Johan Ihre

2 Ihre, Johan, son till I 1 i hans 1:a g, f 3 mars 1707 i Lund, d 1 dec 1780 i Uppsala. Inskr vid UU 15 nov 20, disp pro exercitio 28, ex philosophicum 10 maj 29, disp 9 juni 29, studier vid utländska univ 30—33, därav vid univ i Jena juli 30—aug 31 o vid univ i Utrecht o Leyden vintern 31—32, mag (absens) vid UU 15 juni 31, curator honorarius vid Östgöta nation 33, doc 29 sept 34, v bibliotekarie 1 sept 35, prof i latinsk poesi 16 maj 37, skytteansk prof i "vältalighet o politik" 6 dec 38, allt vid UU, univ:s rektor magnificus ht 45, vt 54, vt 62, ht 74, kansliråds n h o v 20 sept 56, adl 5 april 57 (antedat från 20 maj 64). — LVS 33 (sekr 33—37), LVHAA 55.

G 1) 9 maj 38 i Uppsala m frih Sara Charlotta Brauner, dp 26 nov 14 i Sthlm, trol Kat, begr 21 sept 58 i Uppsala, dtr till landsh frih Johan B o Margareta Törne; 2) 11 dec 59 på Venngarn, Sigtuna, m Charlotta Johanna Gerner, dp 17 juli 28 där, d 31 maj 22 på Torslunda, Haga, Sth, dtr till översten Albrecht G o grev Anna Gyllenborg.

Under studieåren i Uppsala hade I stöd av inflytelserika släktingar, särskilt morfadern, ärkebiskopen Matthias Steuchius, samt morbröderna, professorerna Johannes och Elof Steuch. För utvecklingen och inriktningen av I:s vetenskapliga intressen har säkerligen hans svåger A O Rhyzelius haft stor betydelse. I vistades som ung långa tider i denne forskares och samlares hem i Linköpings domprost- och biskopsgård. Hans studier i Uppsala och Linköping omfattade klassiska språk, hebreiska, teologi, tyska, franska, filosofi, naturrätt, runologi och historia.

I:s första professur innebar bl a undervisning i konsten att författa latinsk vers. I likhet med Voltaire betraktade han denna uppgift som föråldrad. Som prof skytteanus undervisade han i statsvetenskap, juridik, politisk historia, latinsk vitterhet och sv språket. From läsåret 1750—51 föreläste han offentligt endast över Livius och undervisade privat i vissa andra ämnen. Han lade stor vikt vid elevernas träning att uttrycka sig muntligt både på latin och svenska. Hans egen latinska språkform har prisats som elegant.

Ett vittnesbörd om I:s anseende och popularitet är, att han som prof kom att presidera vid inte mindre än 453 disputationer rörande de mest skilda ämnen. Vad i avhandlingarna som är disputandernas och vad som är preses verk är inte helt utrett, men serieavhandlingar över samma ämne torde ha I till författare. Att I fäste en viss vikt vid den historiska delen av denna produktion antyds av att han 1755 sökte det lediga ämbetet som rikshistoriograf, vilket han tydligen tänkt sig att förena med professuren. Tjänsten gick dock, rättvist, till Olof v Dalin.

I skulle 15 maj 1742 presidera vid en disputation över avhandlingen De principiis et nexu religionis naturalis et revelatae (Om den naturliga [dvs förnuftsbaserade] och den uppenbarade religionens grunder och sammanhang). Den fromme författaren A Knös kom till resultatet, att den "naturliga" religionen inte kunde ge klarhet i försoningsfrågan. Men teologiska fakulteten härmades över att en teologisk fråga behandlades i en filosofisk avhandling och särskilt över att satser av filosoferna Leibniz och Wolff åberopades. Man lyckades få disputationen inställd. Men akten kunde gå av stapeln 13 okt, alltså fem månader senare, efter ett överrumplande utspel av I. Denne inledde med ett tal, där han betygade sin religiösa rättrogenhet. Teologiska fakulteten klagade hos kanslern, och denne, som fruktade prästerskapets ovilja under riksdagen, avgav till konsistorium en för fakulteten förmånlig påminnelse. Knös karriär vid univ blev därigenom omöjliggjord.

