Tillbaka

Gustaf Fredrik Gyllenborg

Start

Gustaf Fredrik Gyllenborg

Kammarråd, Kansliråd, Poet

5 Gyllenborg, Gustaf Fredrik, brorson till G 2 o G 3, f 25 nov 1731 på Strömsbro, Svinstad (nu Bankekind; Ög), d 30 mars 1808 i Sthlm (Klara). Föräldrar: riksrådet greve Johan G o Margareta Eleonora v Beijer. Inskr vid UU 7 okt 46, eo kanslist i justitierevisionsexp 28 jan 48, inskr vid LU 1 sept 48, rector illustris där 28 jan 50, registrator i justitiekanslersexp 15 maj 51, kavaljer hos kronprinsen 4 mars 56–5 april 62, kammarråds titel 29 juni 62, kansliråd 24 jan 74, riksbanksfullm 77–79 o 81–00, led av nummerlotteridir 87. – LVittA 73, LVVS 76, HedLVHAA 86, LSA 86.

G 13 dec 64 trol i Sthlm (Jak) m Anna Margareta Gottsman, f 22 nov 48 där (Maria), d 29 maj 21 där (ibid), dtr till riksbankskassören Berendt Henrik G o Anna Beata Lidiin.

Vid universitetet i Lund studerade G förutom juridik och språk även den stoiska filosofin, vilken enligt hans egen utsago gav hans karaktär en styrka, som inte var honom medfödd men i flera svåra situationer kom honom väl till pass. Såsom medlem av en mäktig hattpolitikersläkt och son till universitetskanslern hedrades han med att väljas till rector illustris, vilket gav honom möjlighet att under sin egen disputationsakt (De jure principis circa civium studia literaria, 12 dec 1750) fungera som preses. Återkommen till Sthlm fick han en befattning som registrator i justitiekanslersexpeditionen. Att göra karriär på ämbetsmannabanan eller inom politiken eftersträvade han dock aldrig. I stället inriktades hans intresse på skaldekonsten, vartill han fick impulsen av den jämnårige Gustaf Philip Creutz, som samtidigt kommit till huvudstaden. Mellan dem knöts ett vänskapsband av avgörande betydelse för hans diktning.

Bägge invaldes i mars 1753 i den av frimuraren Eckleff som en motsvarighet till Vitterhetsakademin stiftade Tankebyggarorden, vars främsta medlem redan från början blev Hedvig Charlotta Nordenflycht. Ordens ändamål var att bekämpa »okunnighet och barbari.» Dess tre publikationer Våra Försök (1753, 1754, 1756) vittnade om en tydlig orientering mot den franska litteraturen och ett till en början tveksamt anammande av upplysningsidéerna. Här skrev G formellt sett ännu knaggliga oden, torrt moraliserande satirer och skaldebrev. I de största dikterna Ungdomens försvar och Fägringens försvar med deras framhävande av det enkla lantlivets sedliga renhet i motsats till stadslivets förkonstling kan man ana influenser från Rousseau, som vid denna tid börjat predika sitt evangelium om lyckans oförenlighet med konsterna och vetenskaperna.

När hattarna på våren 1756 avskedade prinsarnas guvernörer och lärare och ersatte dem med från partisystemet lämpliga personer, utsågs G till kavaljer hos kronprins Gustav och Creutz hos prins Carl. De kom därigenom ännu närmare varandra. I synnerhet efter hovpartiets misslyckade revolutionsförsök i juni 1756 utsattes G för kungaparets, främst drottningens förödmjukelser. Sina tjänstefria månader tillbragte han i barndomshemmet Skenas i Vingåker, där han trivdes väl. Han älskade naturen och var starkt bunden till sin mor.

Fru Nordenflycht, Creutz och G drog sig tillbaka från de övriga tankebyggarna och i hennes litterära salong vid Karlbergsvägen redigerade de under angenäm samvaro och öppen inbördes kritik diktsamlingarna Witterhets arbeten, 1–2 (1759, 1762). I dessa återfinns de verk av G, som väckte samtidens beundran och som skapat hans välförtjänta berömmelse som skald. I sitt Vinter-Qväde i första volymen prisade han inledningsvis frihetsandan i det stärkande nordiska vinterklimatet i motsats till den »södra länders veklighet», som han fann breda ut sig bland landsmännen — en tendens, som var förenlig med hattarnas åtstramningspolitik i en tid av inflation och föga ärorika krigsansträngningar. Dikten är ett förebud till den vaknande patriotiska göticismen.

