Carl A Hård

3 Hård, Carl Alexander, f 4 juni 1768 på Hjälsta, Viksta, Upps, d 30 april 1840 i Uppsala. Föräldrar: kapten Alexander Magnus H o Eva Ulrika Leijel. Volontär vid Upplands reg 13 febr 72, fänrik där 16 aug 82, löjtn 19 juni 86, kapten i reg 10 aug 92, stabskapten 18 maj 95, komp:chef 20 april 96, major i armén 16 dec 02, överstelöjtn i armén 26 sept 09, major vid Upplands reg 29 maj 10, överadj 14 jan 12, överstelöjtn vid Upplands reg 26 jan 13, överste i armén 22 okt 13, generaladj i konungens generalstab 30 juli 16, chef för Upplands reg 15 okt 16, deltog i riksdagarna 1817–35, generalmajor 15 juni 22, chef för arméns 9 infanteribrigad 10 maj 25, avsked 9 maj 35. – LKrVA 12, LSkS 32. – Ogift.

Som löjtnant vid Upplands regemente deltog Carl H i finska kriget 1789–90. Han var bl a med om det första blodiga sjöslaget och reträtten vid Svensksund 10 aug 1789, då den galär på vilken H var kommenderad sköts i sank. Såväl H som hans manskap räddades i galärens slup och togs ombord på fartyget Ragnar Lodbrok, med vilket reträtten fortsatte till Svartholms fästning. 1790 deltog han i sjöslaget vid Fredrikshamn, där Gustav III själv förde befälet. Under ett spaningsuppdrag i land utmärkte han sig genom att med kraft slå tillbaka en överlägsen styrka fientliga dragoner. 3 juli 1790 deltog han i sjöstriden och genombrytningen vid Björkösund och den 9 i samma månad i det andra slaget vid Svensksund.

24 nov 1806 kommenderades H till Pommern för att delta i striderna mot Napoleon. Han hade nu befordrats till major. Den 600 man starka bataljonen ur Upplands regemente, till vilken H hörde, nådde Stralsund strax innan staden omringades av fransmännen. Läget var allvarligt, och H säger sig i ett brev till W R Leuhusen ha föga hopp att någonsin få återse hemlandet. Fransmännen tvingades dock i april 1807 att retirera. I skärmytslingen vid Radebusch 14 juli s å sårades H av en kanonkula och fick i aug 1807 återvända till Sverige för hälsans vårdande.

Någon längre vilotid fick han emellertid inte. Redan i början av mars 1808 kommenderades han med Upplands regemente till Örebro där en reservarmé under general Armfelt höll på att samlas. Efter den danska krigsförklaringen mot Sverige 14 mars 1808 fick regementet order att förflyttas till Värmland, och i mitten av april s å överskreds gränsen mot Norge. Efter kort belägring stormades 18 april "under starkt anskri" Lier skans av H med Rasbo kompani och en pluton ur Nerike-Värmlands regemente. Under denna strid blesserades H allvarligt i knäet av en kanonkula. 5 maj 1808 blev H riddare av svärdsordens stora kors, vilket blott utdelades för tapperhet i fält. Påföljande år blev han som tjänstgörande överadjutant kommenderad till armén i Västerbotten, där han deltog i striderna vid Sävar och Ratan.

Efter de pommerska och finska fälttågens olyckliga utgång tillhörde H dem som ansåg ett regimskifte i Sverige ofrånkomligt. Hans regementskamrat löjtnant Carl Otto Mörner nämner honom i sin skildring av tronföljarvalet i Örebro 1810 som en av de officerare som jämte regementschefen överste Lagerbring livligt understödde hans plan "att få prinsen av Ponte Corvo till Sveriges kronprins".

Som chef för Upplands regemente deltog H med sitt förband i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig samt i kampanjen i Holstein. Efter c:a 4–5 veckors uppehåll i trakten av Liège fortsatte han 1814 över Rhen mot franska gränsen. Där avbröts emellertid framryckningen och regementet beordrades till Norge, där H kom att stanna till krigsslutet. Bland H:s övriga militära uppdrag kan nämnas hans kommendering 1812 som befälhavare över de trupper som användes vid byggandet av Södertälje kanal.

Vid sidan av sin militära tjänst var H verksam som konstsamlare. Enligt donationsbrev 20 okt 1834 skulle hans samlingar vid hans död tillfalla Uppsala univ. Genom denna donation lades grunden till universitetets konstmuseum, en institution, som ännu består under beteckningen Uppsala univ:s konstsamlingar. Med hänsyn till H:s begränsade ekonomiska tillgångar måste hans samling betecknas som över förväntan värdefull. Bland dess över 120 målningar finns flera goda italienska, nederländska och tyska verk från 1500-talet. Av senare nederländska arbeten kan nämnas Abraham Wuchters porträtt av drottning Kristina. Ehrenstrahl är representerad med fem porträtt, och bland andra sv målare kan nämnas Elias Martin, C Fr von Breda, Hörberg, Fahlcrantz och Westin. Till UB i Uppsala överlämnades ett 60-tal planschverk jämte kollektionerna av handteckningar och grafik (sammanlagt flera tusen handteckningar, gravyrer, litografier och stålstick). Därtill kommer inbundna blad, t ex 52 etsningar av Piranesi i ett folioband och över 3000 akvareller, tuschlavyrer och teckningar av Hörberg i tre band. I samlingen ingår även handteckningar av H själv samt ett par skissböcker. Av H:s anteckningar framgår att åtskilliga konstverk kommit i hans ägo som gåvor av vänner och anhöriga; andra har han köpt. Bl a övertog han samlingar efter J M Nordencreutz. En del konstförvärv gjorde han i Aachen och Bryssel under Upplands regementes månadslånga uppehåll i Liège.

H synes ha haft den verklige samlarens instinkt och stor påpasslighet. Som en kuriositet må nämnas att han också var en passionerad och mycket skicklig kortspelare, och spelet gav, som framgår av hans noggrant förda räkenskaper, årligen ett inte oansenligt överskott. Enligt hans egna ord var han på gamla dar den "evige studenten". Han trivdes bäst i de akademiska kretsarna kring Geijer och Atterbom. Hans varma musikintresse bidrog också till att stärka hans känsla av samhörighet med den uppsaliensiska studentmiljön.