Henrik Fleming

7 Fleming, Henrik (Klasson), son av F 6 i hans 1:a g, f 15 aug 1584 (enl uppg på F:s gravvård i Virmo kyrka), d 7 nov 1650 i Sthlm. Inskr vid Rostocks univ 1602, hovjunkare 1605, i tjänst vid Karl IX:s livkomp s å, löjtn vid adelsfanan 1610, ryttmästare för Upplands ryttare 1611, häradsh i Sollentuna hd (Sth) 1613–17, ståth över Viborgs o Nyslotts län 26 dec 1617 (vartill 1618 kom Kymmenegårds län) samt överste för karelska rytteriet 14 febr 1618, ståth o landsh i Narva o Ingermanland 14 april 1620, häradsh i Vemo hd 1620–26, överste för hela finländska rytteriet o karelska fotfolket 16 jan 1622, delegat vid förhandl:r med Polen 1622 (traktaten i Ogra 27 nov så), erhöll i förläning Lais slott o län i Livland 3 sept 1623, amiral över göteborgseskadern 5 april 1625, medlem av est- o livländska kommissionen 24 april 1627, v amiral o befälh över riksamiralens flotta vid Danzig 30 juni 1628, guvernör i Estland 23 mars 1633, medl av sv delegationen till Moskva 8 mars 1634, assessor (krigsråd) i krigskoll 11 juni 1635, tidvis tjänsteförrättande pres där, lantmarskalk 1643 o 1644, överbefälh på gränsen mot Jämtland 18 febr 1644.

G 1) 13 mars 1608 på Edeby i Salems sn (Sth) m Ebba Erlandsdtr (Bååt), d 1630 (1628?), dtr av häradsh Erland Johansson (Bååt) o Margaretha Beurraea; 2) 3 april 1633 i Sthlm (Nik) m Sigrid Kurtzel, d 21 febr 1673, dtr av ståth i Närke Jost K o Ebba Esbjörnsdtr (Lilliehöök) samt änka efter Nils Ryning (d 1631).

Henrik F har efterlämnat en av våra tidigaste självbiografier, skriven med fängslande åskådlighet. Den går fram till 1621, då han var 37 år. Den färgrika skildringen anges skriven i uppfostrande syfte för hans barn. Fadern, Klas (Hermansson) F, som överlämnat Åbo slott till Sigismunds parti och därefter flytt till Tyskland, sattes vid sin återkomst 1604 i fängelse och F fick dela hans öde. De frigavs emellertid 1605 och F gick i Karl IX:s tjänst som hovjunkare.

Med konungens livkompani kom F på sommaren 1605 till Livland. Han var dock inte med i slaget vid Kirkholm såsom uppgivits i litteraturen. Efter återkomsten till Sverige blev han åter hovjunkare.

I danska kriget tjänstgjorde F först nära Kalmar som löjtnant vid adelsfanan och senare bl a i Bohuslän som ryttmästare för Upplands ryttare. År 1614 deltog han i Gustav II Adolfs ryska fälttåg. Då F:s svärfar avled 1615 och hans far 1616, fick han en väsentligt ändrad ställning. Det visade sig att fadern mot förmodan testamenterat Lehtis till honom och F tillträdde gården. Litteraturuppgifterna, att F skulle varit delegat i Stolbova 1617 och varit med 1621 vid uppgången av rågång mot Ryssland, är oriktiga, då F ej nämns i traktaterna i fråga. Däremot blev F 1617 ståthållare över Viborgs och Nyslotts län samt överste för karelska fotfolket, följande år också för karelska rytteriet. Han flyttades 1620 till ståthållarposten i Narva. Där hade F nära beröring med Bogislaus Rosen, som hade arrenderat Jama, Ivangorods och Koporje län. F övertog hälften av arrendet och hade 1620 en vinst på 10 000 daler, men 1621 arrenderade Rosen ut Jama och Ivangorods län till Jakob De la Gardie. Denne tog F till medarrendator och lät honom sköta förvaltningen. F var emellertid en hård förvaltare. När Axel Oxenstierna kom till Narva 1623, fick han höra, att allmogen allmänt klagade över skatterna och F:s framfart. De la Gardie, som kände sig illa berörd av klagomålen, skrev till kanslern, att han varnat F för girighet, och uppsade arrendet.