I den mäktiga dubbeldikten Menniskjans nöjen och des elände låter han de förra kontrastera mot de senare. Det är framför allt i skildringen av de mänskliga olyckorna som G har lyckats bäst. Den pessimism, som vid seklets mitt gjorde sig märkbar inom den europeiska litteraturen, tog sig här uttryck i magistrala strofer. Även om G hämtade mycket av sitt stoff på den litterära allmänningen alltifrån antikens dagar, skapade han genom den starka koncentrationen och den antitetiska stilen ett fullödigt konstverk. Den kristna livssynen med dess tro på en gudomlig vishet och godhet är helt eliminerad. I en not meddelar han, att människan här betraktas »endast i sitt naturliga elände, och icke såsom upplyst av den sanna Religion» – en brasklapp av skalden för att inte beskyllas för ateism. Dikten utmynnar i en maning att med tålig dygd och slutna ögon söka hinna ett okänt ändamål. Den utgavs i separattryck på nyåret 1762.

G:s privata situation bidrog i hög grad till hans pessimism. Hans ställning vid hovet hade visserligen förbättrats, sedan Lovisa Ulrika insett att kavaljeren med det förhatliga g:ska namnet aldrig engagerade sig i de politiska intrigerna. Men hattarnas vacklande ställning, den kaotiska partisplittringen och den tilltagande korruptionen under den långa riksdagen 1760–62 gjorde hans framtid oviss, när kavaljersbefattningen i och med kronprinsens myndighetsförklaring 5 april 1762 skulle upphöra. »Att återtaga min registratorssyssla, vars lön jag ännu innehade, ansåg jag mig icke anständigt,» skriver han i sin självbiografi. På grund av sin ringa förmögenhet kunde han inte heller leva utan tjänst, som han helst önskat. Sannolikt övertalad av sina mindre samvetsömma släktingar valde han den enda till buds stående möjligheten, nämligen att köpa en tjänst. Han överlämnade ärendet åt en riksdagsman och fortsatte sin tjänstgöring hos kronprinsen. Oppositionen mot dessa skandalösa befordringar var stark bland ständerna, men vid den stormiga riksdagens slut fann G, att han utsetts till eo kammarråd. I fullmakten uppräknades alla hans meriter »men förutan de tre tusen daler, dem jag måst uppoffra i stånden, hade alla mina utbredda förtjänster tjänt mig till intet.»

Medan G ännu svävade i ovisshet om ärendets utgång, skrev han satiren Verlds-föracktaren, som han själv betecknar som sitt mästerstycke. Han tolkar där sitt förakt för det sedliga förfallet med anspelningar på dagsfärska företeelser och fräna, lätt igenkännliga utfall mot kända partiledare, bl a den opålitlige partigängaren Pechlin. Alla från den högste till den lägste innevånaren i Sthlm, skriver han med någon överdrift i självbiografin, »förundrade sig över den dristighet, varmed jag under ständernas närvaro målat deras egna oseder, den allmänna korruption». Till hans glädje uppskattades satiren av kungaparet och framför allt av kronprinsen, vilken »betygade för mig en verklig vänskap, som mig i synnerhet förnöjde». Under den intensifierade demokratiseringsprocessen i detta frihetstidens sista årtionde såg den aristokratiske G med stora förväntningar fram mot ett tronskifte och betraktade kronprinsen som fosterlandets räddare ur partisöndringen. Satiren tillägnades honom vid tiden för myndighetsförklaringen.

Våren 1762 splittrades skaldetrion. Creutz sändes som diplomat till Spanien och fru Nordenflycht bosatte sig på den uppländska landsbygden, »överlämnad åt mig själv, gav jag ett fritt utrymme åt de mörka tankar, jag samlat under riksdagen, där jag sett den frihet, vars kärlek jag insugat med modersmjölken, tillintetgöras av förskämda seder, kärleken till fosterlandet utslocknad hos allmänheten tillika med allt begrepp om en sann ära. Till styrka för min själ att uthärda ännu bistrare tider, som förebådades, skrev jag Själens styrka.» Sista strofen av detta ode författades vid fru Nordenflychts dödsbädd i juni 1763. Det utgavs emellertid först 1766 – i två versioner – under titeln Ode öfver Själens styrka. Här har G:s sträva diktarstämma nått en mäktighet och en klangfullhet som aldrig tillförne. De stora hjältegestalterna från Hellas ställs som förebilder och den omarbetade versionen slutar med en hyllning till Sokrates.