Denna affär ledde indirekt till att I 1745 invecklades i en ny strid, nu med ett antal enskilda prästmän och med riksdagens prästestånd. Slutet blev att K M:t 1749 utfärdade ett brev med bestämmelser om teologiska fakultetens befogenheter rörande disputationer, som innebar en hård beskärning av den filosofiska forskningens frihet.

Redan långt tidigare hade I råkat i de maktägandes onåd. Under flera år hade han låtit respondenter behandla politiskt ömtåliga ämnen, ibland i sådana ordalag, att man spårade angrepp på hattpartiet, vars krigspolitik I ogillade. 1747 skrev kanslikollegium till K M:t och frågade, om inte I borde inkallas till förhör. Som följd härav tillsattes en s k kanslirätt, och inför denna anklagades I bl a för dissertationen De tumultu Dalecarlorum, vulgo Næftoget dicto, som ventilerats redan 1743. Vid denna tidpunkt hade de oroligheter börjat i Dalarna, som utmynnade i Stora daldansen. Man tillvitade nu I att ha velat uppegga till och försvara ett bondeuppror. 1750 fick han motta en allvarlig varning och dömdes att böta ett års professorslön. Som skäl för att inte utdöma ett hårdare straff hade redan tidigare anförts I:s eminenta förmåga som lärare.

I:s utan jämförelse största insats som universitetsman ligger inom den germanska språkvetenskapen, som han kom att ägna sig åt av en tillfällighet. Han anmodades av drottning Ulrika Eleonora att överta det påbörjade arbetet med översättningen av The Lady's Library av R Steele till svenska. Genom denna syssla fick han anledning att ta ställning till språkriktighetsfrågor, särskilt rörande stavning, böjning och betydelse. Detta aktualiserade etymologiska problem, och redan nu började han planlägga en sv etymologisk ordbok, formellt på uppdrag av VS, där man åtminstone sedan 1730 förberett och även arbetat på en sv ordbok. Men när I 1738 tog itu med ordboksverket, var det efter annan plan och med andra förutsättningar.

Han fördjupade sig i jämförande språkhistoriska studier, särskilt i isländska och gotiska. Under en följd av år publicerades av honom och hans elever språkliga dissertationer, som är att betrakta som förarbeten till ordboken. Etymologiska frågor berörs i nästan alla.

Ordhistoria, speciellt lånordshistoria, med kulturhistoriska aspekter är ämnet för en avhandling 1758. Grundtanken i det förtjänstfulla arbetet är, att lånorden är ägnade att belysa de lånandes materiella och andliga kulturståndpunkt vid tiden för inlåningen. Av en annan avhandling framgår bl a, att I var förtrogen med det begrepp, som nu kallas översättningslån. Han nämner t ex grek prokrima, lat præjudicium, sv fördom.

I form av sex dissertationer utgavs med kommentar 1752—55 den längd över kristna kungar i Sverige, som finns bevarad i Äldre västgötalagens huvudkodex. Utgåvan kritiserades med fog redan av samtiden. Kommentaren innehåller emellertid en del förbättringar av tidigare tolkningar.

I:s under dessa år internationellt mest uppmärksammade insats gällde utforskningen av gotiskan. Ett betydande antal skrifter publicerades. Här kan bara enstaka exempel ges. Efter en granskning av Codex argenteus i original försvarade I:s lärjunge E Sotberg Ulphilas illustratus, I—II (1752—55). Det är en omfångsrik sammanställning av citat ur gotiska bibeln med rättelser till tidigare arbeten av Junius, Stiernhielm m fl. Parallellt står motsvarande passager i Vulgata. I en vidlyftig notapparat kommenteras förbättringarna. Arbetet med att ge en korrekt Ulphila-text tog med denna insats ett stort steg framåt. I tekniskt avseende märks att modem translitterering används med ett par undantag.

1763 ombesörjde I en i synnerhet etymologiskt kommenterad nyutgåva av de sk Wolfenbüttel-fragmenten av Ulphila-bibeln, som upptäcktes och först utgavs i tryck av F A Knittel. Kommentaren innebär på en del punkter framsteg i förhållande till föregångaren. Större delen av I:s vetenskapliga produktion rörande gotiskan rönte äran att utges i en sammelvolym av A F Büsching i Berlin 1773.

