Jakob A Hägg

3 Hägg, Jakob Adolf, kusin till H 1 o H 2, f 26 juni 1850 i Östergarn, Gotl, d 1 mars 1928 i Hudiksvall (Hälsingtuna db). Föräldrar: hemmansägaren Niclas (Nils) H o Anna Johanna Wilhelmina Eneqvist. Inskr vid musikkonservatoriet i Sthlm vt 65, organistex där vt 70, Jenny Lind-stipendiat 70—74, erhöll statens tonsättarstip 99—01, 05, 10, 12 o 24—27. Tonsättare, pianist. — LMA 17.

G 23 mars 78(—01) i Vätö, Sth, m Augusta Charlotta Nyman, f 1 okt 40 i Köping, d 10 febr 22 i Norrtälje, dtr till guldsmeden Carl Otto N o Charlotta Baudou.

Jakob H blev vid 14 års ålder elev vid musikkonservatoriet i Sthlm, där han studerade piano för Jan van Boom och orgel. Han väckte snart uppmärksamhet både genom sitt fina pianospel och genom sin improvisations- och kompositionstalang, vilket ledde till att han 1870 tilldelades Jenny Lind-stipendiet för två års vidare studier utomlands. Dessa inleddes med ett år i Khvn (sept 1870—okt 1871) med lektioner i komposition och instrumentation för Niels W Gade och i piano för Edmund Neupert.

Detta år blev mycket utvecklande för H. Han blev Gades älsklingselev och kom i personlig kontakt med flera av de stora kulturpersonligheterna i Khvn: diktaren H C Andersen, komponisten C F E Horneman, pianisten August Winding, cellisten Franz Neruda, grosshandlaren och kulturgynnaren Moritz Melchior m fl. Han anlitades flitigt vid konserter som ackompanjatör och kammarmusikspelare, och man uppskattade ock- så hans begåvning som kompositör — så t ex gav Andersen honom dikter att tonsätta.

Av kompositionerna från sthlmstiden hade de flesta varit för piano och i regel rätt små till formatet. Gade undervisade H i instrumentation och lät honom skriva i större former, något som genast satte spår i hans produktion. Nu tillkom H:s första orkesterkompositioner (de tre styckena i op 62 och de båda uvertyrerna op 26 och 28), vilka, liksom körverket Studenten fra Lund till text av Andersen och den pianomusik, som skrevs under detta år, visar en klar utveckling mot allt större fasthet och storlinjighet i skrivsättet.

I maj 1871 ansåg Gade, att H var fullärd beträffande form och instrumentation, och rådde honom att först komplettera sin utbildning med en kortare kurs i kontrapunkt i Tyskland och att därefter göra en resa i Europa och då speciellt till Italien för att, som han uttryckte det: "studere naturen og lifvet". H kom till Berlin hösten 1871 och komponerade där sin sonat för violoncell och piano, som han uruppförde i Dresden jan 1872 tillsammans med den kände cellovirtuosen Friedrich Grützmacher. Våren 1872 bodde H i Wien, komponerade och undervisades i piano av Anton Door. På sommaren träffade han Jenny Lind i London och fick stipendietiden förlängd från två till fyra år. Hösten 1872 till våren 1873 studerade han så kontrapunkt i Berlin för den ansedde läraren Friedrich Kiel, reste sedan över Schweiz till Italien, såsom Gade hade rått honom, och vistades där till sommaren 1874, då han återkom till Sverige.

Under utlandsvistelsen försämrades H:s fysiska och psykiska hälsa, som hade visat tecken på bräcklighet redan under konservatorietiden, och efter återkomsten till Sverige tycks friskare perioder fyllda med aktivitet ha avlösts av sjukdomstillstånd, som totalt lamslog den musikaliska verksamheten. Under denna tid tillkom en hel del kyrkomusik, orkesterverk och pianokompositioner, och dessutom var H verksam som organist och musiklärare samt medverkade som pianist vid kammarmusikaftnar tillsammans med bl a Johan Fridolf Book, Conrad Nordqvist och Fritz Söderman. 1878 gifte han sig, och försörjningsplikten innebar en ytterligare påfrestning på hans krafter. 1880 kom det slutliga sammanbrottet, och han fick vårdas på sinnessjukhus, för lång tid helt oförmögen till musikaliskt skapande.

1895 var H så pass återställd, att han kunde skrivas ut från sjukhuset, och nu återupptog han med beundransvärd energi sitt arbete som tonsättare. Dels komponerade han ny musik, dels arbetade han för att få ungdomsverken tryckta och uppförda och underkastade dem därför ofta revideringar eller rent av större omarbetningar. Flera orkesterverk arrangerades sålunda för piano (2 eller 4 händer) och trycktes i denna version, och omvänt instrumenterades och uppfördes vissa pianokompositioner för orkester.

H uppehöll sig nu långt från de musikaliska händelsernas centrum. 1895 till c:a 1899 bodde han hos brodern Wilhelm på Hedvigsfors bruk i Hälsingland, därefter till 1909 på en gård vid sjön Aursunden i närheten av Röros i Norge och — efter en kort tid i Sveg — slutligen invid Hudiksvall. Han uppträdde någon gång som pianist (bl a tillsammans med Sven Kjellström), men endast i Norrland. F ö levde han tillbakadraget, gav litet lektioner i piano och teori och ägnade sig åt sitt komponerande. Troligen kände han, att hans hälsa krävde en lugn och enkel livsföring för att inte överansträngas igen.