G hade all anledning att stålsätta sig med sin ungdoms stoiska filosofi. Vid trettiotre års ålder hade han 1764 ingått äktenskap med den blott sextonåriga dottern till den förmögne riksbankskassören Gottsman. Det kan antagas att giftermålet arrangerades av den g:ska släkten, som tidigare utnyttjat Gottsman som bulvan för sina omfattande bruks- och lantegendomsspekulationer under inflationstiden. »Jag var icke kär, men jag var förnöjd,» skriver G. »Jag flyttade ur ostädade ungkarlsrum i en rikt möblerad våning i min svärfars hus.» I hemgiften ingick två lantegendomar, Sätra och Ladvik, i Sthlms närhet. Hans ekonomiska välstånd blev emellertid mycket kortvarigt. Då mösspartiet under riksdagen 1765–66 övertog makten, drabbade deras räfst med hattarnas finanspolitik bankkassören, som för att inlösa sina panter måste offra allt vad han ägde och dessutom avsattes från sin tjänst. G säger sig ha tagit dessa motgångar, som även ekonomiskt drabbade honom, med största jämnmod men skildrar ännu på gamla dagar i självbiografin de mot svärfadern fientligt inställda »demokraterna» som människofrätare och djävlar. Han kunde emellertid trösta sig med att ha funnit den äktenskapliga lyckan, som kom att vara livet ut. »Uppfödd i oskuld utan kunskap av världen,» skriver han om sin hustru, »hade hon ej tagit några vanor och lämnades åt mig att formeras efter mitt tycke.» Hustrun skänkte honom en son och en dotter. Bortsett från ett aldrig fullbordat epos, Naturens tempel (1767), övergav han nu för en tid poesin. »Jag är försäkrad att om Apollo och alla de 9 sånggudinnorna komme hit skulle han likväl övergiva dem för att göra dockor åt sin dotter, eller för att knyppla dagen i ända» utbrister systersonen Johan Gabriel Oxenstierna i sin dagbok. »En mera uxorius vir är ej att finna.» Vid tronskiftet 1771 strängade han emellertid sin lyra till två hänförda oden med anledning av Gustav III: s återkomst från Frankrike. Revolutionen 1772 hälsade han med glädje.

G:s betydelse för den sv litteraturen tillhör helt frihetstiden. Under några korta år var han landets främste skald och även om han saknade Creutz lekande elegans eller fru Nordenflychts djupa känsloengagemang blev hans diktning mönstergivande för många i den följande generationen. Vad han skrivit under den gustavianska tiden har snarare skadat hans rykte. Hans försök att skänka Sverige ett nationalepos med det digra verket Tåget öfver Bält (1785) mottogs redan av samtiden kyligt – det kritiserades av Leopold – och fick sin slutgiltiga dom i Tegnérs kvicka turnering om att också dikten har sin frusna våg. I Vitterhetsakademin och senare i Sv akademin, bland vars tretton av Gustav III själv utvalda medlemmar han befann sig, föredrog han under sammanträdena ett flertal fabler. I en tid med mildrade seder ansåg han fabeln vara ett tjänligare vapen än satirens vassa svärd. G:s verksamhet som dramatisk författare är av mindre betydelse. Hans teaterstycken, skrivna på beställning av Gustav III och utsatta för dennes ingående granskning av versifikationen, saknar all inspiration och vittnar om G:s olämplighet för denna diktform. Ett lyriskt skådespel Sveas högtid till musik av Zellbell var avsett att uppföras 23 juni 1774 i samband med avtäckandet av Gustav Vasastatyn på Riddarhustorget. Blott musiken kom att framföras. Skådespelet Birger Jarl, skrivet enligt konungens utkast och med Adlerbeths bistånd, framfördes däremot på slottet vid hertig Carls bröllop 8 juli 1774. Tragedin Sune Jarl eller Sverkers död gavs på Drottningholm 21 aug 1783 med hertigparet av Södermanland i huvudrollerna. Det heroiska dramat Penelope uppfördes på K teatern 22 sept 1791. En fem-aktskomedi, Det nya herrskapet, som på Lovisa Ulrikas uppmaning skrevs redan 1773, då G hade intagits i Vitterhetsakademin, upplästes flera gånger för konungen men vann inte hans gillande. Till G:s på äldre dagar författade arbeten hör även en poetik i bunden form, Försök om skaldekonsten (1798). Hur starkt förbunden G var med ungdomsvännen Creutz framgår av att han sammanförde dennes dikter med sina egna i utgåvan Vitterhetsarbeten af Creutz och Gyllenborg (1795).

Slutligen bör givetvis nämnas hans i det föregående ofta citerade självbiografi Mitt lefverne (orig i UUB). Denna omfattar tiden 1731—75 och började nedskrivas 1802 men arbetet avbröts av okänd anledning. Även om händelserna sedda med ålderdomens ögon framställts i en förändrad dager, är självbiografin ett värdefullt dokument för kännedomen om det ifrågavarande skedet. Den ger oss också den bästa bilden av författaren själv: en i sin ungdom starkt idealistisk man med stränga moraliska normer, vilka han trots tidevarvets lättsinne egentligen aldrig övergav, stundom oförargligt naiv och en aning fåfäng och med en skaldeådra, som flödade i den stimulerande samvaron med starkare poetiska begåvningar men därefter sinade ut.

Gardar Sahlberg


Svenskt biografiskt lexikon