Även I:s gotiska forskningar är till stora delar förberedelser för det stora etymologiska lexikonet. På hög nivå hade I gynnare som verkade för en välvillig behandling av en ansökan om statsbidrag för glossariets tryckning. 1756 beviljade ständerna på kanslikollegiets framställning 10 000 dlr, av vilka dock I efter fem år skulle återbetala de 7 000. S å började I en omarbetning från grunden av hela ordboksmanuskriptet, nu efter en betydligt bredare plan. Revisionen tog 8 1/2 år, vilket åsamkade I en del obehag från de anslagsbeviljande myndigheternas sida. Därtill kom arbetet på den lärda inledningen, Procemium, som fordrade ett par år. Det så länge förebådade och med stora förväntningar motsedda verket utkom 1769.

Den germanska etymologin nådde under 1700-talets förra hälft en inte föraktlig höjd. Respekten för klassiska auktoriteter hade minskats därhän, att man tom i viss utsträckning ägnade sig åt språklig fältforskning. Ett antal ordböcker, mer eller mindre etymologiskt inriktade, över germanska (forn) språk utkom på kontinenten och i England. Särskilt betydelsefullt för I tycks ha varit tysken J G Wachters Glossarium Germanicum 1737.

1700-talets ledande etymologer hade mer eller mindre ingående kännedom om germanska, keltiska och slaviska språk, latin, grekiska och persiska, och man hade observerat likheter dem emellan. Olika ljudförändringar hade iakttagits, klassificerats och namngivits. Etymologins fundament formulerades av Wachter som "släktskap mellan ord" ("cognatio vocis cum voce"). Fonetiken och ordbildningsläran var komna ett inte föraktligt stycke på väg. Men myllret av ljudförändringar i de många kända indoeuropeiska språken kunde man ännu inte genomtränga. Vad tidens etymologi led under var otillräcklig kunskap om de germanska språkens ordförråd, missvisande textutgåvor, otillräcklig insikt i skillnaden mellan ljud och bokstäver och, framförallt, den brist på metod, som innebär, att de enstaka språkliga företeelserna inte strängt sattes in i sitt kronologiska och geografiska sammanhang. Ljudförändringar från vitt skilda tider och länder kunde kopplas samman. Detta gav intrycket, att i språkets värld nästan allt ligger inom möjligheternas gräns. I själva verket är det förbluffande, att så många riktiga och värdefulla resultat trots allt blev vunna. Det var på detta skedes landvinningar, som 1800-talet reste den komparativa språkforskningens byggnad.

I sin syn på de europeiska språkens indelning byggde I delvis på Leibniz. "Skytiskan" sågs som ett urspråk med inte helt klara men nära förbindelser med gotiska, som ibland identifierades med "getiska". Grekiskan betraktade I i viss mån som ett dotterspråk till gotiskan. Latinet, menade han, bars till Rom av skytiska kelter. Dessa fast rotade förutfattade idéer — närda bl a av Snorres Prolog till Heimskringla — blev ett av hindren för en riktig insikt i den indoeuropeiska ljudhistorien.

I stod beträffande synen på detaljerna i förhållandet germanskt contra latinskt-grekiskt i stort sett på Wachters ståndpunkt, även om hans exempelsamlingar är fylligare och andelen riktiga kombinationer större. Hans egen insats gäller framförallt det särnordiska ordförrådet. Vid etymologiseringen av svenska ord, skall man, hävdar I, först gå till fornsvenskan, så till fornisländska vidare till forntyska, gotiska, därefter till andra europeiska språk och persiska. Alla språk, menar I, har utvecklats ur ett enda, men förändringarna har varit så genomgripande, att släktskapen i stor utsträckning inte kan spåras längre. Man skall ha historiska skäl för att göra etymologiska kombinationer. Jämförelser med kinesiska och amerikanska språk är meningslösa. Dessa principer står sig än i dag. Tack vare sin primärkunskap om isländska och fornsvenska kunde I berika den forngermanska etymologin med många bestående upptäckter.

Det har sagts, att I var den förste i raden av den germanska ljudskridningens upptäckare. Men detta är överdrivet i dubbel måtto. För det första var de indoeuropeiska ljudmotsvarigheterna i princip iakttagna redan före I; en sv föregångare, vars material I i hög grad utnyttjade, var E Benzelius d y. För det andra hade varken I eller hans föregångare isolerat de relevanta fenomenen.