När konungen begynt sitt livländska fälttåg 1621, befalldes F i nov att erövra Lais i Livland och föra dit kanoner och bröd, som Bogislaus Rosen skulle leverera – i sept 1623 fick han Lais i förläning. Under de närmaste åren användes F i skiftande befattningar inom flottan och som deltagare i diplomatiska beskickningar till Polen och Ryssland. Då delegaterna till Ryssland 1634 skulle utväljas, ställde F överdrivna ekonomiska krav, vilka uppfattades som nya bevis på hans girighet. Först efter en livlig debatt i rådet och efter att F slagit till reträtt och ursäktat sig, fick han uppdraget.

Från 1635 tjänstgjorde F i det då ganska nyupprättade krigskollegium och han blev s å tf president där. Han var flitig och duglig men spelade ej någon mera framträdande roll. Hans teoretiska kunskaper var tydligen ganska begränsade (Steckzén). I stor utsträckning togs han i anspråk för mönstringar av krigsfolk. F var lantmarskalk vid riksdagarna hösten 1643 och hösten 1644.

I kriget mot Danmark fick F ett betydande uppdrag, då han febr 1644 utsågs till överbefälhavare vid gränsen mot Jämtland. I verkligheten gällde det att erövra detta landskap. Beträffande Härjedalen skulle F förhandla med dalalandshövdingarna; även Särna och Idre socknar borde införlivas med Sverige. Den 7 mars 1644 bröt F upp och nådde på kvällen jämtländska gränsen. Den 9 nåddes Grimnäs utan strid. Vid Brunflo kom det till stridshandlingar och även svenskarna hade stupade. F kunde emellertid följande dag obehindrat fortsätta och tog själv kvarter i prästgården i Rödön. En kurir sändes till regeringen med bud om framgången. F mottog lyckönskan av krigskollegium och fick av drottningen en guldkedja. Även Härjedalen förklarade sig villigt att underkasta sig. F lämnade snart Jämtland. I dec s å skrev han till Per Brahe med anhållan om att som belöning för sitt 40-åriga arbete i kronans tjänst bli ihågkommen med någon högre befattning. Hans vädjan förklingade emellertid ohörd. Sex år senare avled han i Sthlm.

Henrik F blev med tiden en mycket rik herre. Hans rusttjänstlängd 1639 redovisar innehav av 235 1/4 mantal, varav endast 106 1/2 mantal i Finland. Där hade F förutom det ovannämnda Lehtis ytterligare två säterier, nämligen Fagernäs i Gustavs sn (Eg Finl), som han köpt från kronan 1627 och 1630, samt Yläne i Yläne sn (Eg Finl), som han köpt 1635. De svenska godsen, som till största delen låg i Södermanland, har han mestadels kommit i besittning av genom sina båda äktenskap. Med den första hustrun fick han säterierna Stora Ekeby i Rytterns sn (Vm) och Edeby i Salems sn (Söd) samt landbohemmanet Sköndal i Brännkyrka sn (Sth), som han gjorde till säteri, och med den andra hustrun fick han säterierna Hålbonäs i Sköldinge sn (Söd), Hånö i Bälinge sn (Söd), där han lät bygga ett stenhus, och Mem i Tåby sn (Ög) samt landbohemmanet Fanstorp i Stora Malms sn (Söd), som han gjorde till säteri med namnet Flemingshov.

Genom donationer till olika kyrkor visade F sitt intresse för konst. Ett av honom bekostat valv i Tyska kyrkan i Sthlm bär årtalet 1642. I Jakobs kyrka bekostade han predikstolen, färdig till invigningen 1643, samt framför allt den magnifika södra portalen av grå sandsten, kyrkans märkligaste, tillkommen 1644 och prydd med F:s och hans andra maka Sigrid Kurtzels vapen. I Finland byggde han Mietois kyrka och gav predikstolar till domkyrkorna i Åbo (denna nu i Sjundeå) och Viborg samt kyrkorna i Nådendal, Tövsala och Virmo. Han begrovs jämte sin första hustru Ebba Bååt i Virmo, där ett storartat monument i vit marmor utmärker deras grav.