Johan Fischerström

1 Fischerström, Johan, f 28 juli 1735 i Ystad (Maria), d 28 nov 1796 i Sthlm (Jak). Föräldrar: handlanden o gästgivaren Johan F o Karna Fischer. Elev i Kristianstads skola, inskr vid Lunds univ 23 jan 1751, disp pro exercitio 7 juni 1753, tit ekonomiintendent 29 juni 1762, kamrerare en kort tid 1774, först vid Drottningholm, sedan vid Gripsholm, led av Patriotiska sällsk 1781, dess 2:e sekr 13 dec 1783–28 nov 1796, erhöll 1772 k priv på ett saltraffinaderi i Sthlm samt tullfrihet för 9 000 tunnor salt. Ekon förf. LVA 1786 (preses 1:a kvartalet 1789 o 2:a kvartalet 1794), LFS 1786.

G 29 april 1794 i Sthlm (Jak) m Hedvig Ulrica Rodin, f 1736 (trol i Sthlm, Klara), d 18 jan 1809 i Sthlm (Kungsh), dtr av assessor Johan R o Anna Catharina Tullstedt, samt förut g m assessorn i kommerskoll Johan Fredric Broman (d 1775).

F studerade i Lund, där han under S Brings (senare Lagerbrings) presidium disputerade pro exercitio för en latinsk avhandling om folks och staters inbördes rang. F studerade både humaniora och naturvetenskap men blev aldrig magister såsom ibland uppges. Hans mycket ordentliga anteckningar från föreläsningar och egna studier vittnar om mångsidigheten i hans intressen, som huvudsakligen gällde naturvetenskap, filosofi och historia. Snart kom han emellertid att framstå särskilt som intresserad för de ekonomiska teorierna och deras praktiska tilllämpning.

F:s debut som författare skedde 1761 med »Påminnelser vid Sveriges allmänna och enskylta hushållning», som tillägnades rikets ständer och som gick i Vetenskapsakademiens anda med dess tilltro till Sveriges möjligheter att bli självförsörjande. Rohtlieb, som särskilt studerat F som ekonom, säger, att dessa Påminnelser innehåller många uppslag. Boken är därtill mindre omständlig och dogmatisk än andra av samtida ekonomiska författare. Enligt F är jordbruket källan till landets rikedom. Däremot fick F ej någon större betydelse för den ekonomiska teorien i Sverige. Han hade stor tillit till vetandets makt, till överheten, statsskicket och lagarna, ingenting av Rousseaus kulturförakt – tvärtom var F kulturoptimist. Hans ideal var Bröt-Anund! F:s krav på bättre förhållanden för jordbrukarna grundade sig på humanitära ofta sentimentalt färgade skäl. Liksom J Faggot (bd 14) ville F avskaffa dagsverksskyldigheten för bönder och arrendatorer. F önskade få inrättat ett »Hushålls-Collegium», ett slags lantbruksakademi förknippad med en lantbrukshögskola. I detta avseende var F långt före sin tid.

F:s Påminnelser blev uppskattade av ständerna, och 1762 erhöll han titel av ekonomiintendent samt lika rang med assessorer i kollegierna. F hade även mycken beläsenhet i fransk och engelsk litteratur och citerar särskilt ofta Montesquieu. F kände till Tankebyggarordens krets och arbeten. I sin anteckningsbok 1754 omnämner han direkt två delar av Tankebyggarordens »Våra försök» (1753–55) med dikter av bl a Hedvig Charlotta Nordenflycht. F, som var en svärmisk känslomänniska, lyckades personligen få tillträde till fru Nordenflychts intima krets och invaldes 1761 i Tankebyggarorden (uppgiften i SMoK 2, att han varit medstiftare av orden, är oriktig). F var vid denna tid 26 år, medan skaldinnan var 42. Ett vänskapsförhållande uppstod mellan fru Nordenflycht och F, och detta övergick på hennes sida till lidelsefull kärlek. Att F varit fäst vid henne med ömhet och djup tillgivenhet synes också vara säkert, även om åldersskillnaden och hennes utseende (hon var bl a koppärrig) givit en annan valör åt hans känsla.

