrades avsevärt. L såg som sin uppgift att hålla ordning på "ostyriga" element inom ståndet och ondgjorde sig över att en del ledamöter – en av dem var just Danielsson – läste upp memorial som författats på riddarhuset (Toijer, s 55). Genom snabba klubbslag och propositionsvägran framkallade L ibland stor oro och hetsighet inom det oppositionella lägret (se särsk BondRP 1828/30, 8, s 788 ff, 9, s 50 ff). I det stora hela hade han dock situationen under kontroll och ingrep med framgång som medlare i personliga tvister, t ex mellan skåningen Nils Månsson i Skumparp och östgöten Olof Carlsson (BondRP 1828/30, 9, s 205 ff, 256 fl). Det har sagts, att L:s handhavande av talmansklubban var exceptionellt partiskt och despotiskt (Swensson s 68). Skillnaden mellan honom och andra talmän vid denna tid var dock inte stor.

1834 kände regeringen tvekan inför L:s förnyade talmanskap. En formell orsak var den omständigheten, att hans val till riksdagsman hade blivit överklagat, men härtill kom troligen en allmän osäkerhet om det politiska läget (Stenhammar, s 29; Lange, s 436). Sedan L:s val till riksdagsman blivit fastställt, kom dock utnämningen till talman. Situationen var nu en annan än 1828/30: nu var det Danielsson som ledde ståndet, inte L. Detta bidrog till en viss avspänning i förhållandet mellan de forna vännerna. Även nu förekom det dock, att L från talmansstolen med framgång drev en personlig linje, såsom när den liberalt sinnade ledamoten F v Zweigbergk avvisades från ståndet, emedan han, enligt L:s tolkning, hade varit ordinarie landskontorist.

L:s sista levnadsår förmörkades av personliga sorger. Under tiden 1833–39 miste han fyra av sina barn. Samtidigt avtog hans egna krafter. Hans måg, rådmannen i Hudiksvall P O Norin – riksdagsman 1840 – påstås ha sett svärfaderns ståndpunktsväxling som ett varnande exempel, och det hette att L grämt sig till döds på grund av den ställning, vari han försatts genom sitt "avfall" (Liljecrona, s 527). Påståendet är säkerligen tillspetsat, men utan tvivel har L känt av disproportionen mellan yttre prestige och verklig makt. Det bör dock hållas i minnet, att han både under sin "oppositionella" och sin "ministeriella" tid hade en dragning till moderation och kompromisser. Till Karl Johanstidens mera principfasta bonderiksdagsmän kan han inte räknas men väl till de kunnigaste och i det politiska arbetet mest förfarna. Hans språkliga säkerhet speglas i viss mån i de visserligen mycket konventionella verser, varmed han vid ett par tillfällen underhöll bondeståndet, men framträder bättre i hans sakrika och väl genomarbetade riksdagsprosa.