Sammanfattningsvis kan sägas, att Glossarium Suiogothicum för omvärlden visade, att den sv etymologiska forskningen stod på höjden av vad tiden kunde prestera. För Rasmus Rasks (och därmed J Grimms) kommande insatser hade boken en viss betydelse. I Sverige innebar glossariet det definitiva slutet för den fantastiska rudbeckianismen.

Användning och uppodling av nationalspråken för vetenskapliga ändamål hade propagerats och försökts ute i Europa sedan länge. Strömningen hade avsatt spår också i Sverige. I orienterade sig alltmer i denna riktning. — Som prof skytteanus inledde han talövningar 1740 och höll därvid själv föredrag Om sv språkets art och rätta uppbrukande. Modersmålet behandlades i ett betydande antal avhandlingar, som ventilerades under hans presidium och som säkerligen tillkommit efter uppdrag av honom, troligen också under hans medverkan.

Utkast till föreläsningar öfwer swenska språket och thes närmare kännedom har enligt företalet kommit till för att "gagna den här studerande ungdomen" och för att svenskarna "fastän av alla europeiska folkslag nästan de sidste, likväl en gång lära vända våra tankar, att vårda vårt, så länge vanryktade språk ...". I polemiserar dels mot försök att regelbinda språket på ett onaturligt sätt, dels mot överdriven purism. Han hävdar måttfullhetens och medelvägens språkpolitik. Regler för stavningen finner I i ordens ursprung; han hävdar alltså en etymologisk stavningsprincip. Och den etymologiska metoden baseras på: undersökningar i fornspråket, systematisk jämförelse inom det samtida språket samt studium av folkmålens ordförråd. Dessa principer är än i dag fullt gångbara. Vid sidan av den etymologiska principen ställer I bruket i omdömesgilla kretsar ("vårt nu brukliga språk, sådant som det i hederliga hus talas, och av lärt folk allmänneligare skrives"). I medger att regeln är oviss, och hans försök att exemplifiera dess tillämplighet är inte lyckat.

Förarbeten till vissa avsnitt av en sv språkhistoria utgör De mutationibus linguæ Sueo-Gothicæ, I—II (1742—43; respondent J Boëthius). Författaren indelar sv språkets historia i tre perioder: 1) äldsta tid, 2) den katolska kulturens tid, 3) tiden from Gustav I och reformatorerna. Denna periodindelning är fortfarande aktuell. Som indelningsgrund väljs frånvaro resp förekomst av olika typer av lånord (latinska resp tyska). Urskiljandet av lånord är förbluffande säkert. Vidare meddelas en del iakttagelser om ljudutvecklingar under medeltiden. Arbetet är ett vackert prov på 1700-talets sv språkforskning, när den var som bäst.

Några dissertationer behandlar sv folkmål. Vissa faktiska upplysningar om tidens dialektförhållanden kan erhållas ur dylika skrifter, beträffande dels ordförekomster i olika provinser, dels ljud- och böjningsförhållanden. 1766 utkom det enda arbete av större format, som I utgav på svenska, nämligen Swenskt dialect lexicon. Dialektstudiet är språkhistoriskt viktigt, framhåller I, särskilt därför att folkmålens ordförråd innehåller så mycket ålderdomligt gods. För svenskans del vill detta säga, att dialekterna ger upplysningar om "den gamla oförblandade gotiskan". I formulerar i sammanhanget en av den moderna språkgeografins grundtankar så: "Det är även så oförnekligt, att uti stora städer, där främmande och utländes ifrån återkommande landsmän vistas, där garnisoner ligga m m, språket småningom förbyter sig; som det likaledes är visst, att denna språkets smitta sig efter handen uti nejden utbreder". I framhäver folkmålsstudiets vikt för fornspråklig textfilologi. Litteraturspråket kan vidare berikas genom landsmålsord: många sådana är "så sinnrike, att de voro värde att återhämtas".