Samtidigt skulle nu lantbruksentusiasten F försöka sig som egen lantbrukare. Fru Nordenflycht skaffade honom arrendet av Sjöö (Hagunda härad, Uppl), som låg på andra sidan den Mälarvik, vid vilken hennes egen bostad, »Lugnet», var belägen. Sjöö tillhörde den bekanta grevinnan Catharina Charlotta De la Gardie (bd 10), fru Nordenflychts väninna. Vad själva lantbruket där angår, slog F:s regim illa ut. Han fick dåliga affärer och kom flera gånger på gäldstugan.

Redan snart efter F: s tillträde av arrendet på Sjöö inträffade emellertid det som i första hand gav honom en större ryktbarhet, nämligen utvecklingen av hans förhållande till fru Nordenflycht. Hennes känsla för F satte spår i hennes författarskap och diktning. Hilma Borelius anser, att den vackra dikten »Ensligheten» färgats av känslostämningar, som stått i samband med F. Den utsökta dikten »Öfver en hyacint» är skriven till F. Till dessa personliga bekännelser hör även prosastycket »Fröjas räfst», där F är »Adil», fru Nordenflycht »Hildur». Det är en fornnordisk fantasi i J H Mörks stil, och i denna förklädnad skildrar fru Nordenflycht situationen mellan sig och F, sådan den då tedde sig, och trodde på en gemensam framtid av beständig sällhet. Man känner ett enda brev av henne till F, skrivet på franska och bevarat i avskrift av Gjörwell samt daterat Lugnet 1762. Hon skriver där bl a att »min hydda har blivit en himmel för mig genom din ömhet».

Ett besök på Sjöö den 25 juni 1762 – dateringen känd genom F – började rasera den förhoppningamas värld, som fru Nordenflycht byggt. Hon fann nämligen då, att F:s känslighet kunde flöda lika fritt hos grevinnan De la Gardie, som i gemenskap med henne själv. Gyllenborg anger, att det kommit till en upprörd scen mellan fru Nordenflycht och grevinnan. Vårvintern 1763 blev svår för fru N. Sina tankar och känslor visade hon i dikten »Fragment af en heroide, Hildur til Adil». Fru Nordenflycht dog den 29 juni 1763. Traditionen angav, att hon gjort ett självmordsförsök i vattnet nedanför Lugnet. Vad man säkert vet är, att hon dog efter »häftigaste sinnesyra» (Gjörwell i En stockholmskrönika) och lång sjukdom (Kruse). När Gyllenborg som gammal skrev sina minnen, önskade han försvara sin döda väninna och angrep därför F. Hon skulle ha varit ett »oskyldigt offer av en ynglings ursinniga kärlek». Såsom Kruse angivit, torde denna version vara alltför apologetisk för skaldinnan; detsamma måste nog sägas om delar av Hilma Borelius' skildring – bästa moderna framställning är von Platens. Emellertid är det tydligt, att F:s mellanhavande med skaldinnan, vilket slutade så olyckligt för denna, kastat en viss skugga på honom. Han visade dock sin stora pietet för hennes minne genom att efter hennes död utge hennes »Utvalda arbeten» 1774, där han också skrivit förordet.

F tycks ha lämnat Sjöö före 1767. Han sålde detta år till Bergius den berömda Scheffelska sviten av »tankebyggarporträtt», som tidigare hade tillhört fru Nordenflycht (Hedv Charl Nordenflycht, Creutz, Gyllenborg, A G Leijonhufvud, A Reuterholm, J I Torpadius och F själv), vilka nu pryder Bergianska stiftelsen.