H:s ganska stora produktion består av musik i de flesta genrer och former, företrädesvis instrumentala, och ungefär hälften av hans verk är tryckta. De otryckta kompositionerna har (på några undantag när) sedan 1928 förvarats i MAB, men någon fullständig katalogisering har ännu ej utförts. H:s manuskript är mycket svårläsliga och i övrigt synnerligen svåröverskådliga, vilket f n gör det omöjligt att få en fullständig överblick över hans produktion.

Stilistiskt tycks det knappast vara någon skillnad mellan ungdomsverken och kompositionerna, som skrevs efter sjukdomen. Under 1860- och 1870-talen, då H fick sin utbildning, var den klassicistiska romantikens ideal förhärskande i Norden. Mendelssohn, Schumann och Gade var de stora förebilderna. Han kom snabbt att suveränt och på ett personligt sätt behärska denna tidsstils uttrycksmedel. Redan under tiden i Khvn kom hans första mogna verk, och han fick något av ett internationellt genombrott i och med framgången med cellosonaten vid uruppförandet i Dresden inför, som han skrev i ett brev, "en parterr av konstnärer". Sonaten kom också snart att tryckas som hans op 1.

När H efter sjukdomstiden kunde återuppta sitt arbete, fann han, att skrivsättet i hans ungdomsverk hade blivit omodernt, men saknade uppenbarligen vilja eller förmåga att anpassa sig efter de nya idealen. Han kom därför att långt in på 1900-talet skriva och ge ut musik, som stilistiskt sett mycket väl kunde vara skriven 60—70 år tidigare. Han blev något av en särling i det sv musiklivet, vilket tillsammans med den geografiska isoleringen måste ha bidragit till att han aldrig slog igenom som tonsättare.

Kvantitativt domineras H:s produktion av musik för piano: sonater, sviter, variationsverk och mindre stycken. Hans pianostil är i stort sett utvecklad redan i de 1869 tryckta Miniaturbilder. H lägger inte an på virtuositet, men klaversatsen är svårforcerad med stora sträckningar och medför ofta svåra fingersättningar.

De båda tryckta sonaterna i f-moll och d-moll från slutet av 1870-talet är dovt patetiska i grundstämningen. D-mollsonaten har ungefär samma uppläggning som Gades e- mollsonat med fyra satser och en final med uppjagad perpetuum mobilekaraktär. I sviterna lämnar H ofta sin klassicistiskt romantiska stil eller blandar upp den med element från andra stilar. Han var en stor beundrare av Bachs musik och har i dennes anda skrivit några övervägande polyfont anlagda sviter. Sviten i f-moll op 24: 1 "im alten Style" följer tom det barocka satsschemat Allemande, Courante, Sarabande, Gigue. H använder f ö en barockartat polyfon faktur även i vissa andra sammanhang, bl a i stråkkvartetten i G-dur och några folkmusikarrangemang. Ett par andra sviter uppvisar en rätt förvirrande stilblandning: op 43 t ex består av en visartad sats, en rätt asketisk ballad, en mycket mendelssohnsk Lied ohne Worte, en koral i enkel tvåstämmig sättning och två satser i typisk Haydn-stil. Flera av de mindre pianokompositionerna kan i sin idylliska eller varmt romantiska grundstämning påminna om Schumanns småstycken, t ex Kinderszenen eller Album für die Jugend. Samlingen Kleine nordische Lieder ohne Worte (37 stycken) visar H:s miniatyrstil, när den är som bäst; styckena äger en säregen enkelhet och lyrisk förtätning i uttrycket.

H har skrivit mer än 20 verk för orkester, varav dock c:a hälften utgörs av arrangemang av pianostycken. Av hans 5 som symfonier betecknade orkesterverk är endast två fullbordade och utskrivna i partitur. Ytterligare en är fullständig men finns endast i en version för piano 4 händer. De bästa orkesterverken, t ex Nordische Symphonie Essdur (ursprungligen en sonat för piano 4 händer och det verk som fick Gade att anse H vara färdigutbildad) och uvertyrerna op 26 och 28 utmärks av symfoniskt bärkraftiga idéer, stora linjer, gediget tematiskt arbete och fast formbehandling. Instrumentationen är i regel säker och naturlig men kan ibland liksom hos Schumann bli överlastad med för många unisona dubbleringar. H arbetade f ö ofta om just instrumentationen till sina verk. Uvertyren op 28 t ex föreligger i 5 partitur, som alla skiljer sig från varandra. Kammarmusikproduktionen består till stor del av ofullbordade eller i varje fall ofullständigt bevarade verk. Kompositionerna för cello och piano hör till det värdefullaste — cellosonaten är kanske hans överhuvudtaget bästa större verk, fyllt av stormande ungdomlig känsla i klassiskt balanserad form. H:s vokalmusik måste sägas vara mindre betydande än den instrumentala. De kyrkliga kompositionerna (de flesta från slutet av 1870-talet) tycks i regel ha varit rena beställningsverk och gör ofta ett oinspirerat intryck.

Sångsamlingarna består av enkla visor; de med tysk text är skrivna i ett slags Schumann-stil, de svenska, varav de flesta tycks vara av mycket tidigt datum, påminner mer om sångstilen hos Lindblad m fl. H var sedan barndomen mycket intresserad av folkmusik. 1876 utkom två häften Gotlandspolskor, och i Hälsingland och Norge upptecknade han en mängd folkmusik som arrangerades för olika besättningar, även orkester.

H var en av den sv romantikens rikast utrustade tonsättare, men långvarig sjukdom hindrade honom att nå den plats i musikhistorien, som hans begåvning tycktes utlova.