Stommen till dialektordboken bildade E Benzelius samlingar. Detta material ökade I, dels genom att anmoda vänner i landsorten att sända honom listor över dialektord (till dessa korrespondenter hörde Sven Hof i Skara och guten L Neogard), dels genom att excerpera tryckta källor (t ex Linnés och A Hülphers reseböcker). I företalet påpekar I, att nödig noggrannhet kanske inte alltid iakttagits av hans skrivare. Ofullkomligheter hos ordboken har påpekats av flera bedömare, och de är oförnekliga. Rietz vågade bara i mycket begränsad omfattning utnyttja I:s lexikon och då i allmänhet med angivande av källan.

Inom området isländska och isländsk litteratur är I:s största insats iakttagelserna rörande Snorres Edda, som han kunde studera i Uppsala-handskriften. Han visade 1772 i polemik mot tidigare forskare, att Eddan är en poetik i tre delar, inte en systematisk framställning av den hedniska mytologin. Det framgår, att I hade en för tiden mycket god kännedom om skaldespråket, om kenningar och s k "ofljóst-konstruktioner". Som ett exempel på I:s källkritiska inställning kan citeras hans ord om den norske skalden Þjóðolfr; I finner det anmärkningsvärt att denne kunnat "stans pede in uno uppräkna niohundrade års regenter, då man ser, att Johannes Magnus för att stiga så långt upp, uti en långt mera upplyst tid, behövt all sin fiktions gåva". I är alltså skeptisk mot Ynglingasagans sv konungalängd. "Fornjoterska ätten" försvann genom I:s insats ur den sv historieskrivningen. — I tar 1772 tillbaka vad han sagt i inledningen till Glossarium om Odens och goternas härstamning från Tröja. Han påpekar nu, att beresta islänningar som Sämund och Ari kan ha influerats av den på kontinenten och i England florerande benägenheten att leda folks anor till Tröja.

I hade en nykter om också, naturligt nog, ej helt riktig uppfattning om runskriftens ålder. Han gav rätta lösningar av några runologiska detaljproblem.

I fråga om Nordens äldsta språkhistoria litade I, som hela sin samtid, på Snorre Sturlasons utsaga, att språket i Norden förts hit av Oden och hans följeslagare från sydöst. Vid Odens ankomst, menar I, bodde lapparna i Norden. Han hävdar, att många nordiska ord, som saknar motsvarighet i övriga germanska språk, är rester av det lapska substratet. I:s metod är i princip utmärkt. Men dels var de germanska språkens ordförråd långt ifrån genomforskat på 1700-talet, dels är man numera obenägen att räkna med urgamla lån från lapska till nordiska språk i allmänhet, eftersom lapparna inte kan visas ha levat i södra Skandinavien, och dels, slutligen, var I:s krav på ljudmotsvarighet inte så stora som de borde ha varit. I behandlade ungefär hälften av de ord som den berömde V Thomsen 100 år senare visade vara nordiska lånord i finskan. Men I trodde på lån från finsk-ugriska språk.

Även ämnen inom hebreisk lingvistik behandlades i dissertationer. Hebreiskans ställning bland de kända språken var f ö en stötesten för 1700-talsetymologerna. I de flesta sammanhang avstår I klokt nog från hebreiska kombinationer eller refererar dylika utan att ansluta sig till dem.

Under den tid av mer än fyra årtionden som I verkade som akademisk lärare kom ett mycket stort antal studenter i omedelbar kontakt med honom. Även utländska studerande sökte sig till honom; den mest betydande av dessa var tysken A L Schlözer, vilken sedermera gjorde en viktig insats för att sprida kännedom om I:s verk i Tyskland. I tog sitt lärarkall på allvar och ägnade mycken omsorg åt dem som anförtrotts åt hans speciella inseende. Han var också livligt engagerad i studenternas nationsliv. Mer än de flesta av sina ämbetsbröder blev han anlitad som inspektor.

I levde i goda ekonomiska omständigheter och hade råd att betala vad det kostade att få kansliråds titel (1 800 dlr smt; en professorslön det året, 1748, var 1 300 dlr). Hans utmärkta hälsa var kombinerad med en stark arbetslust, och till sin läggning var han harmonisk. Om hans personliga inställning i vissa moral-, livsåskådnings- och trosfrågor får man en antydan i företalet till Tvänne böcker om förnöjsamheten, en anonym översättning av ett tyskt arbete av J A Hoffman 1752. I framstår där fromt tänkande kristen.