I Stockholm sökte F leva den frie skriftställarens liv, en vansklig lott, ej minst då för tiden. Han arbetade som journalist, bl a i Dagligt Allehanda. F utgav även egna, kortlivade periodiska publikationer, »Den enfaldige naturforskaren» 1768–72 och »Fruntimmers port-feuillen» 1781 – i den senare framhålles nyttan av fruktkonservering. Gjörwell var i maj 1767 starkt förbittrad på honom, både för fru Nordenflychts olycksöde och för att han skulle ha »begått de nedrigaste gärningar» mot Gyllenborg. F lyckades emellertid blidka Gjörwell, som en kort tid använde honom vid redigeringen av Almänne Tidningar. Sin kritiska inställning till frihetstiden med dess partiyra och mutväsen visade F i »Tal till Swenska Folket» 1769. Som rojalistisk patriot framträdde han även våren 1772 med broschyren »Til Gustaf III. Den patriotiske konungen». Gjörwell var först förtjust men fann snart, att de ledande oppositionsmännen mot rådande partiregim ansåg den ovälkommen. Gjörwell tog då strax avstånd, och F skildes från Almänne Tidningar. Vid statskuppen på eftersommaren 1772 användes F åter som agent. Gjörwell skriver (5 sept 1774), att F »hade verkel. mycket besvär vid revolutionen» och belönades med att bli änkedrottningens kamrerare vid Drottningholms slott. Hon var först nöjd med »en så vitter intendent», men hade snart ledsnat och i stället tagit sin gamle kamrer från Gripsholm. En tid synes F ha tjänstgjort där i stället, men det hela blev en episod.

Intet år i F:s historia är bättre belyst än året 1773, för vilket hans egen dagbok finns bevarad (tr 1951). Den ger en intressant bild av dåtida stockholmsliv. F stod hovkretsarna nära, hade en beskyddare i J M Sprengtporten, råkade bröderna G Fr och U Scheffer, liksom skalder och konstnärer som Bellman, Gyllenborg och Palmstedt. F berättar om operaföreställningar och maskeradbaler. Gyllenborg förespeglade honom ett inval i änkedrottningens Vitterhetsakademi, i vilken han dock aldrig kom in, men han hörde på omvägar mycket om förhandlingarna där. Sprengtporten i sin tur förespeglade F utverkandet av ett assessorsämbete i kommerskollegium, men även detta blev blott ett hugskott. Genom G J Ehrensvärd lät emellertid konungen lämna F 3 000 dlr »med nådiga försäkringar».

F skrev åtskilliga broschyrer i ekonomiska ämnen t ex om dikning och kreatursavel, fiskerier, skogsskötsel och (1791) sockerkokning. I Vetenskapsakademiens serier hade F första gången medarbetat redan 1759 med ett rön om pärlmusslor, tryckt i akademiens Handlingar och skrev senare i dessa också bl a »Anmärkningar om södra Halland» samt om bränntorv (1781). En flitig medarbetare blev F i akademiens almanacka (se Tr arbeten nedan; närmare om dessa uppsatser hos Philip).

F invaldes i Vetenskapsakademien 1786 och var där preses under l:a kvartalet 1789 och 2:a kvartalet 1794. Vid sin avgång som sådan 10 sept 1794 höll F presidietal »om de medel och utvägar, genom vilka styrka, manlighet och härdighet kunna hos svenska folket befrämjas». F vill framför allt framhäva hushållningsvetenskapen och hans bildningsprogram går ut på praktisk utbildning och på en reformering av det svenska skolväsendet i enlighet med det levande livets behov. Det vore fullständigt onödigt att »uppstoppa en ungdom med tomma idéer» och lära den »munhuggas på latin». Han hade således en allmän uppskattning av de reala ämnena. I mycket anslöt F till Rousseau och förordade, liksom denne i Émile (med tanke på Plutarkos), en exempeledukation. F hänvisar emellertid icke blott till antiken. Han prisar krigsakademien på Karlberg, där F såg sina pedagogiska önskemål förverkligade, där ungdom fostrades såväl moraliskt som fysiskt, »den vackraste inrättning i världen». Att »tillskapa människor och medborgare» är F:s uppfostringsprogram. Han var ingen egentlig fysiokrat och uttalade stundom meningar, som står i strid med fysiokratismens åskådning.

F:s inval i Vetenskapsakademien 1786 hade icke blott varit orsakat av hans anslutning till i akademien gängse idéer och hans medarbetarskap i dess publikationer. Valet inföll nämligen sedan F börjat utgiva sin encyklopedi »Nya Swenska economiska dictionnairen eller Försök til et almänt och fullständigt lexikon i swenska hushållningen och naturläran», som han tydligen tänkt som sitt magnum opus. Arbetet var alfabetiskt uppställt och utkom i fyra band, 1779–92, då det avbröts i artikeln Cypripedium. Under många år arbetade F under planmässiga studier och med järnflit på sitt verk. Hans uppslagsord är emellertid, som Rohtlieb framhållit, ofta godtyckligt valda och har ofta hänvisningar till ord, dit han aldrig hann fram. F:s tanke var, att den övervägande delen av samhällets rikedom kom från jordbruket, även om jordbrukaren ständigt var utblottad. Han inriktade sig därför helt på praktiska omsorger om näringarna. Härvid undersökte han jordbrukets behov av kapital och dess utsikt till vinst. Med större klarhet än andra samtida skilde han mellan arbetslön, kapitalränta och företagarvinst. Röjning och jordförbättring fyller honom dock med entusiasm, även när den ekonomiska vinsten kan ifrågasättas, Ett svårt hinder för jordbruket var enligt F den invecklade närings- och skattelagstiftningen. Han har här en mängd förslag till reformer och förenklingar. I den europeiska striden mellan storgods och småbruk tog F småbrukets parti men förordade arrenden. F skildrar vanskötsel av adliga gods och kronans jord, och detta har påverkat opinionen och senare jordpolitik. Han vill vidare, att varje landsända skall specialisera sig på de för denna lämpligaste näringsgrenarna. Allt i naturen kan användas, ansåg F och meddelade recept, t ex för konservering av bär. Han pläderar för enhet i mått, mål och vikt, han ivrar för förbättrad gödselvård och konstgjord bevattning. Hans undersökning av biskötsel är en fullkomlig praktisk handbok. F talar varmt för de lägre klasserna. Märklig är hans förståelse för vikten av att kvalitativt förbättra arbetskraften. I sina teoretiska distinktioner följer F vanligen ordagrant något främmande original. F:s död avbröt verket.

Ett av F:s arbeten och det enda, som nu är mera läsbart för en bredare allmänhet, skall här till sist nämnas. Det är hans friska »Utkast till beskrifning om Mälaren» (1785), innehållande bl a hans dagbok över en färd 1782 med segeljakt från Sthlm till Torshälla. Boken är full av upplysningar om Mälartrakten, dess sevärdheter, näringar, klimat och natur, flora och fauna. Inledningen har rentav viss klang av Bellman och Wallenberg. Hela skildringen är läsvärd och fängslande och hans entusiasm över lantlivets behag, över Mälartraktens skönhet osv smittar av sig till läsaren. Arbetet anmäldes med beröm i Stockholms Posten 20 okt 1785.

F:s privata ekonomi blev aldrig stabil. Ett k privilegium av 1772 för att anlägga ett saltraffinaderi kunde han ej utnyttja, då ett liknande snart efter gavs åt en kapitalstark person, varvid F fick ge upp. När F gått bort, i nov 1796, blev det urarva konkurs. Boet rymde ett antikvitetskabinett med arkeologiska och etnografiska inslag. Hans boksamling, 400 vol, var till ej ringa del hoplånad och bokhandlaren Holmberg lade beslag därpå. F:s änka och en styvdotter stod på bar backe.